KOMMENTAR • Martin Saxlind skriver om sina tankar angående det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina.

Efter att frenetiskt ha följt kriget i Ukraina via såväl etablerade medier som sociala medier och ha postat enstaka kortare kommentarer på Telegram känner jag att det är dags att summera mina tankar i en artikel.

Utan att moraliskt ta ställning för någon sida i konflikten är det här min analys av situationen.

1. Snabbaste vägen till fred

Då Ryssland är den starkare parten i konflikten kommer det förmodligen vara upp till Ukraina att säga att de har fått nog och skriva på ett fredsavtal. Ett snabbt slut på kriget skulle vara det bästa för båda nationerna, men det är framför allt Ryssland som hoppas på det.

Ryssland vill uppnå sina politiska mål med kriget så snabbt som möjligt. Man vill säkerställa utbrytarrepublikernas säkerhet och förhindra Ukraina från att gå med i Nato. Invasionen kostar liv och pengar som Ryssland varit redo att offra för dessa mål, men ju lägre kostnaden blir desto bättre har Vladimir Putin och ryska armén lyckats med sina planer.

Ukrainas regering och västmakterna däremot vill dra ut på kriget. I Ukrainas fall ser vi det genom att de delar ut vapen till civilister och släpper ut fångar för att de ska kunna delta i strid. Syftet med detta är att göra kriget kostsamt för Ryssland, vilket i sin tur kan göra att Ryssland måste sänka kraven de ställer på Ukraina för att avbryta invasionen. Från västmakternas sida handlar det som vanligt om att man vill skada Putin-regimen och man offrar gärna ryska och ukrainska liv för att göra det. Därför skickar Sverige och andra länder nu stora mängder vapen och militärmateriel till Ukraina. Hjälpen kommer sannolikt inte att ändra krigets utgång, men det kan göra att Ukraina orkar kämpa emot längre, att fler människor på båda sidorna dör samt att Rysslands anseende och ekonomi försvagas.

Eftersom jag tycker att det är olyckligt att bra människor dör i detta brödrakrig hoppas jag på en snabb fred. Man kan tycka att det är orättvist eller defaitistiskt, men fred uppstår när förloraren accepterar vinnarens krav och jag tror inte att Ukraina har möjlighet att vinna det här kriget.

2. Fredsvillkoren

Rysslands krav om att Ukraina inte ska gå med i Nato (och helst inte heller EU) är krav som också ligger i mitt intresse. Det tänker jag inte sticka under stol med. EU är ett nationernas gissel, Sverige sitter fast i unionens klor och vi vill inte att EU ska stärkas genom fortsatt expansion. Vad gäller Nato är det en krigsallians som USA använder för att invadera länder som hotar den judisk-liberala världsordningen.

Om Ukraina skulle skriva under ett avtal med Ryssland där de lovar att inte gå med i EU eller Nato kan jag inte se att de har förlorat något på det. Tvärtom vore det en vinst för alla utom den politiska och ekonomiska eliten i västvärlden och deras kumpaner i Ukrainas regering. Faktum är att det ryska angreppet, kanske mot Rysslands egna planer och förhoppningar, kan komma att tvinga in Ukraina i den tredje position mellan Ryssland och USA som östeuropeiska nationalister ofta förespråkar. Å ena sidan kan Ryssland nu pressa Ukraina till att inte gå med i Nato och EU, å andra sidan kommer kriget förmodligen minska sympatierna för Ryssland i stora delar av Ukraina och det kan göra det omöjligt att införa ett pro-ryskt styre i landet.

Exakt hur territorier ska fördelas mellan Ryssland, Ukraina och utbrytarrepublikerna har jag ingen starkare åsikt om. Folken som bor där är närbesläktade och det är olyckligt att den här konflikten har uppstått från första början och att kriget nu säkerligen ökar motsättningarna. Någon form av kompromiss kommer dock behövas för att få slut på den väpnade konflikten och därefter mer långsiktigt kunna arbeta för att minska spänningarna.

De opartiska bedömare som ser konflikten från ett utifrånperspektiv verkar tendera att tycka att det är rimligt att Krim tillhör Ryssland och att även de delar i östra Ukraina som till övervägande del befolkas av människor som identifierar sig som etniska ryssar får bilda en separat stat eller också inkorporeras i Ryssland. Denna nationalistiska synvinkel delas dock uppenbarligen inte av det politiska etablissemanget i väst som vägrat att erkänna utbrytarrepublikerna som de facto bildats i östra Ukraina. Istället har väst reservationslöst stöttat den ukrainska staten som kräver tillbaka landområdet och dessutom har fortsatt att sporadiskt bomba det istället för att arbeta fram en slutgiltig diplomatisk lösning på problemet.

Angående de ryska kraven om ”denazifiering” är det som Simon Holmqvist skrev i sin artikel lätt att missförstå vad Ryssland generellt sett menar med det. Men även om Ryssland med ”nazister” och ”fascister” främst syftar på aktörer som de uppfattar som fiender till den ryska staten, finns det nog också en stor risk att Ryssland kommer insistera på att nationalistiska förband avvecklas av Ukraina och att nationalsocialism och andra former av radikal nationalism förbjuds i landet. Jag hoppas dock att detta inte är särskilt prioriterat och inte tas med i några fredsvillkor, men å andra sidan är jag också säker på att det är villkor som Ukrainas judiske president mer än gärna går med på för att blidka Ryssland när båda parterna till slut vill ha fred. Faktum är att Ukraina redan i viss mån har infört sådana lagar.

3. Nationalismens roll i konflikten

Nationalism är en faktor i kriget, men ingen av de stridande arméerna som helhet är nationell eller strider för nationella ideal. Ukrainska armén har nationalistiska förband och soldater, men de krigar alltså under ledning av en judisk president och före detta komiker som öppet vill gå med i både EU och Nato. Ryska armén pratar om att skydda etniska ryssar från ett pågående folkmord, men det är mest propaganda och det huvudsakliga motivet bakom Rysslands krigföring är den geopolitiska maktkampen som uppstått då Nato trängt in i land efter land i Rysslands närområde.

Med detta sagt kan jag som nationalist inte av rent ideologiska skäl helhjärtat stödja någon av de två sidorna. Ur en ideologisk synvinkel kan jag dock tycka att det är makabert när personer som George Soros och organisationer som World Economic Forum låtsas att de är måna om Ukrainas överlevnad som suverän nation. Om något visar väl det att det Ukraina som Ryssland invaderade inte direkt var en sund stat som rörde sig i rätt riktning under det nuvarande politiska styret.

Man kan också säga att specifikt etnonationalism är en bakomliggande orsak till konflikten då ukrainska staten kämpar mot ”ryssifiering” och vill betona skillnaderna mellan den ukrainska kulturen och etniciteten och den ryska, samtidigt som Ryssland istället ser det som att ukrainarna egentligen är ryssar som manipulerats till att förneka sitt ursprung och anamma en påhittad identitet som sätter dem i en onödig konflikt med folket de egentligen tillhör. Rent rasligt verkar Ryssland ha rätt i att det inte finns några större genetiska skillnader mellan ryssar och ukrainare, men kulturellt är det rörigt i Ukraina med olika religioner och språk som gör att det dessutom finns flera olika etnokulturella identitetskombinationer än bara den rent ukrainska eller ryska identiteten.

Som nationalsocialist ser jag inte språk, religion eller etnicitet som något statiskt egenvärde, utan det är saker som naturligt kommer förändras inom de gränser som sätts av folkets inre rasliga karaktär och i viss mån bör anpassas efter våra politiska behov. Så om Ryssland hade varit en tydligt nationell stat hade jag förmodligen sympatiserat med deras försök att minska den kulturella splittringen mellan de två rasligt närstående folken; och jag ser inte direkt någon poäng i att försöka överdriva eller förstärka de etniska skillnaderna idag heller bara för att den ryska staten inte för en sund raspolitik (vilket inte heller den ukrainska staten gör). Precis som med de politiska gränserna är det dock upp till ukrainare och ryssar själva att bestämma hur de definierar sig etniskt och formar sina kulturer framåt i tid.

4. Skuldfrågan

I svensk och västerländsk media rent allmänt betonas Rysslands skuld till den pågående konflikten. Ryssland har uppenbarligen ett ansvar för det som sker då det är ryska trupper som invaderat Ukraina. Som tidigare nämnt tror jag dock att Ryssland vill uppnå fred snabbt och vissa av de ryska fredsvillkoren är ändå rätt rimliga. Då Ryssland redan chockat omvärlden med invasionen i sig är det viktigt att de ryska styrkorna beter sig civiliserat och undviker att begå övergrepp eller krigsbrott mot såväl civilister som fiendesoldater, annars kommer de förlora ytterligare moraliskt kapital helt i onödan.

Ukraina startade inte kriget men politiken man fört har bidragit till konflikten. Den olösta konflikten med utbrytarrepublikerna var ett öppet sår i sig och den uttalade avsikten att gå med i EU och Nato en helt onödig provokation mot Ryssland. Med västvärldens fortsatta stöd skulle Ukraina över tid allt bättre kunnat förbereda sig på en konflikt med Ryssland och stegvis kliva in i EU och Nato, att invänta den utvecklingen ligger uppenbarligen inte i Rysslands intresse och det var därför de valde att ta konflikten här och nu istället.

Två klipp som cirkulerar på internet visar och förklarar USA:s och Natos skuld till konflikten på ett bra sätt. Redan för sju år sedan förutspådde John Mearsheimer, expert på internationella relationer, att västvärldens stöd av statskuppen 2014 och fortsatta uppmuntran av Ukrainas snabba politiska omorientering därefter skulle leda till att den ukrainska staten krossades. Mearsheimer fick rätt i att Ryssland nu åtminstone tillfälligt försöker krossa Ukrainas armé och regering. Om han kunde förutse detta redan 2015 visste även de som styr Nato och den amerikanska utrikespolitiken att deras agerande riskerade att sluta på det här viset. Douglas Macgregor, en före detta amerikansk general, sa också i en Fox News-intervju efter att kriget bröt ut att det politiska etablissemanget i väst borde ha förstått Rysslands starka känslor i Ukraina-frågan redan för 15 år sedan. Det här är två amerikanska experters försök till självkritik, den ryska kritiken mot västmakternas agerande är givetvis ännu hårdare.

Oavsett vem man tycker har mest skuld till konflikten är det nu lite irrelevant, varför jag också tog upp denna aspekt här mot slutet av artikeln. Mer intressant än att debattera om vem som är mest moralisk (eller minst omoralisk) är det ju att fundera på hur konflikten kommer lösa sig och vad kriget kommer få för politiska konsekvenser. Även om vi inte kan påverka krigets utgång från Sverige kan vi också fundera på vad vi kan göra för att mildra de negativa konsekvenserna av konflikten. Jag personligen har skickat ett bidrag till hjälpinsamlingen för ukrainska flyktingar som vi nämnde i Radio Nordfronts senaste sändning. Jag hade gärna hjälpt civila på den andra sidan också, men har ännu inte hunnit leta fram hur man gör det på ett bra sätt.

5. Vikten av att undvika splittring

Avslutningsvis tycker jag att det är viktigt att vi behåller vårt fokus på Sverige och Norden. Vi kan ha våra olika moraliska åsikter eller politiska analyser angående det som händer i Ukraina, men vad vi tycker och tror påverkar inte krigets utgång och vi är inte part i konflikten. Det är därför onödigt att alltför hätskt tjafsa om det som nu sker.

Vi nationella har våra egna allvarliga problem att lösa i Sverige och vi bör undvika att skapa onödiga konflikter som förstör vår förmåga att samarbeta med varandra på hemmaplan. Jag tycker också att detta lyckats bättre 2022 än 2014 då det blev mer infekterat och polariserat när flera tongivande aktörer tog mer stark ställning åt olika håll.

Med detta sagt kommer jag nog tills vidare inte ha något mer att säga om Ukraina-konflikten i sig, men jag ska försöka återkomma med en artikel om Ryssland vs Väst-frågan inom kort.