REPORTAGE • Från New York till resten av USA, organisationen väljer att expandera och ta nya ministerposter.

Historiskt sett har CFR varit starkt förknippat med New York, för det är där finanseliten har huserat. År 1969 så levde 85 procent i de nordöstra delarna av USA och 10 procent i Washington. År 1976 hade organisationen 1 725 medlemmar år 2014 hade den 4 900 stycken medlemmar. CFR hade bestämt sig för att utöka medlemskapet, nu skulle kvinnor och ”minoriteter” rekryteras. ”Minoriteterna” utgjorde 7 procent år 1990 och kvinnorna 13 procent. Författaren Laurence Shoup listar sedan resten som vita män, det är tveksamt om han räknar in judar i minoritetsgruppen. Den här rekryteringen fortsatte under 90-talet.

Enligt dem själva var det för att bredda sin maktbas och hitta nya områden där de kunde få värdefull information till deras studier som sedan publiceras och påverkar amerikansk politik. CFR började även nu att expandera från New York till alla de större städerna och för att påverka beslutsfattare på mellannivå. Presidenten Richard Haass (jude) förklarar att det är dags att expandera tankesmedjan:

In the 2008 Annual Report, President Haass discussed a new aspect of the CFR’s work. For much of its history, the Council had concentrated on being a resource for its members—regular term, and corporate—along with influencing powerful “elites,” especially top government decision makers and mainstream media. In recent years this agenda had been expanded to reach beyond these constituencies to new ones at least partly outside the CFR’s membership in the
“broader public”: college administrators, professors, students, state and local officials, the religious community, and non-governmental officials. As usual when it comes to the Council’s
work, this new outreach program was robust, with an e newsletter called Educator’s Bulletin reaching 11,000 subscribers, plus conference calls, academic modules for professors based on CFR publications, and regular communication with about 5,000 state and local leaders as well as about 1,000 religious leaders.

By 2012 this program had “greatly expanded its work in the academic community. . . . The Academic Initiative connects educators and students at the college and graduate levels with CFR’s research and analysis.” In 2014 the Council’s president proposed a new focus including reaching “advanced high school” students. A “Higher Education Working Group” of college, university, and community college presidents and “select foundation heads” also convenes regularly for briefings on the global economy, Asia, Europe, and the Middle East.

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 68-69.

Från att fokusera på eliten försöker man nu aktivt tränga sig in i hela det amerikanska samhället för att befästa sin makt mot de som kan tänkas vilja gå emot den. CFR:s president Richard Haas skrev en bok år 2013 med titeln ”Foreign Policy Begins at Home: The Case for Putting America’s Horse in Order”. Precis som titeln anspelar vill Haas skapa en acceptans i befolkningen för USA:s utrikespolitik (egentligen CFR:s politik). Behovet av allt fler jobb hemma i USA är en av punkterna som anses viktig.

The biggest threat to America’s security and prosperity comes not from abroad but from within. . . . For the United States to continue to act successfully abroad, it must restore the
domestic foundations of its power. Foreign policy needs to begin at home, now and for the foreseeable future. . . . Many of the foundations of this country’s power are eroding; the
effect, however, is not limited to a deteriorating transportation system or jobs that go overseas. . . . Shortcomings here at home directly threaten America’s ability to project power and exert influence overseas, to compete in the global marketplace, to generate the resources needed to promote the full range of U.S. interests abroad, and to set a compelling example that will influence the thinking and behavior of others.

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sida 195.

Haas skriver rakt ut att syftet är att påverka andra genom att göra USA till ett skinande exempel. Ett tänk som jag kommer presentera mer av senare.

Innan vi går in på den tydligaste maktbasen så tänkte jag summera lite. CFR har sin makt i storfinansen där de sitter i flera multinationella bolagsstyrelser. De har byggt upp ett gediget forskningsnätverk där de förser sina medlemmar och ledning med information. Dessa medlemmar kommer från Wall Street. De är också politiker, jurister, forskare, professorer, tidningsredaktörer, journalister, arbetar inom näringslivet och alla andra yrken som CFR anser att de behöver. De har tidigare varit centrerade kring New York men har börjat sprida sig över hela USA för att påverka de beslutsfattande mellanaktörerna i det amerikanska civilsamhället. Förutom bolagsstyrelser så sitter deras medlemmar i flera stora stiftelser- och tankesmedjors ledningspositioner.

Medlemmarna hoppar fram och tillbaka från olika positioner och yrken. När de inte arbetar i det privata näringslivet så arbetar de ofta i toppositioner inom USA:s myndigheter. Jag skall med hjälp av Shoups forskning återge hur starkt inflytande CFR har inom politiken, men jag kommer begränsa mig till Bill Clintons administration och framåt.

Medlemmar i amerikanska regeringar

Bill Clinton var amerikansk president mellan 1993 och 2001. Clinton var själv med i CFR. 15 av de 17 högsta utrikesrådgivarna var medlemmar i CFR under hans administration. Hans två utrikesministrar var gamla medlemmar i CFR. Bägge National Security Advisors var medlemmar. Två av tre finansministrar var medlemmar. Alla tre försvarsministrarna var medlemmar och även alla tre chefer för CIA var det. Världsbankschefen som utnämndes av Clinton själv var även denne medlem samt alla tre FN-ambassadörerna varav en var en hög direktör inom CFR.

George W. Bush 2001-2009: Istället för 15 så var de nu en mindre bland topprådgivarna för utrikespolitiska frågor. Vicepresidenten (Dick Cheney) och de två utrikesministrarna (en av dem var shabbosgojen Colin Powell) var medlemmar och de två nämnda var även direktörer. Precis som vid Clintons styre innehades posten som National Security Advisor av en medlem, så var även fallet för alla de tre finansministrarna. En försvarsminister var medlem under perioden och en hade lämnat (Donald Rumsfeld). Alla chefer för CIA, chefen för Världsbanken och tre av fyra FN-ambassadörer var medlemmar i CFR.

Barack Obama 2009-2014 (boken gavs ut 2014): Obama var inte med i CFR och det var inte dåvarande vicepresidenten Joe Biden heller även om han tidigare varit det på 80-talet. Under Obamas administration var alla som innehade positionen National Security Advisor medlemmar i CFR. En av de två utrikesministrarna, hans två finansministrar och alla tre av försvarsministrarna var medlemmar och detta gäller även en av de två cheferna för CIA. En av de två personerna som innehade posten som chef för Världsbanken var med i organisationen och 11 av 17 topprådgivare inom utrikesfrågor tillhörde organisationen. Inflytandet stannar inte bara där utan inom alla administrationer så har de haft positioner inom de olika amerikanska myndigheterna som handel, energi och Homeland Security, för att nämna några.

Donald Trump 2017-2021: Det finns en ny upplaga av Laurence Shoups bok och den sträcker sig till 2019. Jag vet inte hur han har räknat ut vilka som är ”topprådgivarna”. Men jag har granskat Trumps utnämningar och det skiljer sig faktiskt markant från de övriga presidenterna. De som var medlemmar i CFR var justitieministern, en av energiministrarna, USA:s handelsrepresentant och handelsministern. En av fyra National Security Advisor’s var med i CFR, men han blev snabbt avsatt. Ingen av FN-ambassadörerna, CIA-chefen, finansministrarna, utrikesministrarna och försvarsministrarna var heller med i CFR. Jag har inte tittat på de som bara varit det några dagar eller månader. Alternativt att de inte är med idag och samma gäller för de övriga, de kan ha anslutit sig till CFR först efter Trumps presidentskap. En person som Trump gav mycket makt däremot var Laurence D. Fink (jude), han är ordförande och VD för Blackrock. Han är även direktör i CFR. Även om Trump inte hade många CFR-medlemmar så hade han många sionister i sin regering och de har goda relationer med organisationen.

Joe Biden 2021 och framåt: Jag gjorde en sammanfattning över de ministrar som Biden tillsatte i början av sitt presidentskap. Flera av de höga ministrarna är medlemmar i CFR och är av judisk börd.

In the case of the Department of State, its Foreign Affairs Policy Board was established in late 2011 to provide the Secretary of State and other top leaders with “bipartisan,” and “independent, informed advice and opinion concerning matters of U.S. foreign
policy.” In early 2013 it had twenty-five members, and twenty of them (80 percent) were CFR members, including six current or former Council directors. [...]

The Defense Policy Board Advisory Committee first became famous during the years when longtime CFR member Richard Perle headed the committee and used his position to influence
the decision to go to war on Iraq. In 2009 this policy board had twenty-five members, seventeen of whom (68 percent) were CFR members or CFR Fellows. These included former Council
directors Harold Brown and Henry A. Kissinger, as well as CFR member Chuck Hagel, who became Secretary of Defense in 2013. The CIA set up its own fourteen-member “External Advisory Board” in 2009, ten of whom (71.4 percent) belonged to the Council. These included former CFR directors Madeleine K. Albright, Warren Rudman, and Thomas R. Pickering. [...]

Finally, a 2011 book by Jordan Tama, a CFR member—Terrorism and National Security Reform: How Commissions Can Drive Change During Crises—lists all U.S. “blue ribbon” official U.S. government national security commissions during the period 1981–2006, a total of fifty-one. Although the words “Council on Foreign Relations” do not appear in the index to Tama’s book, he does list who chaired or co-chaired each of the commissions. Comparing the fifty-seven chairs/co-chairs of these government bodies to lists of Council members from 1981 to
2006 reveals that thirty-eight (66.7 percent) were members of the CFR.

Wall Street's Think Tank: The Council on Foreign Relations and the Empire of Neoliberal Geopolitics, 1976-2014. Sidor 99-100.

Med allt detta skrivet så behöver inte en person vara medlem i CFR för att få en position men uppenbart så är det något som gör att deras medlemmar får sådana framskjutna positioner inom den amerikanska nationen.

Jag har nu skrivit upp hur deras maktbas ser ut, nu tänker jag gå in på hur de använt den genom och efter andra världskriget och i början av 2000-talet.