KRÖNIKA Kriget i Ukraina börjar allt mer utmynna i en etnisk konflikt mellan en judisk regim och ett icke-judiskt folk. Eric Striker skriver om hur Ukraina såldes ut till västmakterna och deras intressen.

Det rysk-ukrainska kriget är snart två år gammalt med ingen uppenbar diplomatisk lösning i sikte.

Det finns en konsensus bland analytiker på alla sidor att Moskva går in i 2024 med ett betydligt övertag i konflikten. Ryska statstjänstemän har avsatt 6 procent av landets BNP till krigsproduktion för att ge sig själva ett massivt materiellt övertag över de Nato-uppbackade ukrainska styrkorna, vilket har lett till rekordlåg arbetslöshet och en växande ekonomin medan Vladimir Putins återvalskampanj närmar sig.

På den civila fronten har Rysslands olje- och gasekonomi blomstrat under finansiella attacker från liberala G7 och dess internationella ekonomiska institutioner. Detta har man lyckats med genom att framgångsrikt vända sig till nya exportmarknader i utvecklingsländer. Den mest absurda utvecklingen i den kontraintuitiva blomstringen av den ryska energisektorn kan ses i hur västeuropeiska nationer utnyttjar kryphål i deras egna sanktionsprogram så att de kan fortsätta köpa flytande naturgas från Ryssland på historiska rekordnivåer.

För den ukrainska sidan är nyheterna jämförelsevis dystra. Kiev tappar långsamt mark, börjar få slut på artilleriammunition och har varit oförmögna att lyckas med framgångsrika motattacker. Ryska styrkor neutraliserade Ukrainas möjligheter att tillverka vapen och ammunition i ett tidigt skede, vilket ledde till ett beroende av Natos vapenleveranser för att kunna fortsätta kriget – något som har börjat släpa efter den senaste tiden.

Det globalistiska projektet Ukraina möter allt fler utmaningar

Stödet till Ukraina har mött kontroverser över hela Östeuropa, vilket kan ses i Nato-bastionen Polen där lastbilschaufförer fysiskt blockerar den ukrainska gränsen i protest. I skrivande stund har stora och kostsamma biståndspaket till Ukraina blockerats av mustaschskruvande skurkar på den liberaldemokratiska scenen – Viktor Orban i Ungern och de amerikanska republikanerna i kongressen. Men detta är troligtvis ett politisk spel för att dölja att Nato-länder skulle behöva övergå till en krigsekonomi för att möta Ukrainas upprustningsbehov, något som amerikanska och europeiska ledare är ovilliga att förbinda sig till.

Ungerns premiärminister Viktor Orbán.

Addera också till detta dilemma den ukrainska statens svårigheter att mönstra män i stridsduglig ålder. Ungefär 50 procent (4,5 miljoner) av de potentiella rekryterna gömmer sig undan mönstringskallelsen, vilket leder till en personalkris som det ukrainska parlamentet försöker lösa genom att mönstra fångar och implementera sovjetliknande straffmetoder för hundratusentals ukrainska män som flytt landet.

Den huvudsakliga av dessa akuta problem är de växande, förment etniska, spänningarna mellan Ukrainas militär och dess regering.

Judar utgör endast 0,3 procent av den ukrainska befolkningen och trots detta har Ukraina den mest judiska regeringen sedan den tidiga bolsjevikeran. Förutom Volodymyr Zelenskyj leds Ukrainas krigsregim av premiärminister Denys Sjmyhal, stabschefen i presidentkansliet Andrij Jermak samt presidentrådgivaren och förbrytaren Serhij Sjefir. Fram till förra hösten hade Ukraina en judisk försvarsminister, Oleksii Reznikov, som Zelenskyj – med uppenbar brist på förtroende för ukrainare på känsliga och beslutsfattande positioner i krigsinsatsen – bytte ut till en muslimsk tatar.

Andrij Jermak är Zelenskyjs stabschef och en av många judar som styr i Kiev.

Konsekvenserna av denna frånkoppling mellan den judiska regeringen och dess icke-judiska väpnade styrkor blev ohyggligt tydliga i Bachmut, där civila myndigheter uppvisade ett omåttligt förakt för unga ukrainska mäns liv.

Efter att ryska styrkor framgångsrikt hade omringat Bachmut började Ukrainas ÖB Valerij Zaluzjnyj att vädja till Zelenskyj om att sluta kasta bort soldaters liv för ett strategiskt obetydligt objekt. Zelenskyj svarade genom att kringgå Zaluzjnyj och beordra ukrainarna att gå till attack, vilket ledde till massiva förluster helt utan att man lyckades uppnå några resultat.

En av få icke-judar i Kiev har tvingats i exil

I november berättade den frustrerade generalen Zaluzjnyj till The Economist att kriget var fast i ett dödläge och att hans män skickades till döden i tusentals i omöjliga offensiver. Enligt en rapport från Seymour Hersh har Zaluzjnyj till och med gjort försök att kringgå Zelenskyj-regimens vanföreställningar och maximalistiska krigsmål och försökt förhandla om fred med sina ryska motsvarigheter.

Istället för att överväga sin toppgenerals råd har Zelenskyj försökt att svärta ner hans rykte (Zaluzjnyj är långt mer populär än Zelenskyj) genom att sätta dit den ukrainske patrioten i en politisk utredning som startats under förvändning att man vill rensa ut påstådda förrädare som hjälpte de ryska styrkorna under krigets tidiga skede. Än så länge är Zaluzjnyj endast ett vittne i ärendet, men hans anhängare tror att detta kan komma att förändras vilken sekund som helst och att målet är att pressa honom till underkastelse.

Ukrainas överbefälhavare Valerij Zaluzjnyj har en alltmer öppen konflikt med Zelenskyj.

Den växande splittringen i Kiev tar inte slut där. Tidigare denna månad har Zelenskyj och hans junta desperat försökt att bekämpa en utmaning från Oleksij Arestovytj, en av få vita icke-judar i presidentens inre cirkel, som nu kampanjar mot Zelenskyj på en plattform om att avsluta kriget. Arestovytj har tvingats i exil till USA av fruktan att gripas eller lönnmördas av Zelenskyjs hantlangare.

I en explosiv intervju med Unheard bekräftade Arestovytj att de ukrainska styrkorna förlorat minst 200 000, ett dystert faktum som Zelenskyj och hans sponsorer i Bryssel och Washington har försökt hålla hemligt. Arestovytj följde upp detta med ett utspel, som Kreml nyligen bekräftade, om att den ofattbara intensifieringen av det här kriget skedde genom att beslut som togs av Zelenskyj och dennes amerikansk-brittiska sponsorer att sabotera fredsprocessen i Istanbul under våren 2022.

Efter att den ryska militären säkrat Donbass och retirerat från Kiev menar Arestovytj att han framgångsrikt förhandlade fram en relativt förmånlig fredsuppgörelse med Putins regering via internationella medlare i Turkiet. Medan bläcket på överenskommelsen torkade och Arestovytj öppnade en flaska champagne började bilder av de påstådda övergreppen i Butja i april 2022 cirkulera i internationell media. Zelenskyj drog nytta av detta och använde Butja som en ursäkt att enväldigt lägga in ett veto mot fredsavtalet och avslut all kommunikation med Ryssland.

Ryssarna fortsatte att insistera på att Butja-massakern var ett propagandadåd som iscensatts av brittiska agenter. Arestovytj omfamnar inte öppet detta synsätt, men han bekräftar att återkallelsen i sista sekund av Istanbulöverenskommelsen och uppblåsningen av det påstådda Butja-dådet sammanfall med ett möte som Zelenskyj hade med Storbritanniens dåvarande premiärminister Boris Johnson.

Oleksij Arestovytj var fram till nyligen en av Zelenskyjs närmaste män.

Zelenskyj-regimen har besvarat Arestovytjs kritik, att kriget rensar ut ukrainare utan några resultat att visa upp samt att diplomati måste övervägas, med att stämpla mannen som de framtill väldigt nyligen anförtrodde statshemligheter på hög nivå som en rysk agent. Man baserar främst detta på det faktum att Arestovytj delvis har ryskt ursprung.

Arestovytj talar uppenbarligen till en betydande del av den ukrainska väljarkåren. Indicier som läcker igenom sprickorna i Kiev-kabalen visar att förtroendet för Zelenskyj rasar, med rådata från opinionsundersökningar som visar att endast 32 procent godkänner presidentens arbete.

Det är omöjligt att veta hur Zelenskyj skulle gå hem hos väljare eftersom hans regering har stängt ned allmänna val tillsvidare. Den ukrainska regeringen menar att folket de styr över inte vill ha några val eller fred med Ryssland. Detta påstående upprepas helt okritiskt av USA och EU.

Tvingar Ukraina att lida för att främja internationella intressen

Medan Washington och Nato förbereder sig för att hantera mer prioriterade saker, såsom försvaret av Israel i Mellanöstern, kan Zelenskyjs kontroll över regeringen börja försvagas allt mer. Frågan är hur viktigt de sionistiska beslutsfattarna i USA, Frankrike, Tyskland och Storbritannien anser att deras uppdrag i Ukraina är i jämförelse med konflikter som blossar upp på andra platser.

Observatörer bör rannsaka allt snack om den ogenomträngliga ukrainska moralen. Landets krigsinsats börjar likna ett gäng ickefolkvalda judar som tvingar ett folk de inte bryr sig om att lida i syfte att stegvis främja utländska makters uttalade intressen.

Den judisk-amerikanske oligarken och internationalisten George Soros essä från 1993 där han förespråkar användandet av östeuropéer som kanonmat mot Natos fiender genljuder här. Framåt kristna soldater!

Artikeln är skriven av Joseph Jordan, även känd som Eric Striker, och publicerades ursprungligen på littoria.substack.com. Bilder och underrubtiker är redaktionella tillägg av Nordfront.