KOMMENTAR • Många upprörs över hur Turkiets president tycks kunna påverka svensk inrikespolitik. Men är detta helt orimligt?

I februari skrev min Nordfrontkollega Karl Johansson en krönika om den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğans ökande inflytande över svensk politik. Johansson skrev bland annat om kraven på Sverige att utvisa personer som Turkiet pekat ut som ”terrorister”.

”Sverige är en suverän nation och Turkiet ska inte kunna komma med sådana krav. Hade vår så kallade statsminister haft någon som helst stake hade man synat det och gett långfingret till Erdogan. Svenskarna bestämmer över sitt eget öde, inte någon despot som vill uppnå det Osmanska riket igen”, skrev Johansson.

Och i det stora hela håller jag med. Bara tanken på att presidentturken ska vara en makthavare över Sverige är i sig förstås helt absurd. Problemet är bara att Sverige inte är en suverän nation. Med Nato-ansökan säljer vår regering dessutom ut suveräniteten ytterligare – något som blir smärtsamt tydligt med fallet Erdogan och hans långa kravlista.

För om vi leker med tanken att vi verkligen levde i en suverän stat: Föreställ er ett fritt och enat Norden med Simon Lindberg som statschef. Föreställ er sedan att rollerna var ombytta: Att Turkiet ville gå med i en försvarsallians med den nya stormakten Norden, samtidigt som turkar sprang runt i Ankara och skändade NS-symboler och eldade tyrrunor och den turkiska regeringen upplät landet som en fristad åt en massa kulturmarxistiska rebeller som försökte störta Lindbergs regering med terrordåd och gerillakrig. Hade du som läsare då ansett det helt rimligt av vår ledare att bara helt ovillkorligt upplåta Nordens militärmakt till försvar av Turkiet?

Svaret är ganska självklart. Jag tror att Simon Lindberg, Nordens övriga ledarskap och Nordens folk hade funderat över vad det är för fel på turkarna: Hur kan de vilja ingå i en militärallians med ett folk och en nation de i grund och botten inte ens tycks acceptera och än mindre respektera? Ungefär som turkarna just nu tänker om Sverige.

Nu är rollerna ombytta. Det är inte Turkiet som vill att Sverige ska gå med i Nato, det är Sverige som har ansökt om medlemskap i krigsalliansen och därmed åtminstone indirekt ber om militärt beskydd av turkarna. Är det då orimligt att turkarna vill se ett slut på koranbränningarna och ett slut på gullandet med PKK i Sverige?

Jag vill betona att även om jag inte stödjer koranbränningar – förutom som metod för att hålla Sverige utanför Nato – så anser jag inte att dessa bör förbjudas. Det är också min åsikt att merparten av alla rasfrämlingar i Sverige bör återvandra – men inte för att de stödjer PKK eller någon annan organisation som Erdogan råkar vara i konflikt med, utan för att de utgör ett biologiskt hot mot vårt folks överlevnad. Men då vill jag inte att Sverige ska gå med i Nato och förlora den sista lilla biten suveränitet vi har kvar heller. Och då hade förstås Erdogan aldrig varit i position att ställa några krav på Sverige överhuvudtaget.

Sveriges regering har nu bara två val: Antingen glömmer man Nato och drar tillbaka sin ansökan eller så hittar man något sätt att bejaka turkarnas krav. För jag tror att Erdogan likt en turkisk basarhandlare i Alanya fortfarande har en del budgivande kvar i sig. Detta kan antingen ske genom att man bara låter Erdogan få som han vill eller att man använder sina globalistkontakter i Washington och Bryssel för att tvinga presidentturken till underkastelse. Men att Erdogan ställer krav när vårta politiker vill gå med i en militärallians med turkarna är när man tänker efter varken märkligt eller uppseendeväckande utan en ganska sund reaktion med tanke på omständigheterna.

För att sammanfatta är problemet med Erdogans inflytande inte Erdogan i sig. Det är inte att Erdogan är maktfullkomlig eller orimlig och onyanserad. Inte heller handlar det om att turkarna ”tar sig rätten” att blanda sig i svensk inrikespolitik. Man skulle kunna fylla många volymer med exempel på när den ”humanitära stormakten” Sverige har lagt sig i andra länders inrikespolitik – i många fall utan att dessa länder ens velat ha något av Sverige.

Nej problemet är återigen att vårt land styrs av ett gäng folkförrädare, en illegitim och folkfientlig regim som knappt kan bärga sig inför tanken att få sälja ut de sista smulorna av Sverige till högstbjudande, vare sig det är till en galen och dement despot i Washington eller en basarliknande skojare i Ankara.