Dagens datum 24 augusti: Denna dag år 410 intar västgoterna, under Alarik, staden Rom. Stadens fall innebär början på slutet för det västromerska riket.
Efter slaget vid Adrianopel slöt de segrande västgoterna (även kallade visigoter) ett avtal med den nya östromerska kejsaren Theodosius I. Avtalet gav goterna land i Dakien och Thrakien, dagens Rumänien och Bulgarien. Enligt avtalet hade goterna självstyre men man var formellt en del av det Östromerska riket. Goterna tjänstgjorde även som soldater i den östromerska armén. När den västromerska kejsaren Valentinianus II dog år 392 utbröt ett krig om vem som skulle efterträda honom. Den östromerska kejsaren vände sig till sina gotiska allierade, som ställde 20 000 soldater under den gotiske generalen Alarik till kejsarens förfogande.
Romarrikets utbredning år 395.
Mot den östromerska armén på ca 40 000 man stod en lika stor här under den västromerska kejsaren Eugenius och dennes frankiske general Arbogast. År 394 möttes de två arméerna vid floden Frigidus (floden Vipava i nuvarande Slovenien), där ett stort slag utkämpades. Den beräknande östromerska kejsaren lät goterna gå i täten, där han visste att de skulle lida de största förlusterna. Slaget vanns till stor del tack vare de gotiska soldaterna. Manspillan för goterna blev dock stort, över 10 000 i döda och sårade. Theodosius I kunde efter slaget titulera sig som kejsare över hela det romerska riket. Hans regentperiod blev dock kort, han dog bara ett år efteråt. Theodosius I blev den siste kejsaren som styrde hela det romerska riket.
Alarik i Aten.
Efter kejsarens död blev Honorius västromersk kejsare och hans bror Arcadius östromersk kejsare. En mycket kompetent germansk militär i romersk tjänst, Stilicho, blev dock den egentlige härskaren över de svaga kejsarna. Alarik valdes vid denna tid till kung över västgoterna och lämnade sin tjänst i den romerska armén. Alarik valde nu istället att leda sitt folk in i Grekland. På grund av interna stridigheter i romarriket kunde goterna föra krig i Grekland ganska ostörda. Alarik intog många grekiska städer, bland annat Aten och Sparta. Episoden i Grekland slutade med att romarna gav Alarik ståthållarskap över en del av Grekland. Detta gav goterna ett välbehövligt andrum och man kunde nu använda den romerska statskassan för att utrusta sin armé.
Den germanskfödde romerska överbefälhavaren Stilicho och hans familj.
Strax efter år 400 ledde Alarik hela sitt folk in i Italien. På grund av det stora antalet civila i hären gick förflyttningen långsamt. Efter att Alarik besegrats av Stilichos romerska här vid två kostsamma slag retirerade goterna från Italien och återvände till Grekland.
Stilicho föll dock offer för romerska intriger och mördades på order av kejsaren Honorius år 408. Efter detta hade romarna inte längre någon kraftfull militär ledare som effektivt kunde försvara riket. Samtidigt som Stilicho mördades genomförde romarna även ett folkmord på germaner i Italien. Man mördade de germanska soldaternas familjer, vilket ledde till att 30 000 germanska soldater som tidigare varit i romersk tjänst flydde till Alarik och krävde hämnd.
Alarik invaderade återigen Italien. Efter ett snabbt krigståg belägrades Rom i september år 408. När matförråden började sina i staden såg sig romarna tvungna att förhandla om fred. Romarna betalade till sist Alarik och goterna en stor brandskatt i guld, silver och andra varor, 40 000 gotiska slavar frigavs och goterna erhöll ett stort landområde i Italien.
Kejsaren Honorius avbildad på ett romerskt mynt från år 402.
Den romerska kejsaren Honorius hade inte för avsikt att hålla sitt avtal med Alarik och så fort goterna dragit sig tillbaka från Rom bröt kejsaren avtalet. Än en gång ledde Alarik sin armé mot Rom, han inneslöt staden och nya förhandlingar inleddes. Den romerska senaten gav efter och efter Alariks påtryckningar utsåg senaten stadens ståthållare Attalus till ny motkejsare, vilken i praktiken löd under Alarik. Goterna marscherade nu mot Ravenna där Honorius hade sitt regeringssäte. Honorius fick dock förstärkningar från Östrom samtidigt som den romerske ståthållaren i Afrika avbröt alla matleveranser till Italien. Alarik var nu tvungen att avbryta fälttåget mot Honorius för att återställa matleveranserna.
Motkejsaren Attalus som Alarik tillsatt visade sig vara av mindre nytta och avsattes därför år 409. Alarik inledde istället förhandlingar med den högfärdiga Honorius. Alariks krav var inte omöjliga, han ville ha ett landområde i Italien där det västgotiska folket kunde bosätta sig. Detta vägrade dock Honorius gå med på. Alarik marscherade därför mot Rom en tredje gång. Denna gång besluten att inta staden och plundra den.
Avbildning från 1700-talet som visar salariska portens ruiner.
Den 24 augusti år 410 trängde goterna in i Rom. En version menar att det var slavar, troligtvis germaner, som öppnade en av stadens portar, salariska porten, inifrån, men goterna kan också ha lyckats bryta sig igenom porten. Plundringen pågick i tre dagar. Kyrkorna och de människor som tog sin tillflykt i dem skonades, även om en del andra byggnader brändes ner, däribland Basilica Aemilia. Skadorna på staden blev dock begränsade. Tusentals romare togs tillfånga, däribland kejsar Honorius syster Galla Placidia som senare skulle gifta sig med Alariks bror Ataulf (men det är en annan historia).
Efter plundringen av Rom marscherade Alarik till Kalabrien i södra Italien med sin armé. Han avsåg att invadera och ta kontrollen över den romerska provinsen Afrika eftersom spannmålsproduktionen där var avgörande för att kontrollera Italien. Vid överskeppningen till Afrika drabbades dock den gotiska flottan av en svår storm där många skepp gick under. Kort därefter drabbades Alarik av feber och dog år 410.
Legenden berättar att goterna lät fördämma floden Busento i Kalabrien och i den uttorkade flodbädden gräva en underjordisk grav där Alariks kropp tillsammans med oerhörda skatter från plundringen av Rom begravdes. Efteråt lät man floden rinna tillbaka i sin gamla fåra och täcka graven. Alariks grav har aldrig hittats även om många genom åren har sökt efter den.
Begravningen av kung Alarik.
Hoppa till huvudinnehåll
