PUTINISMEN Simon Holmqvist försöker förklara relationen mellan putinismen och nazismen och vad Putin och ryssarna egentligen menar med ”nazism”.

Sedan kriget bröt ut och framförallt sedan vi på Nordfront valde att publicera en översättning av delar av Vladimir Putins krigsförklaringstal har många av våra läsare kommenterat med frågor om vad Putin riktigt menar med ”nazister” i Ukraina och en ”denazifiering” av landet.

Är inte Ukrainas ledning allierade med väst och därmed bögliberalismen och kapitalismen och globalismen et cetera? Medan Ryssland å andra sidan står för en mer auktoritär ideologi som utmanar liberaldemokratin?

Jo, självklart är det så. Och allt detta kan verka lite förvirrande. Men för att förstå vad Putin menar när han tjatar om nazister måste man gräva lite på djupet i den förvirrande konstruktionen som rysk (stats)nationalism är.

För enkelhetens skull kan vi kalla denna statsnationalism för putinism. En ”ideologi” som alltså inte är nationell, utan chauvinistisk. Men ideologin som Putin företräder är inget han uppfunnit själv, även om han satt stark prägel på den. Den har sina rötter i Sovjetunionen, under Josef Stalins tid där bolsjevismens ursprungligt judisk-kosmopolitiska förhållningssätt till nationen började stå tillbaka till förmån för en slags statspatriotism, något som skedde i takt med att Stalin rensade ut större delen av kommunistpartiets ledarskap.

För att motivera till kamp mot det invaderande Tyskland skapade man en slags artificiell nationalism för Sovjetunionen, trots att detta var långt ifrån vad man vanligtvis menar är en nationalstat. På samma sätt som den nationalism som föddes under franska revolutionen flyttade man betydelsen av nation från blodet till staten, så det var medborgarskapet i Sovjetunionen som var det viktiga och den kommunistiska staten var Moderlandet som skulle väcka patriotiska känslor och försvaras till varje pris med sovjetmedborgarnas blod.

Detta var nödvändigt då Karl Marx falska doktrin om internationalism och att arbetarklassens påstådda globala intressen var starkare än exempelvis etnicitet och religion inte kunde ersätta det som band samman ryssar innan bolsjevismen: Lojaliteten till tsaren och kyrkan. Sovjetmedborgarna var inte längre ortodoxt kristna undersåtar till tsaren och behövde något att kämpa för.

Kampen för Moderlandet och mot fascismen som hotade från väst blev därför propagandan som, tillsammans med hot om avrättningar och Gulag, lyckades skapa någon slags stridsmoral hos de förtryckta sovjetmedborgarna.

Det stora fosterländska kriget kom andra världskriget sedermera att kallas och kallas så än idag i Ryssland. Det numera icke-kommunistiska Ryssland blickar nostalgiskt och patriotiskt tillbaka på Sovjettiden som fornstora dagar, trots att man bytt ut kommunismen mot en slags konservativ antiliberalism. Men enligt den putinistiska doktrinen är tsartiden och Sovjetunionen en enda historia om Rysslands storhet och ära. Ryssland har alltid varit bäst oavsett om det var ett ortodoxt kejsardöme, en bolsjevikisk terrorstat eller vad nu än Ryssland är idag.

Det som trots allt förenar dessa tre epoker är imperialismen. Tsardömet var bokstavligen ett kejsardöme, ett imperium, och i Sovjetunionen fortsatte de imperialistiska ambitionerna. Putinismen knyter dessa två samman genom att fokusera på det allra viktigaste inom putinismen: Att upprätthålla och om möjligt utvidga det ryska imperiet. Det finns ingen uppgörelse med det sovjetiska arvet och putinismen ser ingen motsättning mellan Tsarryssland, Sovjet och dagens Ryssland trots att det på ytan är tre väldigt olika och motsägelsefulla system. Det är Rysslands imperialism som är det viktiga, inte vad som ligger bakom den. Allt är Moderlandet och Moderlandet är allt.

Under Det stora fosterländska kriget var fienden fascister och nazister och detta har kommit att förbli fienden och är än idag, i den ryska retoriken, fienden.

Att ”nazister” är en ondska som hotar landet är lika inbäddat i den ryska självbilden som det är i väst, fast på ett helt annat sätt. Det är inte i första hand en ideologisk fiende, utan en ”nazist” är snarare en utländsk person, eller en femtekolonnare, en förrädare som kollaborerar med en västlig fiende och hotar Moder Rysslands själva existens. Precis som nationalsocialisterna från Tredje riket hotade Sovjetunionens existens under det så kallade Stora fosterländska kriget. Och precis som de ukrainska nationalister som samarbetade med Tredje riket hotade Sovjetunionens existens.

Att nationella i den moderna tidens Ukraina under märkliga omständigheter valde att alliera sig med Nato och andra suspekta kosmopoliter under Maidan-kuppen 2014 underblåste förstås endast detta för putinisterna. I den ryska självbilden är dagens nationella ukrainares samarbete med Nato bara en återupprepning av det stora fosterländska krigets ukrainare som samarbetade med Tyskland.

Utvecklingen i Ukraina under Maidan-kuppen skapade alltså en förvirrande konflikt ur ett västeuropeisk nationellt perspektiv. Radikala nationalister kämpade tillsammans med västvänliga liberaldemokrater i Ukraina mot rysktalande självutnämnda antifascister i östra Ukraina som utropade neo-stalinistiska folkrepubliker, men där det ryska blodet och ortodoxa kyrkan användes som identitetsmarkörer snarare än någon slags bolsjevikisk internationell arbetaridentitet.

Så de ryska utbrytarrepublikerna i östra Ukraina är alltså auktoritära och socialistiska, nationalistiska och konservativa. Eftersom fienden är ”nazistisk” ser man sig själv trots detta som ”antifascistisk”. För putinisterna är detta lika självklart som det kan vara förvirrande för oss.

Vem var egentligen den goda sidan? De nationella som samarbetade med fienden eller de så kallade antifascisterna som utropade nya stater på en nationell och socialistisk grund?

Sammantaget kan man alltså säga att ordet ”nazist” har en helt annan innebörd i Ryssland än i väst. Det betyder egentligen bara ungefär ”en (västerländsk) fiende till Ryssland”. Putin känner förstås till att ”nazism” uppfattas som hotfullt även i väst och slänger sig därför gärna med begreppet både internt och externt då det funkar lika bra på båda håll, även om ordet spelar på olika strängar.

Och eftersom de nationella i Ukraina är väldigt antiryska så funkar detta alldeles utmärkt för Putin. Inom putinismen ses 40-talets ukrainares nationella kamp mot det bolsjevikiska förtrycket som lika antiryskt som dagens ukrainska nationellas kamp mot den ryska imperialismen. Kom ihåg att Sovjetunionen är samma sak som Ryssland enligt putinismen. Men enligt den ryska retoriken kan alltså Ukrainas judiske och liberale president Volodymyr Zelenskyj vara lika mycket ”nazist” som Azov. I putinistens värld är det samma antiryska skrot och korn som dessutom – bevisligen – gladeligen samarbetar med varandra i sitt gemensamma motstånd mot Rysslands storhet och ära.

Att vara ”nazist” är alltså inte inom putinismen i första hand en ideologisk övertygelse utan snarare ett förhållande till Rysslands existens. De nationella i Ukraina avskys av Ryssland i första hand för sin antiryskhet, inte för att de tror på ett nationell och socialistiskt samhälle. Det senare gör ju som bekant även ledarna i Donbass folkrepubliker, även om de kallar sig antifascister.

Är Putin då en ond eller god ledare? Det är inte så enkelt. Putin är en rysk ledare, med allt vad det innebär. Kanske den ryskaste ledare som någonsin levat. I putinismens värld finns inte god eller ond, det finns bara Ryssland och alla andra och när någon från ”alla andra” är i vägen för Ryssland är denne helt enkelt en ”nazist”.