ANALYS • Natos artikel 5 är något som nämns allt oftare i takt med att säkerhetsläget i världen försämras. Artikel 5 sägs innebära att den som anfaller ett Nato-land kommer att behöva bekriga samtliga Nato-länder, men stämmer verkligen detta?

Både i den svenska Nato-debatten och den generella debatten kring Västeuropas säkerhet i kölvattnet av Rysslands invasionen av Ukraina nämns ofta artikel 5 i Natos stadgar.

Detta anges både som exempel på varför Sverige bör ansluta sig till Nato och som anledning till att Ryssland inte skulle våga anfalla ett Nato-land. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och andra Nato-toppar har flera gånger riktat sig direkt till Rysslands president Vladimir Putin och varnat honom att inte ”gå in en tum på Natos territorium”.

I debatten och hoten framstår det som att artikel 5 innebär att om ett Nato-land anfalls så har samtliga Nato-länder (i praktiken USA) en plikt att komma till militär undsättning. Samtidigt har Stoltenberg varit väldigt vag när det kommit frågor från journalister om när exakt artikel 5 kan komma att implementeras och hur det skulle se ut.

Under Natos historia har artikel 5 endast åkallats vid ett tillfälle och detta var i samband med attackerna mot World Trade Center i New York 2001 då USA:s dåvarande president George Bush inledde det numera ökända ”kriget mot terrorismen”.

Garanterar Nato-länder militärt försvar av andra Nato-länder?

Men när man läser på Natos hemsida vad artikel 5 egentligen innebär framkommer en betydligt luddigare bild än den gängse uppfattningen att USA skickar sin krigsarsenal direkt ett litet Nato-land ute i världen attackeras av en fiende.

Så här lyder artikel 5 (översatt till svenska):

Deltagarna [i Nato-alliansen] är överens om att en väpnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska anses som en attack mot dem alla och därför är man även överens om att ifall en sådan attack sker kommer var och en av dem, genom utövande av den individuella eller kollektiva rätten till självförsvar som erkänns av artikel 51 i FN-stadgan, att assistera deltagaren eller deltagarna som attackeras genom att vidta, individuellt och i samförstånd med andra deltagare, sådana åtgärder man bedömer nödvändiga, inklusive användandet av väpnat våld, för att återupprätta och bibehålla säkerheten i det nordatlantiska området.

Varje sådan väpnad attack och samtliga vidtagna åtgärder som sker som en följd av detta ska omedelbart rapporteras till säkerhetsrådet. Sådana åtgärder ska avslutas när säkerhetsrådet har vidtagit nödvändiga åtgärder för att återupprätta och bibehålla internationell fred och säkerhet.

Det är den fetade delen av denna text som är viktig. Det innebär alltså att Nato-länder individuellt har att bedöma vilka åtgärder som är nödvändiga för att komma ett annat Nato-land till räddning. Dessa åtgärder inkluderar också väpnat våld, men måste inte vara det.

Ifall ett Nato-land anfalls kan alltså andra Nato-länder rent krasst anse att de hjälper till genom att skicka civila hjälpinsatser och vapen, ungefär som Nato just nu ”hjälper” Ukraina.

På Natos hemsida kan man vidare läsa att det var stor oenighet bland medlemsländerna, de så kallade deltagarna, när dessa meningar formulerades:

Vid framtagandet av artikel 5 under det sena 1940-talet var det konsensus kring principen om ömsesidig hjälp, men fundamentala meningsskiljaktigheter gällande hur implementeringen av dessa principer skulle ske i praktiken. De europeiska deltagarna ville försäkra sig om att USA automatiskt skulle komma till deras hjälp ifall en av signatärerna skulle attackeras. USA ville inte utfärda ett sådant löfte och vidhöll att detta skulle reflekteras i artikel 5:s ordalydelse.

Det verkar alltså som att artikel 5 medvetet är utformad så att Nato-länder slipper hjälpa andra Nato-länder militärt ifall de attackeras och att förpliktelserna är utformade precis så på USA:s initiativ. Då USA rent militärt är den överlägset starkaste parten i Nato ligger i praktiken de andra Nato-länderna under USA:s beskydd och den nuvarande ordalydelsen är därmed till gagn för USA på bekostnad av de mindre starka parterna.

Ett Nato-land kan alltså i praktiken bara hoppas på att Nato (med andra ord USA) kommer till hjälp om denne anfalls av en stark fiende. USA kan dock välja att komma till landets assistans på andra sätt än med väpnat våld mot den som attackerar.

Vilken typ av hjälp som är ”nödvändig” är upp till USA att avgöra helt godtyckligt.

Mot bakgrund av detta är det förstås än mer oroväckande att Sverige och Finland nu på allvar överväger ett Nato-medlemskap. De som förespråkar att vi ska ansluta oss till krigsalliansen menar att vi trots vårt redan väldigt djupa samarbete inte kan ”förvänta oss” hjälp vid ett skarpt läge.

Men såsom artikel 5 är utformad kan man förvisso försäkra sig om någon form av hjälp som medlem i Nato, men inte nödvändigtvis den hjälp man anser sig behöva.

De stora frågorna kvarstår därmed: Varför finns Nato överhuvudtaget? Vilka intressen tjänar krigsalliansen? Och varför skulle Sverige vilja ha med en sådan potentiellt svekfull organisation att göra alls – en krigsallians som leds av ett USA som förbehåller sig rätten att inte komma till undsättning åt de länder man tagit sig an att beskydda?

Och kanske framförallt: Vad händer om Ryssland vågar testa vad artikel 5 verkligen innebär i praktiken? Det som inte ens Jens Stoltenberg själv vill svara på.