CHUTZPAH. Trots att det är muslimerna som SD i Bromölla inte vill ska be på arbetstid inom den kommunala verksamheten är det judarna det är synd om när Helsingborgs Dagblad reflekterar över situationen.
Bromölla är en av de skånska kommuner där Sverigedemokraterna tagit makten efter höstens riksdagsval, som blev en stor framgång lokalt för partiet.
En av de åtgärder som partiet vidtagit i Bromölla är att förbjuda böner på arbetstid i den kommunala verksamheten. Förslaget fick tydligen stöd från M och KD och har i efterhand anmälts till både Justitieombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen.
Helsingborgs Dagblads politiska chefredaktör Hedi Avellan drar i en ledare den briljanta slutsatsen att förbudet troligtvis inte är riktat om kristna som ber ”Fader vår” – eftersom bönen knappt tar en minut och inte omgärdas av några ritualer som gör att man ens nödvändigtvis märker att en bön pågår – utan mot just muslimer, som fem gånger om dagen måste tvaga sig rituellt, rulla ut en matta och gång på gång lägga sig platt på marken inför sig gud Allah, samtidigt som man säger några väl valda arabiska ord om total underkastelse och lydnad inför gudomen.
Trots detta landar Avellan i sin analys inte direkt i att det är synd om muslimer. Istället blir det judarna som blir det verkliga offret.
”När SD vill markera mot muslimer måste alla dras över en kam. Eftersom det inte går att förbjuda bara muslimers böner så får det bli ett generellt förbud. Då drabbas alla troende – bland dem judarna”, konstaterar Avellan.
Hon citerar också judisk makt-bossen Willy Silberstein, numera endast ledamot i ”Svenska kommittén mot antisemitism”, som i Aftonbladet beklagar sig över böneförbudet i Bromölla. Även han lyckas lista ut att förbudet är riktat mot muslimer, men han menar samtidigt att en jude kan behöva sju minuter om dagen för att be. Och får inte en jude be samtidigt som han plockar ut lön av Bromölla kommuns invånares skattepengar, ja då är det förstås dags att dra paralleller till ”Förintelsen”!
”Mindre än 80 år efter Förintelsen är religiösa judar på väg att stoppas från att ta jobb i en svensk kommun”, beklagar sig Silberstein.
Resten av ledaren är rätt ointressant, där Avellan menar att man kan behöva onanera, dricka kaffe, röka en cigarett eller läsa poesi för att samla sig under arbetets gång.
Det som är intressant är förstås att det alltid är judarna som är Offren med stort O i den kulturmarxistiska offerhierarkin. Det är förvisso helt förkastligt att SD inför förbud som riktar sig mot muslimer – muslimer är trots allt rätt högt upp i offerhierarkin – men drabbar det även judar då har man verkligen gått för långt!
Jag påminns om när statsminister Stefan Löfven landsfaderligt slog näven i bordet och markerade starkt mot främlingar som betett sig illa.
— Det här är helt oacceptabelt i Sverige! dundrade Löfven då i media.
Men det var inte ytterligare en gruppvåldtäkt mot en svensk flicka, ingen pensionär som rånats av främlingsgäng. Det handlade inte ens om någon slags muslimsk terrorism. Nej, trots att allt detta blivit lite vardagsmat för nordbor har Löfven aldrig sagt att det ”strider mot vår moral i Sverige”.
LÄS MER: Statsministerns tolerans mot främlingarna är över: ”De strider mot vår moral i Sverige!”
Det som hade hänt var att några palestinier hade kastat sten mot en synagoga, alltså ett dött ting. Ingen jude kom till skada, men bara det faktum att man vågat attackera en byggnad som anses helig av ett folk som statsministern i sin tur anses vara heliga var nog för Löfven.
— Vi kan inte ha något som helst utrymme för detta judehat. Vi måste arbeta på alla håll och kanter för att få bort det, fortsatte Löfven.
Och till skillnad från exempelvis gruppvåldtäkter så strider det Löfven kallar för ”judehat” mot ”hela vår moral i Sverige”.
— Dessvärre är judar attackerade från flera håll. Vi har extrema muslimer, där en del har det som ideologi, att judar per automatik är mindre värda. Det strider bara där mot hela vår moral i Sverige, här är det alla människors lika värde som gäller. Sedan är det några där det ingår i den politiska retoriken, också från delar av Mellanöstern, sa Löfven.
LÄS ÄVEN: Judarna har alltid Israel – vad har vi?
Judarnas status som den absoluta överheten som absolut inte får kränkas eller kritiseras – ungefär som gamla tiders majestätsbrott – påminner mig om George Orwell. Inte 1984, utan den kanske mindre kända Djurfarmen, som är en satir över hur marxismens absurda strävan mot jämlikhet bara är en lögn. I boken tar djuren på en bondgård makten, under ledningen av gårdens grisar som agiterar mot bonden utifrån idén om att alla djur bör vara jämlika.
Djurfarmen slutar dock med att grisarna blir gårdens nya herrar och till och med börjar bete sig som människor. Samt att de olika regler som styr den marxistiska bondgården – och som skrivits upp för alla djur att beskåda på ladugårdsväggen – till slut bara sammanfattas med orden ”alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra”.
George Orwell, i all sin skärpa, hade nog aldrig kunna föreställa sig det absurda begreppet ”allas lika värde”. Det finns förövrigt inget motsvarande begrepp på engelska, trots att det egentligen sammanfattar kulturmarxismens essäns. ”Allas lika värde” är en svensk felöversättning av FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna, där man talar om att alla människor är födda med samma värdighet och rättigheter. Bara på svenska kunde ”värdighet” bli ”värde” och bara i Sverige kan en pedofil anses lika mycket värd som dennes offer, för att ta ett exempel.
I vilket fall som helst skulle man i clownlandet Sverige kunna göra en variant av Djurfarmen och ersätta Svea rikes lag med en stor målning på riksdagshuset med orden ”Alla människor är lika mycket värda, men vissa är mer lika mycket värda än andra”.
Det skulle åtminstone vara ärligt.
Hoppa till huvudinnehåll
