KOMMENTAR • Varken Ryssland, Ukraina eller EU vinner något på ett krig i någon skala i Europa. Men USA, som länge svartsjukt vakat över sitt internationella inflytande, vill förstås se en slutgiltig uppgörelse med utmanaren.

I natt beordrade Rysslands president Vladimir Putin till slut sina trupper att gå in i Ukraina. Förvisso i form av ”fredsbevarande trupper” i de två utbrytarrepubliker i östra Ukraina som han historiskt erkänt som självständiga stater strax innan, men likväl i vad som Nato fortfarande anser vara Ukraina.

Med tanke på det troll som Putin gjort sig ökänd som kan jag inte tänka mig annat än att benämningen ”fredsbevarande trupper” är ett sätt att driva med amerikanska krigsoperationer runtom i hela världen.

Men jag tror inte Ryssland vill ha krig i Ukraina. Jag tror att Ryssland vill ha ungefär samma sak som de säger att de vill ha: Ett nytt säkerhetsläge i Europa där krigsalliansen Nato inte rekryterar alla deras grannar och sätter upp offensiva vapensystem vid den ryska gränsen med missiler riktade österut.

Europa, som till viss del är ekonomiskt beroende av Ryssland, vill inte heller ha krig. Inte för att man gillar Ryssland eller Putin, utan för att ett krig i Europa i slutändan drabbar hela Europa. Men också mer specifikt på grund av den ryska gasen och oljan som just nu behövs för att täcka många länders energibehov i den pågående energikrisen.

Nu förstår vi varför Trump förlorade valet

USA däremot har i decennier nu gjort allt för att sätta käppar i hjulet för ett närmare samarbete mellan Ryssland och Europa. Ekonomiska, militära, politiska och kulturella samarbeten har man konsekvent valt att blockera. Med hot, lögner och sanktioner. Ja med alla till buds stående medel har man svartsjukt vakat över sin roll som ”storebror” i Väst.

Redan efter Ukrainakrisen 2014 ville starka krafter i USA se en uppgörelse med Ryssland. Alla minns vi hur krigshetsaren Hillary Clinton under presidentvalet 2016 ägnade en stor portion av sin kampanj åt att med all önskvärd tydlighet visa omvärlden att denna uppgörelse var högt på dagordningen.

När uppstickaren Donald Trump snuvade Clinton på presidentposten fick man tillfälligt pausa planerna. Med ett eventuellt undantag i Iran sökte Trump ständigt fred med omvärlden och han brydde sig uppenbarligen inte om de globalistiska spelreglerna som dikterar vilka ledare som man kan behandla väl och vilka som är haram.

Trump tycktes ha en viss beundran för Putin och det var tydligt att han ville normalisera de rysk-amerikanska relationerna. Detta satte dock hans politiska fiender stopp för genom den märkliga lögnkampanjen om att Trump styrdes från Kreml, och att Ryssland genom så kallade påverkanskampanjer sett till att Trump vann valet.

Nu i efterhand känns det som att syftet med kampanjen aldrig egentligen var att ställa Trump inför riksrätt, man saknade ju helt belägg för ett sådant förfarande. Däremot lyckades man bakbinda Trumps planer med Ryssland, för om Trump hade ”normaliserat” relationerna hade propagandasegern för motståndarsidan blivit för stor. Det hade inte bara sets som ett förräderi utan även som ett bevis för att Trump verkligen var styrd från Moskva. Trump fick helt enkelt lägga Ryssland åt sidan för att istället fokusera på exempelvis Nordkorea.

Hade Trump varit president idag hade Ukrainakrisen däremot sett helt annorlunda ut. Trump var öppet tveksam inför Nato-imperialism och hade garanterat försökt lösa problemet med en av sina berömda ”deals”.

Kanske är detta anledningen till att globalisterna ansåg det så viktigt att få en lojal marionett från Demokraterna på presidentposten att man till och med riskerade anklagelser om valfusk.

Joe Biden däremot har som förväntat sedan dag ett haft en starkt fientlig inställning till Ryssland. Biden behandlar inte Putin som sin jämlike, till skillnad från Trump, samtidigt som han anser att en expansion av krigsalliansen Nato är helt rimlig.

Amerikanska intressen bakom kriget

Om kriget i Ukraina nu blir verklighet, vilket allt idag tyder på, kan USA få till sådana ekonomiska sanktioner mot Ryssland att inget EU-land längre kan göra sig beroende av rysk gas, olja, kol eller vad det nu kan vara. Och bakom sig skulle USA få samma EU-länder som drabbas allra värst av dylika sanktioner.

Men det stannar inte där: USA kan då också fylla tomrummet som uppstår i Europa med sina egna ekonomiska intressen. Det blir ”två fåglar, en sten”, som man säger i USA. Man stärker greppet om Väst samtidigt som man ser till att Ryssland inte längre kan konkurrera på samma spelplan.

Egentligen är detta förstås inte ”amerikanska” intressen i den meningen att den gemene amerikanen har något att tjäna på krig. Men USA som stormakt tjänar som bekant andra intressen än amerikanernas och är i första hand ett redskap i händerna på en rotlös och internationell maktelit som inte har samma inflytande över andra stormakter.

Med tanke på detta är det väldigt trist att Ryssland ser ut att bidra till att förverkliga kriget. Vid en fullskalig militär konflikt i Ukraina kommer väldigt många människor att utsättas för ett enormt lidande och väldigt många kommer att dö. Redan nu har länder som Sverige också gjort klart att man inte kommer att ta emot flyktingar från ett krigets Ukraina. Man säger det förstås inte öppet, men det beror på att det är vita människor som är på flykt som inte skulle bidra till det mångkulturella projektet på samma sätt som skäggiga pojkar från Afghanistan.

De som hetsar om krig bryr sig förstås inte om ukrainska och ryska liv, men den omtanken kunde man ju hoppas att åtminstone Ryssland och Ukraina har.

I det kommande kriget finns alltså inte bara förlorare. Man får inte glömma att det alltid har och alltid kommer att finnas starka ekonomiska intressen bakom krig. Dessa är inte alltid helt uppenbara, men de finns alltid där. Och sedan apokalypsen 1945 har dessa intressen alltid varit globalistiska.