GÄSTKRÖNIKA • Nordfront återpublicerar en översättning av Jazzhands McFeels artikel i Dissident Mag om hur han ändrade sin åsikt om Ryssland. Artikeln publicerades ursprungligen i juni 2022.

I mitten av mars [2022] utspelade sig ett antal händelser under en veckas tid som fick mig att ändra uppfattning om vad jag tror om Ryssland och Vladimir Putins intentioner i Ukraina och bortom det pågående kriget. Medan några av de mindre inflytelserika judiska oligarkerna redan hade kapitulerat så kom två av de främsta, Michail Fridman och Anatolij Tjubajs, att bryta banden veckan efter att Putin höll sitt tal om femtekolonnare.

Dessa var inte bara flyktiga affärsmän: Fridman var en så kallad första vågens oligark, som kom till makten före Putin och före Tjubajs hade gett Putin sitt första jobb i Kreml. Dessa var inga invecklade arrangemang i syfte att lura dig, det var en tydligt indikation på att även med miljardinvesteringar (läs: hållhakar) och politisk makt på spel så har judar blivit rädda.

Sedan beklagade sig Haaretz över återkomsten av sovjetisk antisemitism i en detaljerad jude till jude-artikel om hur det alltid är dåligt för judar att samarbeta med auktoritära icke-judar.

Slutligen deklarerade Larry Flink (jude) till CNBC:s Jim Cramer (också jude) att detta var ”slutet för globaliseringen”.

Hur som haver deklarerade även Jemens ledare Mohammed Ali al-Houthi samma vecka att Ukraina har hamnat i krig på grund av att deras ledare är en jude.

Flykten från global judisk finanskontroll

För Fink är globalisering bara en eufemism för världsvid judisk finansiell kontroll. Finks BlackRock, Vanguard och alla företag de har inflytande över: Netflix, Apple, General Electric, Ford, Chevron, Exxon, Mastercard, Dupont, Disney, Microsoft, Facebook, Paramount Berkshire. ad infinitum, har pumpat in hundratals miljarder (om inte biljoner) i Ryssland sedan tidigt 00-tal, precis som de gjort i u-länder över hela världen – speciellt sådana som de försöker exportera amerikansk konsumism till, likt en landstigningsstyrka betydligt formidablare än 500 Dagen D.

Västliga judiska finansintressen trodde att de var framgångsrika i att underminera och samtidigt vinna inflytande över det ryska folket genom utövandet av amerikansk konsumism och Cargokult på den ryska ekonomin i hopp om att en dag kunna orkestrera en framgångsrik kupp mot Putin eller hans efterträdare.

Ända tills man inte längre trodde det.

Historien återupprepar sig inte - den rimmar

1919 var bröderna Dulles, John Foster och Allen, bland de som förhandlade fram villkoren för Versaillesfreden. Senare kom de att hävda att villkoren var för hårda på den tyska industrin. Detta är särskilt fräckt med tanke på att John Foster skrev en av de mest kontroversiella klausulerna till fredsvillkoren själv:

De allierade och associerade regeringar bekräftar, och Tyskland accepterar, Tyskland och hennes allierades ansvar för att ha orsakat de förluster och skador som de allierade och associerade regeringar och deras befolkningar har utsatts för som en konsekvens av kriget som påtvingades dem genom aggressionen från Tyskland och hennes allierade.

John Foster Dulles sa att han i efterhand ångrade formuleringen eftersom det förargade det tyska folket ännu mer. Dulles kunde väl bry sig mindre om det tyska folkets känslor – vad han brydde sig om var att orden ledde till Adolf Hitlers uppkomst.

Vissa kanske redan känner till Allen Dulles som mannen som, tillsammans med “Wild Bill” Donovan, senare skulle komma att grunda OSS [”Office of Strategic Services”. föregångare till CIA. reds. anm.] och sedan bli chef över CIA och ansvarig för kuppen i Iran 1953, MKUltra och Grisbuktsinvasionen. Han fick sparken av John F. Kennedy för det senare och gick då vidare med att leda Warrenkommissionen som tystade ner sanningen om lönnmordet på Kennedy.

Vad många inte känner till, eller känner till felaktigt, är att bröderna Dulles sysslade med miljonlån (miljarder i dagens pengar) till tysk industri. Allen bodde till och med i Tyskland under en period och träffade Hitler personligen. Han arrangerade lånen genom sin advokatbyrå Sullivan & Cromwell. Det tyska företaget IG Farben blev en av Sullivan & Cromwells klienter, trots att man genomförde en utrensning av judar i företagets alla led och kom att bli den största finansiella bidragsgivaren till NSDAP under valet 1933.

Relationen mellan John Foster Dulles och riksbankspresidenten och Hitlers ekonomiminister Hjalmar Schacht ledde till att stora amerikanska företag som DuPont, Ford, General Motors och IBM gjorde stora investeringar i Tyskland. IBM:s hålkort användes regelbundet för att spåra folkräkningsdata – och i slutändan judar. Sullivan & Cromwell sålde även aktier i Krupp AG och IG Farben.

[I ursprungsartikeln visas också ett foto av en kapsylöppnare från Coca Cola formad som en svastika. På grund av svenska åsiktslagar kan den dock inte visas utan att censureras i sin helhet. reds. anm.]

1935 stängde Sullivan & Cromwell sina tyska kontor i samband med att amerikansk storfinans och industri började sälja av sina tillgångar i Tyskland. Dullesbröderna motiverade att man stannat i Tyskland så länge med att man ville att Hitler och tysk industri skulle agera som ett bålverk mot kommunismen. Medan detta sammanträffade väl med den tyska industrins intressen var sanningen att man med sina judiska uppbackare trodde att man var framgångsrika i att konkurrera ut Hitlers ekonomiska politik och att man slutligen skulle kunna besegra nazismen med i finansiella medel.

Ända tills man inte längre trodde det.

— Jazzhands McFeels

Ursprungligen publicerad i Dissident Mag.