KRÖNIKA • Vera Oredsson skriver om yrkesstolthet som ett grundfundament för den sunda folkgemenskapen.

Yrkesstolthet är en mycket viktig del inom den nationella sfären. Ordet är dock förlegat inom demokratin och särskilt i dagens regeringskansli.

Låt mig ge denna förklaring som inspirerades av ett kontroversiellt reklamblad där det utlovades ett renoverat kök med löftet: ”Ät frukost i det gamla köket och ät middag i det nya.” Ett renoveringsprojekt på några timmar som förr tog minst en vecka. I linje med den rådande ”trendiga” tidsandan blir det antagligen ett hastverk där ett äldre och gediget hantverk rivs för att göra plats för det nya och kortsiktigt tillfredsställa modesugna unga familjebildare.

Yrkesstolthet är som sagt var en viktig del i en sund folkgemenskap – som genom dagens kapitalistiska globalisttänkande, med börsnoteringar och firmornas hänsynslösa vinstintressen, har blivit helt undangömd i den demokratiska mörka vrån.

Vad kan nu betecknas som yrkesstolthet och hur tillvida kan det gynna folkgemenskapen?

Enkla förklaringar ges som vanligt för att alla skall förstå:

• En husmor ser med glädje efter sitt arbete ett fullgott resultat; en storstädning där hemmet glänser, en stortvätt som nymanglat eller sträckt ligger prydligt i skåpen. Hon är stolt!
• En hantverkare som alltid gör gedigna snickerier - betraktar resultatet med tillfredsställelse.
• En bonde som nöjd ser på sina djur noterar med glädje deras blanka skinn och ser hur de trivs i välskötta ladugårdar. En hönsgård där kacklandet av välmående hönor, som i sina fjäderdräkter krafsar omkring i gräset, väcker tanken: ”Jag ger dem ett bra liv.”
• Byggnadsarbetaren som under en promenad med sin familj visar stolt efter några år på ett vackert hus med orden: ”Där har jag lagt sten för sten.”

Men tänk om en kommunordförande också kunde säga: ”Min kommun är välskött. Folket trivs, parkerna är vårdade, husen är i gott skick och vi ser till att fastighetsägarna efterföljer våra direktiv för bostadsomsorgen.”

Inom regeringen tycks utrikesministern ha en högre rang än inrikesministern. En utrikesminister som glänser med sitt ämbete och pratar smörja om demokrati, bekymrar sig om andra länders moraliska lagar osv. Ger löften om bidrag hit och dit för att imponera i Bryssel med Sveriges empati för misskötta länder.

Inrikesministern har egentligen en viktigare post, men vi har tyvärr en inrikesminister som mera bryr sig om invandrarna än det egna svenska folket. Som låter representativa kända industriprodukter flytta utomlands. Och låter väl etablerade vinstgivande firmor avskeda äldre medarbetare före pensionsåldern, för att föryngra personalen. En inrikesminister utan yrkesstolthet, som gynnar arbetslösheten.

Statsministern då? Tänk om han med pondus kunde säga: ”Vi i Sverige har inga hemlösa, ingen kriminalitet men vi har en lycklig ungdom med en sund familjebakgrund som vi är ytterst måna om.” Det skulle man tycka var en statsminister som vi kunde betrakta som en ledare med yrkesstolthet! Det vore väl toppen, inte sant?

Varför måste vi alltid visa exempel tillbaka i tiden? Vi arbetar ju för framtiden och har visioner…

Kvalitet, ärlighet och en social rättvisa utan klasskamp!