DEBATT • Nestor argumenterar mot tre ofta förekommande uppfattningar om Ukrainas kamp mot Ryssland

Våra läsare vet mycket väl att frågor av politisk karaktär behandlas skickligt av Nordfronts kompetenta skribenter vars analys är djupgående, grundlig och upplysande. Kriget i Ukraina har dock många nivåer och nyanser som gör det inte bara till vår tids viktigaste händelse eftersom det har skakat grunden för den nya världsordningen som vi känner den, utan också till vår tids mest komplicerade fråga. Särskilt bland nationalister som är för vassa för att svälja den alltför förenklade och barnsliga versionen av en kamp mellan ”gott” och ”ont” som systemmedia obarmhärtigt och kvävande trycker ned i halsen på den hypnotiserade och passiva allmänheten.

Mitt ödmjuka bidrag till debatten om kriget i Ukraina blir att lyfta fram några punkter som jag tror att vissa kan ha missat och jag önskar att mina argument räcker som material för eftertanke och reflektion.

Jag är faktiskt ganska förvånad över några uttalanden som cirkulerar bland våra bredare, internationella kretsar som upprepas som oförhandlingsbara mantran och förespråkas med en hård och övermodig ofelbarhet som blir nästan dogmatisk. Låt oss titta på några av dem:

— ”Ukraina är en del av Ryssland” vilket antyder att Ryssland är Ukrainas historiska och rättmätiga ”ägare” och att nationen måste förbli i Rysslands sfär på ett eller annat sätt eftersom de är rasmässigt och kulturellt släktingar och för att det alltid har varit så. För att möta detta argument måste vi utgå från själva grunden för dessa termer. Är ukrainare en distinkt nation som kan hävda rätten till sin egen stat? Om någon skulle ställa denna fråga till en ukrainare skulle han mötas av minst sagt överraskning, chock och fientlighet. På något sätt har vissa människor bestämt sig för att detta faktiskt är en diskutabel fråga och då pratar jag inte om ryssarna. Ukraina har alla de element som utgör en distinkt nationell identitet oavsett hur nära den verkar – för det otränade och vanligtvis okunniga ögat – den ryska nationella identiteten. Historia, språk, religion och blod. En identitet främst etablerad i länderna väster om Dnjepr där kärnan av den ukrainska nationen växte fram och vistades, men också i länderna sydost om Dnjepr som har varit de ursprungliga och traditionella områdena koloniserade, organiserade och försvarade av de mest emblematiska patriarkerna av ukrainsk historia, de orädda och trotsiga kosackerna.

Den ukrainska nationen har sin egen, separata historia som började med upplösningen av Kievrus på 1200-talet och följde en utveckling liknande andra europeiska nationer med geografisk expansion och minskning, med perioder av kulturell och politisk autonomi som följdes av perioder av erövring och absorption av mäktiga grannar. Knappast någonsin helt oberoende men alltid en etnisk del av det polsk-litauiska samväldet, det österrikiska-ungerska riket eller Rysslands tsardöme, imperier som helt eller delvis införlivade den ukrainska nationens historiska länder och som i olika utsträckning påverkade dess identitet. Ukrainarnas viktigaste och farligaste granne har dock utan tvekan varit Ryssland. Sedan Rysslands expansion från en regional makt till ett imperium – som började med erövringen av Sibirien initierad av Ivan den Förskräcklige, fortsatte med expansionen i Europa av Peter den Store som konsoliderade de västra gränserna från Östersjön till Azovhavet och kulminerade till världens största land redan från den senaste tsarens tid- har det ukrainska folket levt i skuggan av sin mäktiga och hänsynslösa slaviska släkting. Rysslands europeiska geostrategiska strävanden har alltid inkluderat ”befrielsen” av ukrainarna (eller ”småryssarna” som de fortfarande kallar dem i en anda av avskyvärd arrogans som i sig själv kan rättfärdiga den ukrainska fiendskapen mot dem!), polackerna, österrikarna, ungrarna och så vidare och deras återkomst till ”moder” Rysslands famn varifrån de har ”vandrat bort vilseledda av fiender”. Detta argument, som fortfarande används idag av det ryska ledarskapet, är ett kvasihistoriskt rättfärdigande av deras hundra år gamla planer på dominans i östra (åtminstone) Europa och en förevändning för att utmana Centraleuropas mäktiga nationer, stater och imperier i de oändliga geopolitiska stridigheterna mellan stormakter.

Vad ryssarna dock har missat är ukrainarna själva vars distinkta nationella identitet utvecklades och mognade också under inflytande av central- och sydeuropeiska nationer (slavisk, germansk och grekisk) som ryssarna sedermera har försökt ”befria” dem från. Det ukrainska folkets geografiska närhet till Centraleuropa har haft en avgörande inverkan i utvecklingen av deras nationella identitet på alla nivåer eftersom de under långa perioder var under direkt eller indirekt inflytande av de germanskt definierade kulturerna i Centraleuropa (polsk-litauiska samväldet, österrikiska och senare det österrikisk-ungerska imperiet) som historiskt har erbjudit dem bättre levnadsvillkor med avseende på deras distinkta identitet och till och med partiell autonomi, i motsats till nästan total absorption i Rysslands tsardöme och särskilt Sovjetunionen. På samma sätt har deras geografiska avstånd från Europas norra gränser till Asien (ett område som historiskt sett dominerats av Ryssland) skyddat dem från det omfattande av kulturella och biologiska inflytande som Asien har haft på Ryssland. Det är därför som ukrainarna har stått emot ”unioner” och ”koalitioner” med asiatiska länder under ledning av Ryssland och inte blir det minsta upphetsade över de euroasiatiska geopolitiska strävanden och visioner hos det moderna ryska ledarskapet som verkar ha förtrollat så många europeiska och amerikanska nationalister i deras desperata sökande efter en mäktig motståndare, en motvikt och en utmanare till det liberala väst. Ukrainarna vill inte ha något av detta, precis som majoriteten av de slaviska nationerna väster om Ryssland. Dessa länder har under den civilisatoriska dragkampen mellan asiatiska och europeiska krafter och influenser, som har pågått under millennieskiftet i Europas östra utkanter, valt västerlandet – även i dess modernt dekadenta och korrupta form.

För ukrainarna är kampen för självständighet främst mot den makt som historiskt och konsekvent har förvägrat dem deras självbestämmande för sina egna intressen – Ryssland – och varje annan tillfällig geopolitisk fråga kommer i andra hand. I sin hundraåriga kamp för självständighet i vilken grad som helst (statskap, autonomi inom en annan stat etc.) har ukrainarna använt alla möjliga medel. De drog fördel av mindre och större krig och konflikter och slöt heliga och oheliga allianser med vänner och fiender som vid en viss tid tjänade sitt stabila historiska mål, självständighet från Ryssland. De använde svenskarna under Karl den XII och polackerna; de försökte i första världskriget; de gjorde våldsamt motstånd mot den bolsjevikiska revolutionen och kollektiviseringen på 30-talet; de försökte igen med tyskarna i Tredje riket; de försöker nu med amerikanerna och västvärlden; och de kommer att fortsätta kämpa för självständighet från Ryssland så länge de känner sig hotade.

Skapandet av en nationell identitet är ett dynamiskt förfarande (etnogenes) som kontinuerligt sker i civilisationernas större historiska cykler. En procedur som mestadels drivs av kamp och krig och särskilt av blodet från en nations ungdom som periodvis ger näring till en nations andliga källa – nationens själ – och skapar dess myter, dess legender, dess hjältar, dess lidanden och dess minnen. För mycket blod har utgjutits av ukrainarna i deras kamp mot Ryssland genom historien. Alltför många män har dött genom århundradena, för många människor har lidit, och detta krig kommer ännu starkare att konsolidera ukrainarnas fiendskap mot ryssarna som är för djupt rotad (och historiskt berättigad) för att glömmas bort eller ignoreras, vilket eliminerar alla möjligheter till en framtida förening mellan dessa nationer för dem som fantiserar om det. Det enda sättet att tvinga ukrainarna in i den ryska ”sfären” igen är genom fysiskt slaveri eller kollektiv hypnos, liknande hypnosen av den vita befolkningen i det liberala väst. Jag skulle inte önska det för någon nation och Ukrainas patrioter – som är de enda delarna av någon nation som kan se nationens liv sträcka sig i det förflutna, nuet och framtiden – kommer hellre att dö än att gå under.

Det är dock uppenbart att den ukrainska nationens låga brinner starkare väster och sydost om Dnjepr och att det inom den moderna ukrainska statens gränser även bor befolkningar som antingen känner sig splittrade mellan Ukraina och Ryssland (och kan skifta sin lojalitet beroende på tillfälliga förhållanden och intressen) och befolkningar med en tydlig rysk identitet. Vilket land har rätt till dessa landområden? Den starkaste! Landet som kommer att slåss och erövra! Vem ska bestämma det? De som dominerar slagfältet. Allt annat är önsketänkande. En framtida ukrainsk stat är bara livskraftig utan dessa tvetydiga befolkningar som alltid kommer att utgöra ett hot som en rysk femte kolonn med potential för politisk och kulturell omstörtning. Kriget som utspelar sig framför våra ögon är en rensningsprocess som kommer att tvinga fram befolkningsutbyte och etablera framtida gränser som skiljer mer homogena befolkningar med distinkta nationella identiteter åt.

Min personliga tes är att det ukrainska språket är ett särskilt slaviskt språk. Den språkliga verkligheten i Europa är komplicerad och sammanflätad där språken inom språkgrupper ibland gränsar till gråzonen mellan ett självständigt språk och en dialekt. Det beror dock mycket på betraktarens perspektiv. För en kinesisk lingvistikforskare framstår alla språk inom en europeisk språkgrupp som dialekter men vi i Europa har utvecklat ett mer utarbetat och känsligt förhållningssätt i frågan där vi kan särbehandla och separera våra språk i mindre och mer specifika grupper eftersom vi kan höra, känna och studera de mindre men grundläggande nyanser som tyder på en särpräglad språklig utveckling orsakad av specifika historiska processer. Det ukrainska språket, till exempel, är mycket påverkat av polska, vilket återspeglar den bilaterala påverkan som dessa två nationer har utövat på varandra historiskt. Närheten eller skillnaden mellan ukrainska och ryska liknar de skandinaviska språken, spanska och portugisiska och andra språkgrupper i Europa och att kalla dem dialekter eller distinkta språk är en fråga som inte kan undgå subjektivitet. Dessa skillnader, hur små de än är, kommer alltid att indikera skillnader i historia, mentalitet och influenser hos gruppen som talar språket och som skiljer den tillräckligt från dess närmare språkliga släkting för att framstå som en distinkt grupp och ofta för att kvalificera sig som en distinkt nation. Problemet är att vi har en naturlig tendens att definiera en nation genom dess territoriella och politiska oberoende, det vill säga om den har en egen stat eller inte. Men statskap för en nation är en fråga ofta flytande och föremål för förändring och historiska omständigheter, det kommer och går. Katalanerna i Spanien, till exempel, är utpekade som en nation, de har delvis självstyre inom Spanien och en distinkt regional historia, språk och karaktär som skiljer dem från resten av spanjorerna lika mycket som portugiserna, men de har likväl ingen egen stat. På samma sätt återspeglar skillnaderna mellan det ukrainska språket och det ryska och likheterna med polska ganska exakt influenserna från Centraleuropa på Ukraina, influenser som även utövats på blodslinjer och religion som tillsammans har format den distinkta ukrainska nationella identiteten. Till alla våra läsare som tycker att denna sammanblandning av kulturer, språk och blodslinjer i och runt Ukraina blir alltför svår och komplicerad att följa, vilket ger oss nästan huvudvärk, säger jag: Välkommen till Europa! Gränserna mellan nationer omdefinieras kontinuerligt, de kulturella, språkliga och blodsliga utbytena överskrider tillfälliga geografiska begränsningar och nationernas former är föremål för historiska förändringar. Det är en enda naturlig verklighet – ras – som utgör den grund på vilken nationer och grupper av nationer står, liksom det cement som håller dem samman i vår världs ständiga förändringar. Det är därför ras är viktigt.

— * —

— Ett annat argument: ”Ukrainarna kommer att förlora kriget ändå” … antyder, antar jag, att ukrainarna inte borde slåss utan istället ska ge upp till den invaderande armén från deras historiska ärkefiende. Ge upp sin huvudstad och överge östra och södra Ukraina. Jag tror att bara genom att sätta ord på denna idé avslöjar man hur absurt det låter. Klart de kommer kriga! De har all rätt och all moralisk motivering att kämpa som vilken frisk nation som helst borde göra. Det är det bästa som kan hända dem. Oavsett i vilken geopolitisk sfär de kan hamna efter kriget, vad de än förlorar i män och territorium, kommer de att få en nationell anda och en stärkt nationell identitet som kommer att inspirera ungdomen i generationer framöver och som är den starkaste möjliga grunden för ett framtida hållfast nationalistiskt motstånd mot globaliseringen och högre immunitet mot den giftiga infiltrationen av ”västerländsk” liberalism i alla dess utseenden och former. Jag avundas dem!

Sedan början av kriget har äktenskapen mellan unga par i Ukraina fördubblats i antal. Ett mycket intressant fenomen då jag förväntade mig motsatsen. Vem skulle hinna tänka på och planera sociala evenemang mitt i brinnande krig, död och osäkerhet? Det verkar som om nationens kollektiva medvetande har vaknat och försöker kompensera förlusterna av människoliv när ungdomen – som förkroppsligar detta medvetande – bygger nya familjer. Eller att unga par lämnar alla problem och slitningar de upplever i vardagen åt sidan och förenade i harmoni inser vad som verkligen är viktigt. Familj, barn och nation. Endast en fruktansvärd nationell kris, ett existentiellt hot eller potential till nationell triumf kan ha en sådan effekt, när allt sätts i rätt perspektiv och naturlig ordning råder. På samma sätt är det enande som familjer och par upplever analogt med det extraordinära enandet av hela nationen under den kollektiva krigsinsatsen där alla deltar och bidrar efter bästa förmåga under nationens fana på ett sätt som verkar otänkbart och sannolikt omöjligt i de mångkulturella och segregerade västerländska staterna.

Ukraina upplever sann folkgemenskap, vilket är precis det tillstånd vi vill se bland alla folk i Europa. Tillståndet och andan vi vill se dominera även i tider av fred. Men på något sätt missas detta av nationalister som observerar kriget på Telegram och bara fokuserar på negativa detaljer. Som jag skrev tidigare är det exakt denna anda och praxis av folkgemenskap, denna återfödelse och explosion av patriotism utvidgad och förstärkt av offret av de döda soldaterna och de oskyldiga civila som är begravda i varje stad och by, vilket är det bästa försvaret mot alla utmaningar som det liberala väst kan komma att skapa för Ukraina i framtiden. Trots ukrainarens svåra situation just nu (klämd mellan fiender och ”allierade” som båda hotar deras existens som en oberoende, självständig, beslutsam, homogen och sund nation) kommer de att vara mycket mer rustade än andra västeuropeiska nationer för att framhärda och övervinna.

Vissa säger att ukrainarna borde kämpa mot sina politiska ledare som är korrupta och förrädare eller mot USA, NATO och deras inflytande och manipulationer. Detta gäller nästan varje europeisk nation, men tyvärr kan vanliga människor inte se eller erkänna denna nödvändighet. Denna typ av argument skulle bara kunna riktas mot patrioterna och nationalisterna, men skulle de misslyckas med att delta i en sådan episk nationell ansträngning mot en historisk ärkefiende, skulle de förlora all legitimitet i ögonen på de människor som de ska tjäna och försvara och ses helt enkelt som förrädare. Naturligtvis kämpar nationalisterna, som frodas i Ukraina, inte i kriget för att de följer en politisk strategi utan för att de instinktivt och modigt svarar på fäderneslandets uppmaning. Ett fädernesland mycket större än deras president, korrupta politiker, EU eller NATO. Ryssland har försökt assimilera dem i århundraden och de ukrainska patrioterna har gjort motstånd lika länge oavsett vilken kung, tsar eller kamrat som styrde Kreml och oavsett vilken ideologi som för tillfället var förhärskande. Att hävda att de ukrainska nationalisterna ”kämpar för Zelenskyj” är ett kortsiktigt och barnsligt lättsinne som inte respekterar nationens historia på grund av okunskap – i bästa fall – eller oförklarlig, för min del, fiendskap.

Vanliga ukrainare bryr sig lite om den större geopolitiska bilden eller de risker de tar genom att skapa allianser med de amerikanska gamarna. Hela deras värld förstörs i bokstavliga, fysiska ruiner. De kommer att slåss och det gör dem! Ukrainarna skriver guldsidor av tapperhet i sina historieböcker. Deras övergång från civila i fred – med alla bördor, problem och lidanden av en modern europeisk nation – till soldater i en kollektiv, nationell krigsansträngning är häpnadsväckande. Inom ett par veckor förvandlades vanliga människor som levde vanliga liv framgångsrikt till soldater som utkämpade brutala strider som liknar förhållandena under första och andra världskriget. Man gräver skyttegravar, står emot den tyngsta artilleribeskjutningen sedan 1945, fosforbomber, TOS-1 tunga eldkastare och alla grymma krigsinstrument du kan hitta på ett modernt slagfält. Denna förvandling är en extraordinär prestation och bör inte tas för givet! Det finns inga garantier för någon europeisk nation att tiotusentals av dess män – civila utan tidigare militär erfarenhet eller ens de professionella soldaterna själva – kommer att entusiastiskt delta vid sådana brutala krigsfronter underlägsna numerärt och militärt! Ukrainarna har återställt mitt hopp till det europeiska folket, att allt inte är förlorat och att lågan av patriotism, tapperhet, uppoffring och ära fortfarande brinner i hjärtan på miljoner som lever under den massiva hypnosen av liberalt ”välstånd” på vår älskade kontinent.

— * —

”Ukrainarna skulle aldrig kunna utkämpa detta krig utan hjälp från väst.”

Väst har gjort mycket mer än att tillhandahålla utbildning, vapen och underrättelser till den ukrainska armén. De har hetsat och arbetat för denna konflikt outtröttligt under många år mot en motståndare, ryska federationen, som skulle reagera på mycket mindre än NATO:s östutvidgning för att återta folk och territorier som dem anser tillhöra dess egen inflytandesfär, som de har gjort flertalet gånger tidigare. Jag undrar dock hur många andra länder i Europa som skulle kunna uthärda ett sådant krig – eller vilket krig som helst – utan extern hjälp? De flesta av de europeiska länderna har ingen stor militärindustri och är beroende av inköp och import av alla typer av vapen, ammunition och hjälputrustning. Den enda skillnaden är att de betalar för dem med både pengar och underordning till leverantörerna, medan Ukraina skaffar dem hastigt under biståndets fasad. Ändå har det moderna slagfältet blivit så komplicerat och teknologiskt avancerat att endast ett fåtal megamakter kunde föra krig utan någon import av utländsk utrustning.

Tillströmningen av militär utrustning i Ukraina är begränsad till mestadels lättare vapen, för närvarande, och cirka 5 000 utländska frivilliga vars antal är en droppe i havet i jämförelse med mobiliseringen av minst 200 000 man i Ukraina och en ännu större reservistarmé. Poängen är att det är ukrainarna som blöder och dör på slagfälten, det är de som lider och triumferar, bryter samman eller övervinner. Det är de ukrainska städerna och byarna som förstörs, det ukrainska landet som är nedbränt och ärrat och det är deras framtid som detta krig kommer att avgöra. Kriget är deras tillsammans med all dess ära och brutalitet och hur mycket amerikanerna än lurar bakom är det omöjligt att inte beundra denna nations stridsvilja och entusiasm mot en motståndare med total militär övermakt, i triumf eller nederlag!

Sannerligen är ukrainarna klämda mellan två allvarliga hot från två olika poler eller civilisationer, den liberala västern och Putins gamla-nya Ryssland. Den första hotar med en upplösning av ursprungsbefolkningen i en mångkulturell kittel katalyserad av den liberala konsumentens hypnos och den andra hotar med att undertrycka och eliminera dess nationella identitet och själva existensen som en distinkt nation, mycket noggrant formulerat av ryska regimjournalister som öppet säger att målet med kriget är att eliminera ”tanken om Ukraina”. Det första hotet är vi alla bekanta med. Om ukrainarna blir låsta under västvärldens politiska, finansiella och kulturella dominans kommer de inte att skonas eller respekteras. Hotet från Ryssland förtjänar en närmare titt och där måste vi ta hänsyn till den ryska ledningens egna ord. Vi måste lyssna på Putins exakta ord. Han vill ”avnazifiera” Ukraina. Det är uppenbart att dessa ord också används som ett verbalt och moraliskt trick mot väst som inte borde ha några invändningar mot att bli av med ”nazister” och nationalister mot vilka dem själv tillämpar drakoniska åtgärder. Men det finns definitivt mer i det. För Putin är ”nazister” de medvetna nationalister som är villiga att försvara sitt folks och lands nationella identitet och suveränitet mot någon kraft som hotar den, och suveräna nationer med autonomi och självbestämmande passar inte in i den ryska federationen, precis som de inte passade in i Tsarriket, Sovjetunionen och precis som de inte passar i det liberala, sionistiska väst.

Ryska federationen verkar för tillfället inte aktivt arbeta för sina nationers rasliga undergång. Det är emellertid en multinationell och multiraslig stat med konstitutionell jämlikhet för sina medborgare och inget politiskt rasfilter eller medvetande alls. Tvärtom verkar staten uppmuntra rasjämlikhet och gemensamma möjligheter för hela dess mosaik av folk – en mentalitet som de inte har skakat av sig från sitt sovjetiska förflutna – och det är därför vi finner den mongoliska rasegenskapen (blandad, dominerande eller helt ren) på alla nivåer i det ryska samhället hela vägen till de högsta politiska och militära posterna ända sedan bolsjeviktiden. En sådan sociopolitisk struktur skiljer sig i princip inte från det mångrasliga väst oavsett hur traditionellt de kan kämpa för att framstå och effekten det har på den vita slaviska befolkningen kommer att vara densamma. Bara vägen dit är annorlunda. Så länge som den politiska ledningen inte visar någon instinkt eller vilja att rasdiskriminera sina medborgare och vidta åtgärder som kommer att skydda de europeiska ryssarna från det östliga genetiska trycket, både innanför och utanför federationen, är det högst osannolikt att de kommer att undkomma ödet för alla vita som lever i icke-segregerade multirasstater. Tvärtom, detta krig och isoleringen från väst kommer att kasta Ryssland ännu snabbare och ännu djupare till den asiatiska omfamningen politiskt och biologiskt, vilket oundvikligen kommer att underminera och försvaga de vita slaviska ryssarna i både kvalitet och antal. Ryssland kan hävda att det respekterar sina folks mångfald och distinkta karaktär, men de tolererar inte självständighet eller självbestämmande på samma sätt som det osmanska riket som inte med tvång krävde att alla erövrade nationer skulle konvertera till islam utan de tvingade underordning, lydnad, skatteuppbörd, trupper, deltagande i alla typer av militära äventyr samt underkastelse och obligatorisk synkronisering till en kollektiv framtid som den centrala härskaren föreställt sig och som innefattade totalt främmande folk och nationer med liten eller ingen relation till varandra. Ukrainarna är mer oroliga för upplösningen och förtrycket som väntar dem i den ryska ”freden” än deras framtid i väst eftersom de har upplevt det förra och detta minne har etsat sig fast i deras kollektiva nationella medvetande.

Med ett leende på läpparna läser jag hur Ryssland står emot det ekonomiska kriget från väst med hjälp av sina allierade, och jag pratar inte om Kina eller Indien som inte har något traditionellt eller kulturellt gemensamt med varandra förutom affärer, trots och ackumulerat raseri mot amerikanernas hyckleri och arrogans och, naturligtvis, strävanden efter internationell finansiell och politisk dominans. Jag talar om Rysslands vasallstater utanför federationen som Uzbekistan, Kirgizistan, Kazakstan, Tadzjikistan och så vidare. Länder som jag hörde talas om för första gången i mitt liv när jag läste om Alexander den stores erövringar i norr på väg till Indien. Länder som är totalt irrelevanta för Europa som Ryssland antar som giltiga partners medan det sjunker ännu djupare in i den asiatiska sfären av kultur, mentalitet och oundvikligen ras. Det förefaller mig som om Ryssland var förlorat för sin europeiska familj efter bolsjevikkuppen. Före denna katastrofala händelse var dess historia kopplad till Europas historia på ett mer organiskt sätt från folket längst ner i den sociala hierarkin och hela vägen till dess härskare som i århundraden härstammade från samma kungliga familjer som försåg monarker till övriga europeiska nationer. Ryssarna deltog då i europeiska krig med samma attityd och naturlighet som vilket annat land som helst som skapade allierade och fiender enligt spelets regler. Ryssland var till och med en stor vågbrytare som försvarade vår kontinents östra gränser och försvagade, bromsade eller till och med stoppade den asiatiska översvämningen som kom i form av mongoler, tatarer och hunner tills man omfamnade dem som bröder och jämställda kamrater under sovjettiden och kastade dem in i Europas slagfält under den röda stjärnans fana, ungefär som federationen gör nu i Ukraina.

Det moderna Ryssland kämpar fortfarande för att hantera ruinerna av det kollapsade Sovjetunionen och hur stolta de än är över detta arv kommer de aldrig att återförenas med det vita Europas sanna öde utan att en gång för alla bli av med den bolsjevikiska mentaliteten i attityd, kultur och symboler. Dessutom finner jag det förbryllande och nästan komiskt att Ryssland gnäller över att dess ”vitala rum” kvävs av Natos expansion österut. Till att börja med, de östeuropeiska länderna som gick med i Nato efter 90-talet gjorde det inte under pistolhot av amerikanerna utan för att de lockades – på gott och ont – av västvärldens välstånd, kultur etc. och viktigast av allt för att de ville skära av alla band till Ryssland och säkra sig själva från framtida aggression efter att ha förstått historiens lärdomar mycket väl. Dessutom trots att Ryssland är det största landet på planeten, har ryssarna aldrig lyckats effektivt utnyttja sin största tillgång, Sibirien. Jag syftar inte på de enorma och nästan obegränsade naturresurserna eller dess rena storlek som ger Ryssland geopolitiska fördelar på hela norra halvklotet, utan på dess potential för effektiv kolonisering. De kunde ha byggt många fler S:t Peterburg och Moskva i hela orörda Sibirien, föröka sig i miljoner och göra sin östra Stillahavskust lika mäktig och viktig som de västra delarna, som de europeiska kolonisterna gjorde i sin satsning över Atlanten, och därmed bli motståndskraftiga och immuna mot alla slitningar och problem från Europa eller någon annanstans. Den andan av organisering, kolonisering och expansion saknas emellertid i Ryssland, oavsett hur modig och härlig erövringen av Sibirien var. Nu ser vi hur det största geografiska området på planeten som leds av en stat och en man, idag klagar och kämpar med problemen som ett litet land – Ukraina – orsakar dem i lilla Donbass.

Majoriteten av europeiska nationalister, särskilt i Östeuropa – på grund av historisk erfarenhet och sund instinkt – motsätter sig Putins Duginistiska Euro-Asiatiska geopolitiska vision som har förtrollat många inflytelserika och högljudda nationalister. De, som jag själv, kan inte se hur det skulle vara fördelaktigt för de europeiska nationerna och alla möjliga positiva resultat som diskuteras låter mest som önsketänkande. Å andra sidan har historisk erfarenhet lärt oss att det inte är viktigt för de europeiska nationerna hur många olika poler och maktcentra som kämpar för geopolitisk balans eller delar global dominans så länge ingen av dem representerar Europas och europeiska befolkningars verkliga intressen. Den enda polen som betyder något är vår egen. Att bygga det är helt och hållet vårt ansvar och inte arbetet eller viljan hos ”avnazifierare” från öst och väst.

Ryssarna har dock inte helt fel när de hävdar att Ukraina är fullt av nationalister, ”nazister” och ”banderas”. Nationalister finns i stort antal i landet och nationalistiska idéer är mycket väl accepterade och tolererade även om det inte tydligt framgår av valresultatet. Patriotism är mycket utbrett och etablerat bland folket och alla partier som vill vinna röster måste anta den, på ett eller annat sätt, om de vill bli framgångsrika. Det ger medborgarna en större variation av patriotiska valmöjligheter, vilket gör det lättare att undvika mer ”extrema” partier som det brukar vara i de liberala västdemokratierna, ett fenomen som ses även i Ungern och Polen. Rysslands invasion har mobiliserat alla nationalister i landet, även utländska frivilliga, som till och med har bildat halvoberoende bataljoner inom den ukrainska armén med distinkt karaktär, estetik och ideologi som Azov. De ukrainska nationalisternas ideologiska variationer återspeglar det breda spektrum av idéer och åsikter som kännetecknar nationalismen även i Europa, men det väsentliga inslaget är detsamma. För att försvara folket och fäderneslandet från fiender, både internt och externt och just nu i Ukraina, är det yttre hotet mer akut. Ideologisk granskning av nationalism är viktig eftersom vaga begrepp kan ge upphov till förvirring och missförstånd. Detsamma gäller politiska strategier och utföranden som måste vara ideologiskt konsekventa, men det är lika viktigt att aldrig överdriva mindre skillnader på bekostnad av de grundläggande idéer som förenar oss med andra nationalister. Hur olika vi än tänker och agerar så är det nationalister som är andra nationalisters närmaste allierade. Kamraterna i Ukraina fullgör heroiskt sin plikt på ett sätt som borde inspirera och stärka oss. Deras popularitet bland folket har ökat dramatiskt och deras status har blivit emblematisk, i motsats till resten av Europa där nationalism stigmatiseras och förtalas. Nationalismens uppkomst och etablering i Ukraina, även i dess samtida manifestation av en starkt anti-rysk karaktär, är en positiv utveckling med potential att gynna och främja vår kamp på sätt som vi riskerar att missa eller inte kunna förutse. Tusentals nationalister visar våra symboler på de ukrainska slagfälten. Symboler som är stigmatiserade, förbjudna och censurerade i Europa. Det spelar ingen roll om några av dem inte helt förstår dem. Det är attraktionen de känner till dem som är viktig och deras val att öppet bära dem under den största och stoltaste tiden i deras liv.

Jag avslutar med en elegi över de ukrainska patrioternas heroiska kamp som kulminerade och tog sin mest ärorika form i försvaret av Mariupol och motståndet i det legendariska stålverket ”Azovstal”. I den dystopiska, sovjetiska industriella labyrinten skapades en tro av stål för det ukrainska folket. Scenerna som utspelade sig där kom från olika tider som jag trodde var utdöda och sedan länge borta, men nej! Europas krigare, som kämpar från Azov och andra ukrainska enheter, är fortfarande kapabla att utföra storhetshandlingar och hjältemod, trogna förfädernas kallelse och trogen sin gamla plikt. Deras styrka, beslutsamhet och tapperhet skingrar alla geopolitiska verkligheter eller nödvändigheter och kommer att vara en helig symbol och vägledande för framtida generationer som kommer, med tiden, glömma de ytliga detaljerna (stunderna av svaghet, enstaka felaktiga val etc) som alla människor ger efter för i kristider och kommer att fokusera på det som är väsentligt. Kämparanda, ära, trohet mot fäderneslandet och tillit till den gudomliga försynen som alltid skyddar de modiga och genuina.