ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Folksocialisten den 7 oktober 1949. Skribent är Annie Åkerhielm.

Vi leva i upplösningstider. Vi leva hän mot fimbulvintern, kan det också sägas. Religionen, de genom århundraden bildade stats- och samhällsformerna, rättsbegreppen, de sedliga begreppen, de estetiska begreppen, tradition och auktoritet – allt är statt i mer eller mindre framskriden uppluckring.

Detta är ingen process som börjat först nu. Tendensen kan spåras långt tillbaka; för enkelhetens skull kunna vi säga sedan 1700-talet, då den fick sin första stora manifestation i den franska revolutionen. Den har fortskridit genom hela nittonde seklet, fast under dess största del kamouflerad av de stora uppfinningarna och de stora vetenskapliga framstegen, vilka födde den entusiastiska tro på evolutionen och framåtskridandet, som karakteriserade århundradet i stort sett. Först mot sekelslutet vunno mörkare stämningar och en mer pessimistisk världssyn övertaget, och upplösningstendensen trädde åter ytterligare i dagen. Men en brådstörtad utlösning fick den i innevarande sekel genom världskrigen, framför allt det andra med dess fruktansvärda följder, moraliska och psykiska såväl som politiska och ekonomiska.

Den måttlösa hetspropagandan från framför allt allierat håll under hela kriget och många år framåt efter dess slut har förvrängt och förvridit alla rättsbegrepp till sin motsats. Justitiemord kallas högre rätt, fosterlandsförsvar och lojalitet mot överhet kallas krigsförbrytelse, landsförräderi hedras och belönas, våldsmentalitet och sadistiskt förtryck kallas demokrati och en vapenlös befolknings utlämnande till dem kallas befrielse. Allt när det gäller de besegrade; för de båda parterna i kriget använde alltigenom en dubbel terminologi. Segrarna utplundra det ockuperade landet och lägga sig öppet till med allt som behagar dem av de besegrades egendom; de ockra på deras nöd; de köpa svältande kvinnor för cigaretter eller kvinnor med svältande barn för bröd; de driva en åsiktsförföljelse som i intet annat skiljer sig från inkvisitionen än att galgen har trätt i bålets ställe, och de kalla detta för omskolning; de avskära för de besegrade så gott som alla livsmöjligheter; de kasta dem ut på gatan och göra sig livet bekvämt i deras hem, förtära deras födoämnen och vräka sig vid festbord, medan landets egna barn leta efter matrester i soptunnorna.

Och de skaffa sig pretexter till allt detta genom att lögnaktigt kasta ansvaret på de besegrade för detta krig, som vållats av deras egen vinningslystnad, och största delen av världspressen och den vilseledda världsopinionen kallar det rätt och riktigt.

Hurudana skola under sådana inflytelser de allmänna rättsbegreppen forma sig?

Det finnes icke ett brott, icke en grymhet, icke en nedrighet, som ej denna opinion sankterar, så snart den begås mot de besegrade. Vad blir följden? Att det snart ej finnes ett brott, en grymhet eller en nedrighet, som väcker en spontan indignation i människornas sinnen, som ej anses mer eller mindre tillåtligt för den som har förmåga, nerver och tillfälle att utföra dem. En allvarlig förmaning skrattas åt, åberopandet av ett sedebud avvisas som skolmästaraktigt, efterblivet och föråldrat. Brottslingen, i synnerhet den unge, omhändertages och daltas med av ”humana” psykologer, får upprepade ”villkorliga domar”, vilket måste ge honom, liksom de bortskämda barnen, intrycket att hans förbrytelser aldrig komma att få någon reell påföljd; han vårdas i ungdomsfängelser och uppfostringshem, där han har allting gott och bra och dessutom rikliga tillfällen att rymma och gå vidare på brottets bana.

Det är synd om vår tids ungdom. Den måste göra färden över tidens upprörda vatten utan roder och utan kompass. Man har tagit ifrån den alla auktoriteter och alla ideal. Nej, säger man kanske, den har kvar det demokratiska idealet, det högsta av alla. Ja, vad glädje kan den egentligen ha av denna begreppskameleont, som kan beteckna snart sagt vad man vill?

Tiden har intresse och medkänsla för det abnorma och vanlottade. Den omvårdnad den ägnar livets styvbarn är all heder värd, om den också har sina praktiskt olyckliga följder. Men intresset ägnas, som synes av ovan stående, ej blott de vanlottade utan också de vanartade, ej blott idioten i vanlig mening utan också den moraliska idioten. Och detta är värre, ty därigenom breder sig den slappt och smeksamt behandlade brottsligheten som en farsot före antiseptikens tid. Vad tiden däremot icke har intressen för är det sunda, normala och livsdugliga, det av vilket man kan vänta goda och gagnande prestationer och som har förtjänsten av allt det framåtskridande som överhuvudtaget har förekommit i världen. Nationalsocialismen sade till dessa livsdugliga och livsfrämjande: Ni framför andra skola ha vägen fri och tillfälle att verka och skapa. Demokratin säger: Er bryr jag mig inte om, ni äro tråkiga och ointressanta, sköt er själva! Brottslingen skyddas och omhuldas, men den icke-kriminella delen av samhället står snart sagt skyddslös gentemot yttringarna av hans intressanta egenart.

Dragningen till det abnorma och driften till förvrängning av ärvda värdeomdömen gör sig ej minst gällande på det estetiska området, i bildande konst och litteratur. Det är längesedan konstnärerna satte sin ära i att skänka människorna åskådningen av vackra och felfria former, själfulla ansikten, landskap så innerligt anslutna till naturen att åskådarna tyckte sig inandas aftonluften, regnluften eller morgonens daggfriskhet; längesedan diktarna kände sig manade att framställa gestalter som med all verklighetstrohet voro ägnade till föredömen för de läsande. Mänsklig ynkedom och fulhet, abnormitet av alla slag är i stort sett det stoff de nya böckerna behandla, att icke tala om deras genomgående översexualisering. Att i litteraturen se en orsak till den sedliga upplösning som kännetecknar nutida västerländska samhällen voro visserligen en överdrift; snarare äro båda symptom på den allmänna dekadensen och stå i växelverkan med varandra. Orsaken ligger djupare.

Varje högkultur, som uppkommit under mänsklighetens utvecklingshistoria, har bildat sig kring en gemensam världsåskådning, en ”myt”, en religion. Den når sitt skapande skede, sin högsta blomstring, medan livssaften från denna kärna genomströmmar hela kulturorganismen. Men religionen har uppstått och iklätt sig sina för kulturen i fråga betecknande former under den tid då tanken ännu var barnslig och primitiv; allteftersom den intellektuella mognaden skrider framåt, råkar myten – om vi för enkelhetens skull kalla den gestaltade religionen så – i ohjälplig motsättning till tänkande och forskning, och så vinner tvivlet överhand.

Från tänkarna och vetenskapsmännen, vilka kunna finna en modus vivendi med tvivlet och skapa sig en värld av abstraktioner och hypoteser, sprider det sig – i synnerhet i demokratiska tider – till massorna, vilkas sedliga föreställningar vila på just denna religionsforms auktoritet; när dess teser, som man varit van att anse heliga och sanna, ja, sanningen själv, börjar vackla, så vacklar allt. Då är ingenting längre heligt, och då är upplösningen där. Man skulle kunna säga: Självupplösningen, ty kulturen förnekar på alla områden sina egna tidigare skapelser. Det skede som har ingått är icke längre utveckling utan avveckling. Kulturen kan icke längre skapa nya värden, ty den har ej mer någon livgivande myt.

En ny stark religiös impuls, om ett sådant under kunde tänkas, vore kanske räddningen för världen.