I hundrasextioåtta av landets dagstidningar tog redaktörskåren sitt ”demokratiska ansvar” på gemensam front. Detta gjorder man genom att unisont i samtliga tidningar, från Norrbottenkuriren i norr till Ystads allehanda i söder, med en sammanlagd upplaga på millioner, publicera ett ”Upprop för tryckfriheten”. Uppropet publicerades som en helsidas annons i bland annat Bonnierägda Sydsvenskan den 30/8.

Den braskande rubriken löd ”Just nu har vi tryckfrihet i Sverige” och fortsätter i samma famösa stil; ”Det kommer fler och fler tecken på att tryckfriheten ifrågasätts. Inte i sin helhet (det skulle ingen våga), utan sakta men säkert. Bit för bit.” Med sin annons och dess innehåll, gör Sydsvenskans chefsredaktör Peter Melin sig skyldig till ett skolexempel för brottet falsk marknadsföring. För tittar man lite närmare på hur ägandeförhållandena ser ut för Sveriges så omhuldade ”fria” press, så märker man ganska snabbt att den är allt annat än fri och oberoende. Den är verkligen precis tvärtom! Men innan vi gräver bland det svenska medieträskets okrönta konungar för att se vilka de är, så måste själva artikelns förmenta budskap i sig skärskådas.

Annonsen fortsätter i samma imbecilla stil med påståenden som bland annat ”Politiker lägger sig i vad tidningarna skriver. Justitiekanslern vill ha skärpt lagstiftning mot medierna”. Om man nu inte betraktar Expressens falska påstående om Persbrandts tid på ”torken” och det följande åtalet som ett försök till ”skärpt lagstiftning mot medierna”, så finns det knappast något exempel på censur av de större dagstidningarna i Sverige på decennier. I alla fall inte från de folkvaldas håll.

Så, herrar chefredaktörernas utspel är inget annat än ett ynnestbevis från deras sida, en gest för att visa sin underdånighet och villighet till att agera knähundar inför den av sionismen uppfyllda etniska minoritet, vilken står för deras brödföda. Deras allsång för tryckfriheten klingar allt mer falskt, ju djupare man som självständig individ skärskådar den maktstruktur, vilken allt sedan seklets början breder ut sina tentakler över det fria ordet i Sverige.

Fakta talar för sig självt. De sju största dagstidningarna i Sverige, kontrolleras av släkter vars etniska ursprung är sprunget ur en och samma minoritet. Denna minoritets inflytande tog som sagt fart vid 1900-talets början, men fick sig en rejäl skjuts framåt när den intelligenta och målmedvetna familjen Hirschels (numera Bonniers) på allvar fick framgång i sin publicistiska verksamhet under 20-talet. Övriga ägarintressen i den svenska tidningsvärlden är Schibsted och Hjörne.

Tillsammans kontrollerar dessa tre familjer 66% av den svenska massmedian, om man ser till dagstidningarnas upplagor. Utöver detta kommer att Bonniers och Hjörne kontrollerar 36% i Tidningarnas Telegrambyrå (TT), den byrå till vilken alla tidningar i Sverige vänder sig till för att införskaffa uppslag för internationella nyheter. Denna maktfaktor i Sverige är så omhuldad av landets folkvalda politiker att ingen, förutom en förskräckt socialdemokratisk kulturminister för några år sedan och på sistone en loj ståuppkomiker, vågar påtala den offentligt. När nu alla kort ligger på bordet, undrar man vilken den verkliga avsikten är för dessa hundrasextioåtta chefredaktörers falska marknadsföring.

Bortsett från det självklara, att de vill betyga sin husse lydnad, så är deras avsikter inget annat än ytterligare ett försök till att söva ner framför allt den etniskt svenska delen av befolkningen. Genom att bredbröstat försvara en tryckfrihet som de vet inte existerar, försöker de påskina att vi svenskar är herrar i vårt eget hus. Som vi sett är det inte det svenska folkets intressen som styr pressen i landet, och detta faktum vill de dölja.


  • Publicerad:
    2006-09-01 00:00