KOMMENTAR • Att Sverige nu ser ut att få sin Nato-ansökan nekad på grund av att man helt ignorerat Turkiets invändningar är ett av de bästa bevisen på den förvånansvärt höga graden av amatörism och arrogans som driver våra politiker.

Både Sverige och Finlands regeringar har forcerat fram processen som lett till sina egna beslut om att ansöka till krigsalliansen Nato. Båda regeringar leds av två oerfarna och okunniga kvinnor, som vi alla fick se fnittrande som skolflickor på en pressträff prata om ”hur trevligt det var att träffas igen” och hur våra länder nu måste tuffa till sig genom att söka beskydd hos USA.

Eftersom hoten mot Sverige och Finland som ”tjejerna” pratar om endast är kopplat till ländernas närmanden till Nato och Natos globalistiska agenda är det helt obegripligt hur någon kan tro på statsministrarnas prat om att ett Nato-medlemskap skulle göra våra länder ”säkrare”.

De pratar också om att bevara freden, och det vill man göra genom att underställa sig USA – landet som är ansvarigt för en förkrossande majoritet av alla krig som utkämpats sedan andra världskriget och som ensamt visat sig beredda att använda kärnvapen. Dessutom kärnvapen som medvetet riktades mot civila mål.

Arrogans och inkompetens

Förutom den förljugna bilden som vår statsminister Magdalena Andersson och hennes finska kollega och BFF Sanna Marin målar upp om varför vi måste ansöka till Nato kan man inte undvika att förvånas över den enorma arrogans och inkompetens som inte bara genomsyrar Sverige och Finlands politiska ledarskap – utan hela västvärlden.

Turkiet är ett av de länder som har makten att stoppa medlemskap i Nato för alla nya länder som ansöker. Landets president Recep Tayyip Erdoğan är befälhavare för Nato-alliansens näst största armé. Det är också den armé som efter USA:s är mest erfaren gällande militära operationer. Dessa militära operationer som förövrigt framförallt är riktade mot olika kurdiska grupperingar, sådana som Socialdemokraterna mer eller mindre öppet sympatiserar med.

Sverige har haft diplomatiska förbindelser med Turkiet sedan 1730-talet och ett konsulat i Istanbul med diplomater som på regeringens uppdrag ska hålla kontakt med Turkiets regering och diskutera viktiga frågor gällande relationerna mellan länderna. Det är också allmänt känt att Turkiet är kritiska mot Sveriges hantering av kurdiska terrorgrupper och det är knappast möjligt att de svenska diplomaterna i Istanbul har missat att turkisk media konstant utmålar framförallt Sverige som ett härbärge för terrorister.

Med tanke på allt detta måste man fråga sig hur i hela fridens tider det är möjligt att Maggan och Sanna Marin lett sina länder genom hela denna förvisso förhastade men ändå oerhört känsliga process utan att ens ha tillfrågat Erdogan. Eller för den delen kollat av läget med de diplomatiska kontakter som Sverige har i Turkiet.

Inte heller Nato-ledare som USA:s president Joe Biden eller Storbritanniens premiärminister Boris Johnson eller deras respektive utrikesministrar och otaliga diplomater tycks ha brytt sig om detta. Tanken verkar inte ens ha slagit dem, trots att man gärna och ofta dundrar på om hur viktigt och bra det är att Sverige och Finland ska gå med i Nato.

Verklighetsförnekelsens västerland

Sedan Rysslands invasion av Ukraina har den västerländska arrogansen och dominansen utmanats gång på gång. Ryssland vågade starta ett krig som inte välsignats av USA som ett globalistiskt projekt för ”fred och demokrati”. Efter tidernas hårdaste sanktioner mot Ryssland skriker västledare i indignation över ”kontraktsbrott” när Ryssland har fräckheten att inte längre acceptera betalning för sin egna gas i de valutor som väst tagit sig rätten att godtyckligt stjäla från landet.

Ledare i väst är vana att de får göra precis som de vill, eftersom de tillhör den ”goda sidan”. Då får man starta krig, man får bomba civila urskillningslöst med både drönare och massförstörelsevapen och man får till och med bestämma vilka regeringar som får härska och vilka som ska falla med hjälp av subversiva underrättelseoperationer och militärt våld. I väst får man bryta vilka kontakt man vill, men ingen får bryta kontrakt med väst, ingen får på minsta sätt utmana västs överhöghet.

Om den globalistiska planen i väst är att Nato ska expandera så får ingen sätta stopp för det. Ingen kan ha invändningar mot det ofta våldsamma spridandet av den militanta globalismens värderingar om ”frihet och demokrati” – inte ens landet med Natos näst största armé.

Men detta har inte Erdogan brytt sig om, till den svenska regeringens stora förvåning. Utrikesminister Ann Linde och även hennes kollegor i Natos västerländska falang hade ingen aning om Turkiets invändningar när de blev offentliga. Det verkar helt enkelt bero på att de inte ens brytt sig om att fråga, för att de fortsätter att framhärda i sin förnekelse av den nya verkligheten, något som ledde till att Erdogan tillslut blev tvungen att meddela sin ståndpunkt via turkisk media. När man tänker på saken är det så ofattbart att man inte tror det är sant.

Den svenska feminismens diplomati

När den svenska feministkvinnan Ann Linde sedermera skulle försöka lösa problemet diplomatiskt under ett informellt Nato-möte i Berlin så lyckades hon istället med konsten att förolämpa Turkiets utrikesminister till den milda grad att han kände sig tvungen att gå ut i media och berätta om hur oförskämt och respektlöst Sveriges utrikesminister betedde sig.

Men den chockerande inkompetensen och arrogansen stannar inte ens där. Istället för att avvakta med medlemsansökan med tanke på Turkiets starka invändningar och Lindes kollapsade ”diplomati” så valde man att fortsätta som vanligt, skicka in ansökan och visa för Ryssland att Sverige minsann slutgiltigt tar ställning för fiendskap och total militant globalism.

Det tyder dels på att våra så kallade ledare helt saknar förmågan att bromsa processer eller praktisera eftertänksamhet – det är ständigt eskalering av konflikt och total militant globalism som gäller. Men det tyder också på att man fortfarande känner sig helt övertygade om att den globalistiska planen kommer att gå igenom. Det spelar ingen roll vad Turkiet säger, det ska bli som Sverige och Finland och USA och Storbritannien vill. Turkiet bara måste vika sig, för det är så världen fungerar.

Men trots försök att på sedvanligt manér mobba Turkiet till underkastelse tycks väst endast ha lyckats få landet att bli mer beslutsamt än någonsin om att aldrig tillåta att Sverige och Finland går med i Nato.

Arrogansen och inkompetensen ser alltså ut att leda till att Maggan och Sanna Marin för våra länder in i en situation där vi öppet valt fiendskap med Ryssland men inte tillåts att få det så kallade beskyddet av Nato. En extremt farlig situation, oavsett hur tjejfnittrigt man pratar om det på presskonferenser.

Jag har skrivit tidigare att Ukrainakonflikten kan komma att bli västs största magplask någonsin. Nu får man nog tillägga att om väst inte vaknar upp från sitt verklighetsförnekande och accepterar den nya värld vi lever i kommer man oundvikligen att gå under, åtminstone som relevant maktfaktor.

När verkligheten kommer i kapp under hösten, när den akuta livsmedelsbristen är ett faktum, när energipriser och inflation skjuter i höjden inför vintern och Turkiet blockerar Natos expansion, vem kommer då att kunna stå upp i stormen?