KRÖNIKA • Enligt uppgift har Ukrainas överbefälhavare Valerij Zaluzjnyj bara dagar kvar på sin post innan han sparkas av Zelenskyj. Simon Holmqvist skriver om varför just denna maktkamp i Kiev är intressant ur ett nationellt perspektiv.

Under åren sedan den ryska invasionen av Ukraina har Kiev präglats av många maktkamper och utrensningar. Emellanåt har hela ministerier bytts ut, liksom ministrar och andra högt uppsatta personer.

Just nu pågår den kanske största maktkampen under kriget: Den mellan Ukrainas judiske president Volodymyr Zelenskyj och överbefälhavaren Valerij Zaluzjnyj. Innan vi går in på varför denna maktkamp är så intressant är det värt att notera att Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko flaggade för en konflikt mellan Ukrainas politiska och militära ledarskap redan i juni 2022. Nyligen publicerade Nordfront en insiktsfull krönika av Joseph Jordan (mer känd som Eric Striker) där han beskrev den allt mer märkbara sprickan som en etnisk konflikt mellan judiska politiker i Kiev och etniskt ukrainska befälhavare i försvarsmakten.

Varför vill Zelenskyj bli av med Zaluzjnyj?

Det finns flera olika förklaringar till varför president Zelenskyj vill bli av med sin överbefälhavare. Medströmsmedias favorittes är att Zaluzjnyj under en intervju med The Economist i november deklarerade att den ukrainska motoffensiven hamnat i ett ”dödläge”. Det var ingen hemlighet att så var fallet, men i Kiev uppskattades inte ordvalet då man desperat behövde visa upp resultat för krigets sponsorer i väst.

Det är inte heller första gången som Zaluzjnyj varit brutalt uppriktig i samtal med utländsk media. Under den ukrainska motoffensivens första månad visade han sitt avståndstagande genom att helt enkelt göra sig osynlig och otillgänglig. Det gick så långt att ryska propagandakanaler mer eller mindre framgångsrikt lyckades sprida ett rykte om att överbefälhavaren var död eller åtminstone svårt skadad.

När Zaluzjnyj väl dök upp var det en bitter och ironisk soldat som försvarade de uteblivna framgångarna på slagfältet i en intervju med Washington Post. Han påpekade bland annat att både Rysslands och Natos militära doktriner lär att man endast kan inleda en motoffensiv ifall man har dominans i luften, vilket Ukraina inte hade. Dessutom poängterade han att Ukraina som minst skulle behöva matcha ryssarnas användning av artilleri, vilket man inte ens var i närheten av.

— Och när Ukraina övergår till offensiva operationer, vilken doktrin ska man följa? Natos? Den ryska federationens?, frågade sig Zaluzjnyj.

— ”Ni [i Ukraina] har er egna doktrin. Ni har stridsvagnar, ni har några kanoner, ni har några pansarskyttefordon”, vad är det för snack?, fortsatte han.

Han värjde sig också mot kritiken om att de dyra och toppmoderna stridsvagnar som USA och Europa sänt till frontlinjen nu brann på Ukrainas stäpper med att dessa inte donerades för att ”åka runt i parader eller för att kändisar skulle kunna ta foton med dem”.

Hur mycket artilleriammunition behöver Ukraina?

I november besökte USA:s försvarsminister Lloyd Austin Kiev och fick till sin förskräckelse meddelat att Ukrainas armé behöver 17 miljoner artillerigranater för att kunna uppnå president Zelenskyjs mål att återta allt förlorat territorium, inklusive Krim. Det är ingen slump att Zaluzjnyj förklarade detta för Austin, dels för att det troligtvis är sant men också för att EU ungefär samtidigt tvingades erkänna att man inte skulle kunna uppfylla ett löfte om att leverera en miljon artillerigranater till Ukraina innan mars 2024 – ett löfte som dessutom presenterades som både storslaget och avgörande.

I ljuset av detta kan man också se hur Nato nyligen slog på den stora trumman och deklarerade att man gjort en stor beställning på artillerigranater till Ukraina, nämligen 220 000 stycken. I sammanhanget kan nämnas att Ryssland beräknas använda uppemot 60 000 artillerigranater varje dag och att Ukrainas dagliga förbrukning är 20 000: Med andra ord kommer den storslagna Nato-beställningen att räcka i knappt två veckor.

Den judiske journalisten Seymour Hersh har i en rad inlägg hävdat att konflikten handlar om att Zaluzjnyj i hemlighet har förhandlat med ryssarna, trots att det är kriminaliserat i Ukraina. De flesta bedömare tycks dock vara överens om att detta är planterad desinformation med syfte att smutskasta Zaluzjnyj.

Nationalisternas favorit?

Min teori är att Zelenskyj helt enkelt känner sig politiskt hotad och dessutom sviken av Zaluzjnyj. I krigets inledande skede gav man Zaluzjnyj äran för varje framsteg och han prydde en rad omslag i västerländsk press som ett geni som skulle besegra ryssen. I takt med att framgångarna uteblivit eller avslöjats som luftslott har presidentens medarbetare anonymt beskrivit hur Zelenskyj börjat få  ”messianska” tankar om sig själv och en seger mot Ryssland.

Zaluzjnyj är å andra sidan den som måste verkställa presidentens allt mer verklighetsfrånvända planer, som får se sina soldater skadas och dö i hopplösa strider. Och när han sagt ifrån till Zelenskyj har presidenten enligt uppgift bara kringgått honom och öppnat kanaler direkt till befälhavare längre ned i hierarkin.

Zelenskyjs popularitet har också minskat i takt med att hans ”messianska” personlighet vuxit. Allt fler politiker törs ifrågasätta honom öppet och opinionsundersökningar har visat att Zaluzjnyj har betydligt större förtroende hos allmänheten än Zelenskyj. Det ryktas till och med om opublicerad rådata som visar att Zaluzjnyj skulle vinna ett ukrainskt presidentval ifall han skulle ställa upp.

Och Zelenskyjs rädsla är inte obefogad: Zaluzjnyj är inte bara en populär figur i Ukraina utan även en politisk general. Exakt var han står politiskt kan vara svårt att definiera, då nationalism och globalism/liberalism tycks ha växt samman i Ukraina. Men han sägs vara en beundrare av Stepan Bandera, den kontroversielle ukrainske nationalistledaren som samarbetade med Tredje riket mot Sovjet. Zaluzjnyj har bland annat låtit sig fotas under ett porträtt av Bandera och citerat honom, något som inte bara retat upp ryssar utan även polacker (som påstås ha drabbats värst av Banderas förmenta nationalism).

Man kan därför troligtvis utgå från att Zaluzjnyj är högt ansedd bland Ukrainas nationalister. Om det finns något genuint kvar i den bredare nationalistiska rörelsen i Ukraina förutom hat mot ryssar skulle alltså Zaluzjnyj kunna bli en ledare som enar goda krafter i landet och kastar ut judarna i Kiev – ifall judefrågan nu fortfarande är aktuell för grupper som Azov (vilket vi förstås hoppas).

Generalen eller spionchefen?

Man kan också jämföra Zaluzjnyj med de två figurer som pekats ut som de mest troliga efterträdarna. Den första och mest naturlige är generalöverste Oleksandr Syrskyj, som är högste befälhavare för Ukraians markstyrkor. Han ledde försvaret av Kiev och även den framgångsrika motoffensiven i Charkiv under hösten 2022.

I båda ovan nämnda fall gjorde ryssarna taktiska reträtter, vilket ibland använts för att påpeka att Syrskyjs framgångar är överdrivna. Men detta är ett ganska ensidigt ryskt narrativ, för motoffensiven i Charkiv är de facto en av Ukrainas främsta reella militära framgångar sedan den ryska invasionen. Någonstans avgjorde ändå Syrskyj dessutom att det var just här det ryska försvaret var som svagast. Syrskyj uppges vara en av de militära befälhavare som är lojala till Zelenskyj.

Den mer trolige efterträdaren är dock generallöjtnant Kyrylo Budanov, som är chef för Ukrainas militära underrättelsetjänst GUR. Han är endast 38 år gammal men veteran från inbördeskriget i Donbass sedan 2014, vilket blev vägen in till underrättelsevärlden för Budanov.

Precis som Zaluzjnyj är Budanov en väldigt politisk och inflytelserik figur, även om han är mer av en krigshök och globalist med goda kontakter med CIA. Han tycks vara lojal med Zelenskyj, men ett attentatsförsök mot Budanovs hustru i november gör att Budanovs roll i maktkampen är något mer oklar.

Budanov är hjärnan bakom Ukrainas mer uppmärksammade operationer, som den framgångsrika attacken mot Krimbron men också attentat och terrordåd i Ryssland där man riktat in sig på civila opinionsbildare, såsom militärbloggare och filosofen Alexander Dugins dotter Darya Dugina.

— De här fallen kommer att fortsätta. Sådana människor kommer få ett välförtjänt straff. Det lämpliga straffet kan bara vara likvidering och jag kommer se till att det sker, sa Budanov i en intervju förra året där han tog på sig äran för ”alla uppmärksammade fall som alla känner till genom mediebevakningen”.

Vilken väg, Ukraina?

Trots att Budanov saknar den erfarenhet av att leda konventionella styrkor som Syrskyj har misstänker jag att han är den mer trolige efterträdaren till Zaluzjnyj. Med Syrskyj skulle ingenting egentligen förändras, då han är en general i samma skola som Zaluzjnyj. Problemet för Ukraina är inte nödvändigtvis fel befälhavare utan rent materiella brister som det avindustrialiserade Nato och den ukrainska befolkningen av naturliga skäl inte kommer att hinna lösa snabbt nog.

Med Budanov kommer den ukrainska armén troligtvis att lägga mer fokus på det som presenterats som framgångar i media: Attentat mot civil infrastruktur, drönarnedslag långt inne i Ryssland, lönnmord på såväl militära som civila personer som pekas ut som fiender etcetera. Om detta verkligen kan vinna kriget är tveksamt, men det är åtminstone storslagna attentat och rubriker som bäst kan bekämpa den växande defaitismen i Washington och Bryssel. Häromdagen genomförde GUR en framgångsrik drönarattack mot den ryska svartahavsflottan där Budanov lyftes fram, vilket bara stärker teorin att han är den utvalde.

Så maktspelet i Kiev kommer inte bara att avgöra vilken karaktär Ukrainakonflikten tar framöver: Den skulle också kunna leda till en djupare intern konflikt, mellan globalister och nationalister, eller mellan judarna i Kiev och ukrainarna i armén, som Eric Striker beskriver saken. Allt beror på hur nyckelspelarna, Zelenskyj, Zaluzjnyj och Budanov, och deras respektive allierade, väljer sina nästa drag.