KRÖNIKA • Ukrainakrisen får inte bli en förevändning för ytterligare underkastelse för Nato och EU, men en katalysator för början på en ny rörelse mot en nordisk samling.

Medan Ukrainakrisen rör sig in i sin andra månad viskas det nu om möjligheten för Nato-medlemskap för Finland, vilket generalsekreteraren Jens Stoltenberg har kommenterat med att han förväntar sig att ”alla de 30 medlemsländerna kommer att hälsa dem välkomna”.

Detta skulle vara ett helt felaktigt drag, inte bara för Finland, men för hela Norden. Samtidigt blossar debatten om EU-medlemskap ännu en gång upp i Norge, trots att majoriteten fortsättningsvis är mot norskt medlemskap i unionen. Vad de nordiska länderna behöver mer än någonsin är att se till sina egna för samarbete och stöttning, inte att ge upp ännu mer suveränitet till Washington och Bryssel.

Ett förenat Norden borde ha uppstått för över hundra år sedan, särskilt med tanke på att det kan argumenteras för att de kulturella motsättningarna på många sätt är mindre här jämfört med Tyskland och Italiens mångfaldiga regioner. Båda är länder som världen tar för givet idag.

Föreställ dig exempelvis ett Tyskland som framöver skulle splittras mellan Preussen, Sachsen och Bayern, eller ett Italien som delats in i Toscana, Piemonte och Napoli, alla medlemmar i olika allianser och ekonomiska samarbeten. Det verkar löjligt, men i de nordiska länderna ses detta som en självklarhet.

Som situationen ser ut idag plågas alla nordiska länder individuellt av problem och svårigheter som hade kunnat uppvägas av de andras styrkor under ett samlat politiskt ramverk. Norge har energiresurser, fiske och världens största statliga investeringsfond. Sverige har världens skickligaste ingenjörer, samt första klassens sjukvårds- och vapenindustri. Danmark har jordbruk och ett av världens högst utbildade befolkningar. Finland producerar elektronik och besitter skogs- och mineralresurser. Tillsammans har vi en ekonomi i världsklass, i linje med Kanadas eller Spaniens.

När det kommer till militär säkerhet så överlevde både Sverige och Finland kalla kriget som neutrala aktörer tack vare en förnuftig utrikespolitik, och det finns ingen grund till att tro att Vladimir Putin utgör ett större hot än vad Sovjetunionen gjorde. Det är svårt att föreställa sig vad de nordiska länderna har att vinna på att antagonisera Ryssland för att göra den sionistiska ockupationsregeringen i Washington D.C. till lags, speciellt i ett läge där ett allt mer försvagat USA flyttar sina militära resurser till Asien för att motarbeta Kinas ökande inflytande. Ökad militär integrering med västs sjuka man kommer att leda till många potentiella fallgropar och få fördelar.

Svaret på säkerhetsfrågan finns istället här i Norden. I dess nuvarande tillstånd skulle en full mobilisering av Nordens samlade militära styrkor tillse omkring en kvarts miljon individer. Då försvar av våra egna gränser har negligerats för att assistera USA med dess militära fadäser i Mellanöstern de senaste tio åren skulle detta vara lätt att fixa under en nationalsocialistisk samlingsregering, som i motsats till den urholkade och ruttna socialdemokratin skulle ha få problem med att inkalla patriotiska rekryter.

Ingen massiv militärallians som fungerar som ett skydd för ett judiskt imperium skulle vara nödvändigt. Medan Ryssland fortfarande är en formidabel militärmakt, har man med en födelsetakt på 1,5 barn per kvinna, inga möjligheter att offra män på samma sätt som tsarens gamla rike eller Sovjetunionen. De demografiska begränsningarna är helt enkelt för stora, vilket bekräftas av Putins långsamma och försiktiga strategi i Ukraina. Ett enat Norden hade därmed ensamt varit mer än avskräckande nog, så länge en förnuftig utrikespolitik förs.

Därför måste detta sista desperata försök att rädda globalismen med skräckpropaganda motverkas till varje pris. Nato- och EU-globalisterna lovar säkerhet, men det är Natos arroganta expansionism och EU:s vansinniga energipolitik som har lett oss till denna prekära situation. Och nu ska samma politik som ledde oss hit rädda oss?

Bara ett barn hade godtagit en sådan absurd tankegång. Endast en radikal orientering mot nationalsocialism kan rädda vårt vackra Norden nu, oavsett om det gäller det militära hotet från Ryssland eller globalismens folkmordsagenda mot vita.

För nästan 80 år sedan vann de liberala makterna kriget mot fascismen, men inte kampen om idéer. På grund av detta har de sett sig tvingade att etablera en myt som rättfärdigade ödeläggelsen av de europeiska stormakterna, både på den segrande och besegrade sidan. Både Frankrike och Storbritannien, ”vinnarna” i den konflikten, lider idag av samma anti-vita politik som Tyskland, då Natos verkliga mål är att hålla dessa länder svaga och militärt beroende av militärmakten till den sionistiska ockupationsmakten USA.

För deras lojalitet belönas de med det mest aggressiva folkutbytet utanför USA självt. Även vi här i Norden anklagas för att vara skyldiga, och för att ursäktas måste vi offra allt för vår fientliga elits sinnessjuka dröm om ett globalt samhälle, en dröm som för mig framstår som en mardröm från helvetets djupaste avgrund. Att bli förtryckt är en sak, men att bli förtalad av din förtryckare att hans agerande är rättfärdigt, är en inhuman förödmjukelse, en skam jag inte längre kan tåla.

Så, för att frigöra mig från denna skam och ära offret som utfördes av de hjältemodiga män som gav allt för att bevara Europa så har jag bestämt mig för att dedikera mig till ett enda mål:

Detta vackraste av land, vårt Norden, förenat under en legitim statsmakt som existerar för att lyfta det nordiska folket, snarare än att tvinga ner dem på knä med en järnstövel. Ett fritt Norden i en sann mångfald av svenskar, norrmän, danskar, finnar och islänningar, förenade i ett broderskap av blod, jord och tradition. Och medan den här nästan hundra år långa mardrömmen vi har levt i sedan kriget förlorades går mot sitt slut kan jag hålla ut för varenda motgång, medan jag sträcker mig efter den gyllene gryningen strax bakom horisonten.

Mot vårt pånyttfödda Norden!

— Russleman

Ursprungligen publicerat på Frihetskamp.net.