UKRAINAKONFLIKTEN • Under de senaste dagarna har Kreml i omgångar meddelat sin position för eventuella fredssamtal med Ukraina. Överenskommelsen i Istanbul i mars 2022 kan utgöra grunden, men den ”nya verkligheten” gör att Ryssland kräver mer än så.

I dagarna har Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko besökt Moskva för samtal med Rysslands president Vladimir Putin. I rapporter från samtalen som publicerats av den ryska nyhetsbyrån TASS framgår det att Lukasjenko fått i uppdrag av Putin att vara Kremls talesperson gentemot Ukraina och väst, då representanter för dessa länder vägrar ha kontakt med den ryske presidenten.

Under samtalen avfärdade både Putin och Lukasjenko en ”fredskonferens” om Ukraina som väst planerar att hålla i sommar i Schweiz, utan att Ryssland bjudits in.

— Vi har inte blivit inbjudna, och de säger att vi har avvisat det. De tycker inte att vi hör hemma där och samtidigt säger de att det är omöjligt att lösa någonting utan oss. Det hade varit roligt om det inte vore så sorgligt, sa Putin till Lukasjenko och fortsatte:

— Vi har aldrig vägrat att lösa konflikten på fredlig väg. Dessutom är detta exakt vad vi skulle vilja göra.

Enligt Putin är det väst som tvingade Ukraina att ställa in alla förhandlingar efter att ryssarna dragit tillbaka sina trupper från Kiev. Detta trots att parterna var nära att komma överens när man förhandlade i Istanbul under våren 2022.

— De vägrade förhandla. Och nu är de i en ganska svår sits, sa Putin.

Den ryska positionen inför eventuella förhandlingar förtydligades sedan under fredagen av Putins talesman Dmitrij Peskov. Han menade att Istanbul-avtalet kan användas som grund för nya samtal, då detta huvudsakligen handlade om ett neutralt Ukraina. Men ryska framgångar i kriget och annekteringen av ukrainska regioner gör att detta inte kommer att räcka.

— Vår öppenhet för förhandlingar bekräftades igår av presidenten. Vanligtvis ska förhandlingar vara baserade på något. Det sades att vi bland annat kunde förlita oss på detta dokument [Istanbulfördraget], men naturligtvis har det skett många förändringar sedan dess. Vi har nya regioner i konstitutionen, vilket inte var fallet för två år sedan. Därför finns det faktiskt en rad nya realiteter som vi inte kan bortse från, men samtidigt kan detta [avtal] utgöra en viss grund för starten av förhandlingar, sade Peskov.

Peskov upprepade också Putins inställning till den planerade ”fredskonferensen” i Schweiz.

— Det sades och detta med emfas att alla försök att hålla samtal i försök att hitta en lösning [på konflikten] utan Rysslands deltagande knappast kan betraktas som rationella eller potentiellt fruktsamma, sa Peskov.

Rysslands nya maximalistiska position

När Minsk-fördragen slöts 2014, på initiativ av Frankrike och Tyskland, ville Ryssland att Donbassfrågan skulle lösas internt av Ukraina genom ökat regionalt självstyre. Men när detta aldrig implementerades kom Ryssland som bekant att först erkänna Donetsk och Luhansks självständighet för att sedan invadera Ukraina i februari 2022.

Under ett tal förklarade president Putin att målen för den ”militära specialoperationen” var ”demilitarisering och denazifiering av Ukraina”, att sätta ett definitivt stopp på ukrainska Nato-ambitioner samt hjälpa folkrepublikerna Donetsk och Luhansk att ta kontroll över de områden som separatisterna gjorde anspråk på.

— [Operationens] mål är att skydda folket som blivit utsatta för övergrepp och folkmord av regimen i Kiev under åtta år. Och för detta kommer vi att sträva efter en demilitarisering och denazifiering av Ukraina, sa Putin den 24 februari 2022.

Överenskommelsen i Istanbul, som skedde bara veckor efter invasionen, handlade alltså i första hand om att Ukraina skulle överge planerna på att ansluta till Nato, vilket Ukrainas chefsförhandlare Davyd Arakhamija avslöjade i november förra året.

— Rysslands mål var att sätta press på oss så att vi skulle anta neutralitet. Detta var den huvudsakliga frågan för dem. Och att vi skulle lämna en försäkran om att inte ansluta till Nato, sa Arakhamija i en intervju med en ukrainsk tv-kanal.

Avtalet innebar dock även att Ukraina skulle få säkerhetsgarantier av en rad länder som alternativ till Nato. Men västmakterna inte bara vägrade att delta i ett sådant avtal, man pressade också Ukraina att helt överge fredssamtalen och istället satsa på krig mot löfte om obegränsat militärt stöd.

I juni 2022 skrev jag en artikel med rubriken ”Med vänner som Nato behöver man inga fiender”, där jag konstaterade att Ukraina gång på gång har avvikit från möjligheter till fred på västs inrådan. De viktigaste händelserna var oviljan att implementera Minsk-avtalen och sedan även förkastandet av samtalen i Istanbul:

Jag misstänker att Ryssland kommer att ställa högre och högre krav ju längre kriget pågår och ju svagare den ukrainska militärmakten blir. Budskapet från Ryssland numera är tydligt: De är beredda att samtala ifall Ukraina vill, men det är inte längre någon nödvändighet. Ryssland är helt säkra på att man kommer att uppnå sina mål i Ukraina och man förbehåller sig rätten att själv avgöra när dessa mål har uppnåtts.

Hade Ukraina slutat lyssna på väst för ett år sedan, övergett Nato-planerna och implementerat Minsk-fördragen, som man trots allt förbundit sig att göra, så hade man fortfarande haft Donbass-regionerna – om än med viss regional självständighet.

Hade Ukraina slutat lyssna på väst i mars hade man istället förlorat Donbass-regionerna och Krim.

Eftersom man nu väljer att fortsätta lyssna på väst förlorar man inte bara allt ovan utan även allt övrigt som Ryssland under tiden hinner ta av dem. Vem vet var denna katastrof slutar?

Idag kan vi också sammanfatta vad den ryska positionen är, och den har precis som jag förutspådde blivit allt mer maximalistisk ju längre kriget pågått. Förutom demilitarisering och denazifiering samt ett neutralt Ukraina kan vi nu utläsa av Peskovs utspel att Ryssland också kräver att Donbass-regionerna och Krim plus Cherson och Zaporizjzja fullt ut erkänns som ryska regioner. Ju längre kriget pågått desto svagare har Ukraina blivit och desto hårdare krav ställer Ryssland, vilket innebär att det är Ukraina som förlorar på ett fortsatt utdraget krig.

Att Ukrainas position ständigt försvagas ju längre kriget fortskrider bekräftas gång på gång, nu även i västliga medier. Senast i veckan då Reuters intervjuade general Yuriy Sodol, befälhavare för de ukrainska trupperna i Charkiv, Donetsk och Luhansk, när vi fick veta att den ukrainska armén nu använder sina absolut sista krafter för att försvara landet. Enligt Sodol har ryssarna uppemot tio gånger fler soldater än ukrainarna, för att inte tala om det redan konstaterade övertaget i ammunition.

Markus Göransson, lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, bekräftade också till DN att läget är synnerligen allvarligt. Den nya mobiliseringslagen löser inte ammunitionsfrågan utan kommer bara stötvis att fylla på med nya oerfarna soldater. Om USA:s president Joe Biden lyckas få kongressen att godkänna ett nytt stödpaket till Ukraina löser det inte problemet med att Ukraina behöver använda mer ammunition än vad väst kan producera.

Ser inga utsikter för en fredsförhandling

Trots detta är Kievs position fortsatt lika maximalistisk som Moskvas. President Volodymyr Zelenskyjs formella hållning är att Ryssland måste retirera från allt territorium som Ukraina gör anspråk på innan samtal kan inledas, vilket förstås är helt absurt eftersom det då egentligen inte finns något kvar att prata om. Zelenskyj har dessutom tänkt på alla eventualiteter och rakt av kriminaliserat alla former av fredssamtal med Ryssland så länge Putin är president för landet.

Detta omöjliggör nya fredssamtal, så medan Moskva signalerar öppenhet för förhandlingar så förbereder man sig samtidigt på att själva i slutändan få diktera villkoren för fred.

Under den senaste gången som Ukrainafrågan dryftades i FN:s säkerhetsråd sa den ryske FN-ambassadören Vasilij Nebenzia självsäkert att det finns ”gott om goda nyheter för alla som är trötta på Ukraina-krisen”.

Han beskrev hur ”ryska trupper avancerar i stort sett alla riktningar” och ”förstör befästningar som har byggts upp under flera år”. Detta medan Zelenskyjs regering, som han avfärdade som ”inget annat än ett privat militärföretag som kämpar till den sista ukrainaren för väst och med västs vapen”, nu bara i ren ”impotent ilska” har kvar att bomba ”fredliga kvarter i ryska städer” och genomföra ”konventionella terroristattacker”.

— Under dessa förhållanden väcker försöken från ledaren för Kiev-regimen att främja sina ”formler” och kalla till ”toppmöten” inget annat än förvirring. Snart nog kommer det enda ämnet för internationella möten om Ukraina att vara den villkorslösa kapitulationen av Kiev-regimen. Mitt råd är att alla bör förbereda sig för detta i förväg, avslutade Nebenzia.

Vem tjänar egentligen på att det inte blir fred?

Tendensen att ta råd från skurkar som Boris Johnson och Joe Biden har bara lett till fortsatt lidande och död för Ukraina. Om vansinnet inte tar slut kommer det precis som Nebenzia förutspår att sluta med en villkorslös kapitulation. Ryssland behöver eventuellt inte ens inleda någon storskalig offensiv utan bara fortsätta med utnötningskriget så länge ukrainarna också låter sig nötas ut.

Vad ett fortsatt krig innebär har Moskva i omgångar signalerat: Man kommer att gå mot Odessa, Charkiv och kanske till och med mot Kiev. Det har också talats om att det behövs en ”buffertzon” väster om de annekterade regionerna för att förhindra fortsatta ukrainska attacker mot det man menar är ryskt territorium. Om kriget fortsätter är jag övertygad om att det blir ytterligare en uppdaterad kravlista.

Ukraina borde förstås ha arbetat för att implementera Minsk-fördragen om man inte ville förlora Donbass, man borde ha framhärdat med samtalen i Istanbul även om väst gjorde motstånd, eftersom ryssarna då fortfarande visade villighet till vissa eftergifter.

Den stora frågan som kvarstår är: I vilket syfte vill Kiev fortsätta kriget? Är det värt att riskera totalt kärnvapenkrig bara för att Nato vill expandera i Ukraina? Kommer någon ukrainsk suveränitet att vinnas med ytterligare blodspillan, när utsikten är att bli en rysk marionettstat eller ett uppstyckat Nato-land där olika judiska grupper tävlar om att slita de små resterna som finns kvar i stycken?

”Putin talking points”, är ett begrepp som använts av politiker för att diskreditera andra politiker som försökt hitta alternativa lösningar till fortsatt militant globalism. Alla som förespråkat fred istället för krig har konsekvent blivit misstänkliggjorda för att vara ”proryska” och ”antiukrainska”. Men för mig är det tydligt att det är helt andra intressen än ukrainska som ligger bakom den absurda tanken på att fortsätta detta krig. Krafter som Zelenskyj själv med sin bakgrund förstås representerar betydligt bättre än ukrainarnas.