KOMMENTAR • Nato använde Ukraina för att provocera fram en konflikt i Ryssland, med död och ödeläggelse som följd. Nu förutspår jag att Nato kommer att vilja distansera sig från kriget och än en gång kasta Ukraina under bussen.

Fram till ett par veckor sedan såg vi fortfarande rubriker i media om ukrainska framgångar i kriget. Det var stora offensiver, Ryssland hade snart slut på ammunition, det var myteri i de ryska leden och nästa sändning av effektiva Nato-vapen skulle en gång för alla vända kriget. Eller därnästa.

Eller kanske de många miljardbistånden från väst som tycks ha spenderats nästan innan de ens kommit fram. Men nu vet vi ju att åtminstone det som hittills har kommit till Ukrainas hjälp som bäst har hjälpt att förlänga kriget, med tusentals ukrainska dödsoffer som följd.

Dessa optimistiska prognoser kom förutom direkt från Kiev-regimen oftast från brittisk underrättelsetjänst, som också spridit teorier om att Putin inte bara är dödssjuk i cancer, Parkinson och demens utan faktiskt redan död och ersatt av en dubbelgångare.

Storbritannien med galningen Boris Johnson har varit ledande i Natos neokon-falang som talat öppet om att Ryssland kommer att besegras militärt.

Efter att Ukraina i mars gjorde stora eftergifter till Ryssland under fredsförhandlingar i Istanbul var det också Boris Johnson som övertalade Volodomyr Zelenskyjs regering att överge alla förhandlingar med Ryssland. Annars skulle Nato överge Ukraina, men om man fortsatte kriget så skulle Nato fortsätta skicka vapen. Så länge Ukraina stod för de döda kropparna så skulle Nato stå för vapnen, så att i slutändan seger kunde uppnås.

Media som megafon för västs regeringar och underrättelsetjänster

Sakta men säkert har dock tongångarna i västmedia, som blivit som en propagandamaskin för de nekonservativas optimistiska prognoser vänt. Nu rapporteras det om stora förluster i Ukraina, hur Ryssland skjuter hundratusentals artilleripjäser i Donbass varje dag och att Ukraina numera endast strider för att ”stärka sin position inför förhandlingarna med Ryssland”.

Detta har till och med uttryckts av Nato-bossen själv, Jens Stoltenberg. Med andra ord samma gäng som skrämde Ukraina att överge förhandlingarna som hade kunnat bli början av slutet av kriget redan i mars säger nu att förhandlingar måste ske. Men bara några tusen till ukrainare måste dö först, för att detta kommer att ”stärka handen”.

Budskapet om ”en diplomatisk lösning på kriget” – en idé som tidigare gränsade till hädelse i väst – upprepas nu av det ena Nato-landet efter det andra.

Detta är förövrigt ett narrativ som Zelenskyj själv upprepat, precis som han gör med alla narrativ som kommer från väst. Och på samma sätt gjorde han sig helt omöjlig för diplomati när tongångarna i väst var att totalt krig var den enda lösningen.

Att de mediala narrativet i väst har förändrats samtidigt som Nato-bossar och Zelenskyj själv har förändrat sin retorik är förstås helt väntat, eftersom media endast agerat megafoner för Nato sedan krigets början.

Det nya narrativet: Allt är Ukrainas fel

USA:s president Joe Biden valde nyligen att kritisera Zelenskyj helt öppet för första gången sedan krigets början. Det var länge otänkbart och nästan hädelse att säga något ont om denne jude som lyfts fram som någon slags modern folkhjälte i väst.

Som den vise gamling Biden låtsas vara hävdade han att han ”varnade Zelenskyj för detta men han borde ha lyssnat”. Sakta men säkert, och med hjälp av media, försöker nu Nato-gänget att vända på narrativet och distansera sig från fiaskot i Ukraina.

Vad blir då det nya narrativet från väst? Eftersom Zelenskyj-kritik har börjat att försiktigt sippra fram i media och eftersom Nato försöker distansera sig från kriget tror jag att det kommer att handla om att allt är Ukrainas fel. ”Ukraina borde ha agerat smartare, de borde ha förstått bättre”, kommer det nog att heta. Men åtminstone tillsvidare verkar alltså Nato-länder och dess sympatisörer vilja fortsätta hålla blodspillan vid liv med nya löften om vapen som ”kommer att göra skillnad”.

Eftersom det var Nato som provocerade fram kriget och trodde att det kunde vinnas med deras ”snillrika” plan om att skapa en ekonomisk kollaps i Ryssland, borde det ju också vara Nato som tar ansvar för situationen. Speciellt nu när det visat sig att den ryska ekonomin inte var det korthus man trodde och att sanktionerna istället blottat stora svagheter i västs globaliserade ekonomier. Men det vill man förstås inte göra, man vill inte tappa masken. Istället är det ukrainare som nu kommer att tvingas ödmjuka sig inför det ryska hotet och återgå till förhandlingsbordet, samtidigt som ”de borde ha vetat bättre från början”.

Ukraina förlorar på det förlängda kriget

Att fortsätta strida kommer förresten inte att ”stärka Ukrainas hand”. Det kommer inte att bli någon vändning utan Ryssland och deras allierade kommer sakta men säkert att nöta sig längre västerut och allt större delar av detta vackra land kommer att förstöras av det överväldigande ryska artillerikriget.

Det enda som eventuellt skulle kunna vända kriget är om Nato går in med trupper och angriper de ryska positionerna, men vid det här laget kan vi nog helt utesluta en sådan utvecklig. De vågar helt enkelt inte. Detta med att ”Nato vill se hela världen brinna” som jag skrev om i april verkar inte längre vara aktuellt. Åtminstone inte kopplat till Ukraina.

Istället är det ukrainare som får fortsätta att dödas, skadas och tillfångatas. Denna ”stand and fight”-taktik som användes i Mariopul ledde till att tusentals av Ukrainas bästa soldater dödades eller hamnade i rysk fångenskap. Nu fortsätter man med samma taktik i Donbass och återigen är hundratals soldater instängda i en fabrik, denna gång i Azot kemikaliefabrik i Sievjerodonetsk i Luhansk. Även dessa konstiga direktiv torde komma från Nato, misstänker jag. Men när kriget granskas i efterhand kommer Nato inte att vilja ta något ansvar alls för det.

Precis som jag förutspådde i mars så har Ukraina ingen hand längre, nu när kriget i Donbass snart har vunnits militärt. Vad ska man komma med? I början hade man åtminstone detta att Ryssland uppenbarligen ville få ett snabbt avslut på kriget. Då var det tal om att Ukraina skulle bli en neutral stat och avstå från alla anspråk på Krim och Donbass-regionerna. Då hade Ryssland inte ens några synpunkter på ett eventuellt ukrainskt medlemskap i EU.

Men ju längre västerut Ryssland pressar fram desto mindre chans är det att man nöjer sig med det. Ryssland har ju redan etablerat sig politiskt ganska bekvämt bortom Krim och Donbass gränser. Skulle Ryssland nu bara överge detta som man offrat tid, krigsmaterial och framförallt blod för?

Eller föreställer man sig att Ryssland ska tänka något i stil med: ”Eftersom ni varit beredda att offra så många soldater ska vi nu backa tillbaka”?

Jag misstänker att Ryssland kommer att ställa högre och högre krav ju längre kriget pågår och ju svagare den ukrainska militärmakten blir. Budskapet från Ryssland numera är tydligt: De är beredda att samtala ifall Ukraina vill, men det är inte längre någon nödvändighet. Ryssland är helt säkra på att man kommer att uppnå sina mål i Ukraina och man förbehåller sig rätten att själv avgöra när dessa mål har uppnåtts.

Hade Ukraina slutat lyssna på väst för ett år sedan, övergett Nato-planerna och implementerat Minsk-fördragen, som man trots allt förbundit sig att göra, så hade man fortfarande haft Donbass-regionerna – om än med viss regional självständighet.

Hade Ukraina slutat lyssna på väst i mars hade man istället förlorat Donbass-regionerna och Krim.

Eftersom man nu väljer att fortsätta lyssna på väst förlorar man inte bara allt ovan utan även allt övrigt som Ryssland under tiden hinner ta av dem. Vem vet var denna katastrof slutar?

Att fortsätta lyssna på dessa värdelösa Nato-råd kommer alltså bli Ukrainas död, och dess ledarskap kommer oavsett vad att kastas under bussen.

Även om jag alltid varit en inbiten motståndare till Nato är jag överraskad hur uselt hela väst har hanterat denna konflikt, ända från planeringsstadiet till idag och av allt av döma även under den kommande tiden. Med sådana vänner som Nato behöver man inga fiender.