På flera platser i Sverige har bärplockare, hitfraktade från andra sidan jordklotet, fått erfara bakslag. Behållningen som de utlovades för att arbeta i svenska skogar har varit falska. Bären de skulle plocka och tjäna pengar på växer dåligt och resan hit blir en förlustaffär. Historien upprepas från tidigare år, inte sällan uppbackat av medias snyftreportage.

Som en frisk människa finns det ingen anledning till att göra sig lustig över andras misär. Till och med kan det vara befogat att känna sympati för bärplockarnas otacksamma situation. Längre än så bör inte stödet sträcka sig. Deras misär är inte någon svenskarnas kollektiva skuld på så vis att vi ska behöva komma med några allmosor. Varför inte istället en gång för alla angripa de halvt kriminella nätverken, från rekryterare till inköpare, som styr denna verksamhet? Gör utmätningar på deras egendomar för att kompensera bärplockarna och ge dem resa hem med enkel biljett. Då kan vi sätta punkt för denna moderna slavhandel som sker i skogarna bakom vår egen husknut.

Plocka våra egna bär
I de svenska skogarna klarar vi oss utmärkt utan några främlingar som plockar våra bär. Det står oss själva fritt att plocka dem. Vi visste var bären växte när vi var små barn och vi vet fortfarande hur vi ska plocka dem. Ingen behöver göra det åt oss. Vi kan plocka våra egna bär. Om det visar sig att det finns en ekonomisk lönsamhet i att plocka bären för vidare försäljning så är det många som skulle kunna överväga denna syssla. Om åtta timmar om dagen ute i den friska skogen skulle inbringa löner motsvarande en medelinkomst utan ackordshets så skulle detta guldjobb vara en populär tjänst. I vår nuvarande verklighet är dock lönsamheten i att plocka bär högst tvivelaktig eftersom att ingen tycks vilja betala tillräckligt. Om ingen inklusive själva slutkonsumenten vill betala för bären så får vi väl helt enkelt klara oss utan?

Marxistisk trångsynthet och småborgerlig egoism
Både småborgare och marxister har att glädjas åt de främmande bärplockarnas närvaro i vårt rike. Delvis har vi den nyblivne medelklassborgaren som börjar nära sin våta dröm om att få bli som en bomullsplantageägare i miniatyr. Omkring honom finns det arbetsvilliga gästarbetare som säljer sig till lågpris för att sköta om hans trädgård, renovera fasaden och tjäna som tjänstefolk i hans hem. Kanske att han som pricken över i, importerar en thailändska till att bli hans lydiga fru. Om det inte vore för denna nya klass av driftbilliga slavar så skulle han få återgå i en tillvaro när han själv skulle få rota i sin egen smuts. Därför vill han fortsätta plocka de exotiska frukterna som tillfredsställer hans mest primitiva drifter.

Den marxistiska falangen får sina ideologiska föreställningar bekräftade om de kapitalistiska utsugarna. När bärplockarna låser in sina chefer kan de röda ideologerna nostalgiskt drömma sig tillbaka till ett sekel när det förekom vilda strejker och svartfötter slogs blodiga av de proletära hjältarna. De vietnamesiska bärplockarna får fylla rollen som dagens martyrer och exemplifiera de dammiga böckernas lärosatser. Skillnaden mot förra seklet är att marxisten själv får en desto bekvämare tillvaro. Han behöver inte dela bärplockarnas misär men kan ändå orera om den såsom en välmående yttre betraktare. Att de bärplockande kamraterna är mörka främlingar är bara mera exotiskt. Det passar in i bilden om vilka som är offer. Arbetaren har per socialistisk definition inget fosterland. Intimare förbrödring och öppnare gränser är en utveckling som ligger i linje med den röda ideologens utopiska visioner.

Tillbaka till sina hemländer
Borgarna och vänstern vill knappast gå till botten med detta fenomen och se roten till problemet. Det är inte sannolikt att de kommer att stoppa de utländska bärplockarna. De äger ännu mindre förmågan att göra den slutledning som är väsentlig: bärplockarna hör hemma i sina hemländer. Precis som alla andra etniska minoriteter som befolkar Skandinavien dito gör. Låt oss bevisa att vi kan plocka våra egna bär och sköta vårt rike själva.

  • Publicerad:
    2010-08-11 00:00