KRÖNIKA. Jonas Karlsson resonerar här kring frågan om arbete ger frihet.

Illustrationsbild. Hämtad från Pixabay.

Jag är långt ifrån den enda som har avslutat en lång och stressig arbetsvecka och känt att den lediga dagen som kommer är en belöning och en tid för återhämtning efter slitet. Jag är inte heller den enda som ibland känt att arbetsveckan mer är ett hinder för resten av livet och dess förpliktelser gentemot familjen, kampen eller försöket att upprätthålla fritidsintressen – det är då det känns som att den lediga dagen inte räcker till, att man kan sova bort hela dagen och på måndagen börjar åter det ändlösa slitet som kommer fortskrida till ens död.

Detta med arbete kan för det mesta kännas meningslöst och kontraproduktivt. Den lilla delen som hamnar i din plånbok blir i slutändan en stor vinst för staten. Makten kan med ditt bidrag av kapital fortsätta finansiera mångkultur, genuspedagogik och annat som känns helt främmande för dina egna mål och värderingar. I slutändan kan man tänka att man får arbeta några år extra som pensionär för att finansiera häxjakten på sina egna åsiktsyttringar, t.o.m betala sitt eget straff innan man fått boten.

Att man får lön för tiden man uppoffrar för att ett företag ska kunna göra profit känns rimligt, men det kan även kännas nedslående om man är plikttrogen och alltid försöker prestera på sin maximala nivå. Detta samhälle gynnar inte den som arbetar hårdast, det kan alla som har odugliga främlingar inkvoterade på arbetsplatser säkerligen instämma i. Den med få sjukdagar blir inte heller gynnad i jämförelse med kollegan som alltid tar ut hela semestern i sträck – under finveckorna på sommaren – och ofta är sjuk eller går hem tidigt. Chefen kan instämma att den lata och otacksamme borde bli entledigad och en mer villig ny förmåga ta dennes plats, men bestämmelser sätter stopp för detta. Även bonusar blir lidande av ett system där företagaren måste skatta bort mer än vad som ges till slitvargen och kan bli tvungen att ge lika mycket till den late.

Ibland skattar jag mig oerhört lycklig över att mitt jobb är min främsta hobby och arbetet ger en skälig lön. Visserligen tar jag aldrig ut betalning för övertid utan glädjer mig att mina kunder kan fortsätta med sina projekt och gläds över servicen och råden de får. Arbetsgivarens vinst i det fallet bryr jag mig inte om utan det är kunden som är det viktiga.

Samtidigt kan jag ibland känna att arbetet i sig bara är ett ont måste. Man kan få ekonomisk hjälp istället för att kröka rygg. A-kassa och socialbidrag utarmar staten och den eventuella tidsvinsten kan investeras i mer kamp och mer tid till familjen. Man kan kanske t.o.m. vara en av de där kunderna som får lite extra hjälp för att kunna fortsätta med sin hobby.

Jag har alltid trott att det finns två olika sätt att se på detta som nationell. Plikt och ansvarskänsla är starka vita drivkrafter och kall. I min värld så tror jag att den egna synen på arbetet mycket definierar mig som nationalist och speglar sig mycket i hur jag känner ansvar för att förändra samhället och vara en del av revolutionen.

Samtidigt som jag nu är nöjd med arbetet så blir jag avundsjuk och fylls av en stark beundran för de förkämpar som finns och outtröttligt – med liten eller ingen ersättning och begränsade medel – driver kampen framåt. Där har vi ett arbete som verkligen inte är att förringa.

Hell dig, du arbetare som skriver artiklar och notiser, som bygger hemsidor, gör radio och bedriver gatukamp! Finns det inte någon ärorikare arisk uppgift än att ändå arbeta? För arbete kanske ger frihet ändå…

/Jonas Karlsson


  • Publicerad:
    2020-05-01 08:00