REPORTAGE • Första artikeln av flera som behandlar tankesmedjan Council on Foreign Relations. Beskriven som världens mäktigaste tankesmedja.

Att summera två böcker och över 600 sidor av marxisten Laurence H. Shoup och William Minter är svårt. Böckerna har ett omfattande material där i princip inget känns onödigt. Eftersom Council on Foreign Relations också är ansedd som den starkaste tankesmedjan i hela världen så har de varit inblandade och haft åsikter om flera världshändelser. Jag ger möjligheten till de som önskar läsa böckerna själva istället för min sammanfattning i de två nedanstående länkarna.

Imperial Brain Trust: The Council on Foreign Relations and United States Foreign Policy

Wall Street’s Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014

Ännu mer intressant är det eftersom de skriver om vad som komma skall och man kan därför få en viss inblick i framtiden tack vare att deras starka ställning gör att deras skrifter blir till riktig politik. Idag mer än någonsin sitter det CFR-medlemmar på ministerposter i den amerikanska regeringen med betoning på utrikes- och finans.

Denna makt är inte bara erkänd av höga amerikanska politiker, höga medlemmar i organisationen väljs ut för att träffa regeringars ministrar när de besöker deras länder. På deras egna tillställningar pratar utländska ministrar, statsledare och chefer för internationella organisationer. Bankirernas och finansadvokaternas målsättning vid skapandet av CFR år 1921 var att påverka politiken. Påverka politiken i en riktning som gynnade dem, att USA gick in i andra världskriget var inget det amerikanska folket önskade, men det var något som dessa miljardärer önskade för att de byggt upp det ekonomiska systemet på försäljning av deras varor till utlandet. Av samma anledning fanns det ett intresse att skapa en mer beständig kontroll över världen, detta arbete påbörjades redan i början av andra världskriget och skulle senare bli Förenta Nationerna.

At a Council meeting in May 1942, he stated that the United States had to exercise the strength needed to assure "security," and at the same time "avoid conventional forms of imperialism." The way to do this, he argued, was to make the exercise of that power international in character through a United Nations body.
As we shall see below, the Council planners had a central role
in the creation of this United Nations organization. The planning of the United Nations can be traced to the "secret steering committee" established by Secretary Hull in January 1943. This Informal Agenda Group, as it was later called, was composed of Hull, Davis, Taylor, Bowman, Pasvolsky, and, until he left the government in August 1943, Welles. 192 All of them, with the exception of Hull, were members of the Council on Foreign Relations.

Imperial Brain Trust: The Council on Foreign Relations and United States Foreign Policy. Sidorna 169-170.

Författaren till FN-stadgan Leo Pasvolsky flydde med sina föräldrar från Ryssland 1905 till USA eftersom de var emot den ryska tsaren. I boken: Act of Creation: The Founding of the United Nations skriver den judiska författaren Stephen C. Schlesinger att Pasvolsky kunde FN-stadgan utantill, han kunde förklara varför vissa ord användes och varför andra inte kunde få plats i stadgarna när den debatterades av beslutsfattarna. Schlesinger säger att Pasvolsky föddes i Ryssland men berättar inte mer om hans härkomst. Det finns texter som beskriver honom som jude men de har ingen källhänvisning, ni som läsare får alltså själva tänka kring detta. Klart är det i alla fall att Pasvolsky var medlem i CFR enligt Shoup. FN som organisation är en helt amerikansk skapelse med CFR vid rodret. Edward Stettinius Jr. som ledde konferensen i San Francisco där FN-stadgarna antogs var medlem i CFR. En numera öppen hemlighet är att USA spionerade på alla de andra delegaterna från de andra nationerna som kom till konferensen – så att de lättare skulle få sin vilja igenom – med undantaget för Sovjet, som krypterade sina meddelande från ett fartyg i hamnen.

Detta är fakta som de inte lärde ut till mig när jag gick i skolan. Att Förenta Nationerna är en amerikansk skapelse som de andra länderna i princip bara accepterade, att skaparna av det var en grupp rika bankirer och advokater på Wall Street vars syfte var att säkerställa deras dominans i världen. Att de gav sig själva (genom USA) en permanent plats i säkerhetsrådet så att de kunde använda sitt veto till allt det som gick emot deras intressen.

Då hade nog dagens människor sett annorlunda på organisationen, kanske hade de sett på organisationen lite mer som Muammar al-Gaddafi gjorde, innan USA dödade honom.

Organisationens modus operandi

Bara amerikanska medborgare kan bli medlem i CFR.

CFR’s members are and always have been its most valuable asset, a pillar of the institution’s strength, and an indication of its influence. The roster today counts two former U.S. presidents and two vice presidents (there have been a total of seven of each in CFR’s history); twenty-six Pulitzer Prize winners; nine Nobel laureates; ninety-six Rhodes scholars; fifty-two leaders of Fortune 500 companies; forty-two special envoys; and sixty-two admirals and generals in the U.S. armed forces. Since CFR’s founding, thirty secretaries of state have served as members . . . the caliber of CFR’s members is one reason the organization is able to attract such prominent speakers. [...]

For example, in 2011 membership was divided almost equally between men and women of “affairs”—from business, government and, law—and individuals of “ideas”—including university professors and administrators, nonprofit employees, and journalists—(49 percent and 42 percent respectively), with “other” making up the remaining 9 percent. Individual membership in the Council is by invitation only. U.S. citizens with the time, interest, connections, foreign policy credentials, and the ability to pay high annual dues can apply, but the membership committee of the board and the board of directors decides who to invite to become a member. Potential members must be recommended by a current CFR member and be seconded by three other individuals, preferably also Council members. [...]

On rare occasions, a member will quit the organization. Chalmers Johnson, a University of California professor who late in life became disenchanted with the Council and U.S. foreign
policy in general, called and told the female staffer on the phone that he wanted to cancel his membership. She answered, “Professor Johnson, I’m sorry, sir. No one cancels their membership in the Council on Foreign Relations. Membership is for life. People are canceled when they die.” Johnson, not missing a beat, replied, “Consider me dead.”

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 58-59

Alltså har den faktiskt en prägel av att bara tillåta sina egna. Man skulle kunna tro att alla människor från hela världen skulle kunna bli medlemmar då organisationen ofta påpekar vikten av kosmopolitism, helt enkelt att nationers gränser skall vara öppna för alla människor. För att lösa samarbete och styrning över nationsgränserna har man organisationsmässigt arbetat på två sätt. Vid skapandet av CFR så skapades också en brittisk organisation som heter Royal Institue of International Affairs, populärt kallat Chatham house. Den andra skapades mer i nutiden och heter European Council on Foreign Affairs, skapandet av den organisationen sköttes av juden Mark Leonard. Förutom dessa två finns det ytterligare två kända organisationer som har starka band till CFR, Trilaterala kommissionen och Bilderbergarna. Dessa har som uppgift att stärka banden mellan USA, Europa och Japan. Det finns även en grupp som heter Group of 30 vars medlemmar kommer från Amerika, Asien och Europa.

Rikedom väntas de som rättar sig i ledet

CFR:s medlemmar kommer ofta från Ivy League-skolor vilket kanske inte är särskilt konstigt i och med att dessa är toppskolorna i USA. Det är här de framtida amerikanska ledarna går i skolan och knyter kontakter. Dessa rekryteras sedan av CFR och om de gör tillräckligt bra ifrån sig så blir de snuskigt rika. Det finns flera exempel på politiker som kommit från medelklassförhållanden och som sedan blivit multimiljonärer (dollar). Dessa politiker har fått pengarna genom att tala på företagstillställningar. Detta är såklart ”lagliga” mutor.

Only three months after leaving the Obama administration, former treasury secretary Timothy F. Geithner, a newly minted Council senior “Distinguished Fellow,” was on the lecture circuit,
reportedly receiving $400,000 for just three lectures given to audiences at key finance capitalist meetings. Geithner offered his prognostications on topics such as Federal Reserve policy and geopolitical risk at three meetings organized by CFR finance capital corporate members: Deutsche Bank, the Blackstone Group, and Warburg Pincus. Being rewarded by large sums of money for a few hours of talking are just one of the perks that flow to a group of people, the “in-and-outers,” who circulate through what is, in effect, a revolving door into and out of public service and the private sector. Their value to the private sector, and hence the giant speaking fees, is based both on the knowledge of how things work at the top and ongoing relationships with those in charge. Geithner had been active in the Council for years: he was a member by 1996, a Senior Fellow by 2001, joining the Chairman’s Advisory Council by 2005. Specifics of how being part of the CFR network influences key government policy behind the scenes surface occasionally in the mainstream media, and a recent example is an analysis of Geithner’s diary while he was in office. In its analysis, the Financial Times found that during an eighteen-month period, while he was treasury secretary, Geithner’s most frequent telephone calls were to leading CFR members.The most calls (49) were to Laurence D. “Larry” Fink, CEO of BlackRock, the world’s largest money manager. Fink is a CFR member and became a Council director in 2013. Second was
CFR co-chair Robert Rubin (33 calls), the next highest were Council members Jamie Dimon, CEO of JPMorgan Chase (17 calls), and Lloyd Blankfein, CEO of Goldman Sachs (13 calls).
Also noted were “frequent conversations” with CFR members and former treasury secretaries Henry Paulson and Larry Summers. Geithner’s frequent calls to Rubin are consistent with the oft-repeated suggestion that Geithner is a Rubin protégé

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 93-94.

Fink, Rubin, Blankfein och Summers är alla judar. I Sverige har vi exemplet Fredrik Reinfeldt som efter sin tid som statsminister fick jobb på en amerikansk storbank och fick stora penningbelopp för att prata på internationella tillställningar.

För att kunna dela ut pengar så krävs det att man har pengar. CFR är en organisation skapad för framförallt finansen och de multinationella bolagen, så har det varit ända från början. Organisationen har från start styrts av J.P. Morgan, Kuhn Loeb och sedan Rockefellers, män och organisationer som lärt upp och utvecklat individer för att förstärka det kapitalistiska synsättet i västvärlden och övriga länder.

Even within this group of large corporations, the bigger the corporation the more likely it is to be represented in the Council. Twenty-two percent of our 1969 sample of the Council's membership and 29 percent of the Council's directors served on the board of at least one of Fortune's top 500 industrial corporations. Only 5 percent of the sample and 7 percent of the directors were on the board of any of Fortune's second 500 industrials. Even within the top fifty, the same trend was apparent. Companies ranked twenty-one through fifty had an average of one Council member each on their boards, while companies ranked eleven through twenty had an average of two. Among the top ten the average reached four Council members for every board of directors.

Imperial Brain Trust: The Council on Foreign Relations and United States Foreign Policy. Sida 96-97.

Eftersom Shoup har ett marxistiskt perspektiv så ser han det här från ett klassperspektiv. Det är inte ett helt felaktigt perspektiv i min mening, anledningen till detta är att han framgångsrikt i fler fall än i det ovanstående citatet visar upp att ledningen är stenrik och att de arbetar för att bli ännu mer rika. De fiskar upp förmågor som gör dem mer rika och belönar dessa med en egen rikedom. Shoup tar inte ofta upp etnicitet men gör det när det krävs såsom när CFR vill rekrytera fler ”minoriteter!” Att i princip endast se saken från ett klassperspektiv gör att det blir en ofullständig bild. Jag förstår att marxisterna önskar att världens olika raser skall enas mot kapitalisterna, men i verkligheten så använder sig dessa av ”race-baiting” för att splittra arbetarrörelsen. En taktik som inte hade varit möjligt i ett homogent land. Shoup skriver därför inte ut etniciteten på personerna förutom när han skriver om vissa av CFR-topparnas biografier. I ett fall så anmärker han faktiskt att individerna är judar.

The German-Jewish financial community was well represented on the Council's initial board with Otto H. Kahn and Paul M. Warburg, both of Kuhn, Loeb. When they departed in the early 1930s, Frank Altschul, associated with the Lehman-Goldman, Sachs group, joined the board, as if to fill the empty place. As Council secretary from 1944 and vice-president from 1951 to 1971, as well as a major benefactor, Altschul has played a major part in Council affairs and is one of the men most closely identified with the organization.

Imperial Brain Trust: The Council on Foreign Relations and United States Foreign Policy. Sida 108.

Kuhn Loeb was considered the second most prestigious U.S. investment bank behind Morgan, for example—but they worked together with Morgan-affiliated men in the CFR. Kahn’s wealth was legendary; in 1919 he had a 127-room castle built on his Long Island estate, then the second-largest private residence in the entire country.

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 14.

I citatet står det att Morgans medarbetare och Kuhn Loebs samarbetade med varandra och tittar man på det så är det ganska bra sammanfattat hur situationen är. Det är vita europeiska män som samarbetar med judar i CFR, den mäktigaste tankesmedjan i världen. Judar var i minoritet antalsmässigt förr, men de blir allt fler och fler i ledningen. Jag kommer att visa upp detta i slutet av den här artikelserien. I nästa artikel avhandlas David Rockefeller.