ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Nationalsocialisten, den 8 februari 1934. Författad av Per Dahlberg.

Tyskland har i dagarna firat ettårsdagen av nationalsocialismens övertagande av makten. Den långa, kamp- och offerkrävande oppositionstiden avslutades i och med att Hindenburg den 30 jan. 1933 kallade Adolf Hitler till rikets kansler, och därmed begynte en ny period i tyska folkets skickelserika historia. Den utländska opinionen satte i allmänhet upp ett fientligt ansikte och siade om den nya regimens snara fall. Efter tolv månaders regeringstid sitter emellertid Hitler säkrare i sadeln än någonsin, en ny förtröstansfull anda fyller folket, det oerhörda politiskt-ekonomiska trycket över stat och näringsliv har lättat betydligt, reformer ha genomförts med seklers räckvidd.

De största förändringarna ha helt naturligt skett på det inrikespolitiska området. Vad som därvidlag främst faller en iakttagare i ögonen är att Weimardemokratiens fruktansvärda partipolitiska splittring övervunnits och att nu en enhetlig, kraftfull och auktoritativ vilja är förhärskande inom statslivet. Det parlamentariska systemet hade i Tyskland drivits till sin spets, vid de oupphörligt återkommande valen tävlade stundom ända upp till ett 30-tal olika partier om väljarnas röster, och trots författningens s.k. diktaturparagraf omöjliggjorde denna inbördes intressekamp som blott syftade till egna klassegoistiska fördelar varje fast statsledning. Med partispelet följde naturligtvis en vitt utbredd korruption. På detta ofog har emellertid nu gjorts slut. Ja, Hitler har gått ännu längre. Genom de senaste fattade besluten om lantdagarnas avskaffande samt överförande av delstaternas suveränitet på riket ha alla partikularistiska strävanden och tendenser bragts ur världen, och den stora riksreformen som nu är under arbetande kommer slutgiltigt att förverkliga den gamla bismarckska drömmen om en verklig tysk enhetsstat. Dessa författningspolitiska åtgärder, vilkas verkningar sträcka sig långt över de tillfälliga, dagsaktuella kombinationerna, äro tillräckliga för att skaffa Hitler ett aktat namn i eftervärldens historia.

Inom näringspolitiken har stått och står alltjämt kampen mot arbetslösheten i främsta rummet. Det är väldiga uppgifter Hitlerregeringen här gripit sig an med, och även om målet ännu på långt när ej är nått, ha dock över 2 miljoner människor förts tillbaka till produktion. Av de många arbetsanskaffningsprojekten komma särskilt byggande av av de s.k. riksautovägarna samt de storstilade, delvis påbörjade jordförbättrings- och dräneringsplanerna att bli av den största framtida betydelse för den tyska folkhushållningen. Alla dessa åtgärder för att sätta produktionen igång ha haft till följd att andra viktiga ekonomiska problem tillfälligtvis fått vila. Förarbetena för bankreformen och för en fullständig omdaning av nu gällande aktiebolagslag jämte mycket annat visa emellertid att Hitlerregeringen eftersträvar nya hushållningsprinciper. Lagen om ”ordnandet av det nationella arbetet”, som ännu blott är klar till sina grunddrag och definitivt skall träda i kraft den 1 maj, är likaledes uppbyggd på socialistisk grundval, i det den bryter med den kapitalistiska uppfattningen av arbetet som blott och bart en handelsvara och värdesätter detta efter dess stora etiska uppgift i nationens liv. Till sist bör erinras om de planmässiga korporativa organisationsåtgärderna, vilka slutförda komma att innebära övervinnandet av det härskande ekonomiska systemets produktionsanarki.

Dessa specifikt nationalsocialistiska strävanden ha nått längst på jordbrukets område. Här kan i första hand nämnas upprättandet av fasta, ståndsmässigt reglerade priser på lantbruksprodukterna till förhindrande av den fria marknadens spekulation samt den s.k. arvgårdslagen till undvikande av bondejordens splittring och skuldsättning. I närmaste samklang med denna direkta anknytning till ”Blut und Boden” stå steriliseringsbestämmelserna som syfta att i möjligaste mån förhindra defekta arvsanlag vidare spridande.

Moraliskt har Hitlerregimen betytt en väldig uppryckning, särskilt vid tanke på det dekadenta, delvis rent otuktiga nöjesliv som satte sin prägel främst på storstäderna. Detta har naturligtvis kommit hela kulturlivet till godo, om också regeringens åtgärder här helt naturligt företrädesvis blott kunnat bli indirekt positiva. Även till det kyrkliga området ha enhetssträvandena utsträckts, men förhållandena här ha ännu ej hunnit konsolideras utan kännetecknas av en märkbar oro.

Utrikespolitiskt har Hitler kunnat notera anmärkningsvärda framgångar. De försök som gjorts från internationellt plutokratiskt och marxistiskt håll att politiskt och ekonomiskt isolera Tyskland ha ej lyckats i någon större utsträckning, om de också vållat en hel del besvärligheter. Från och med det Hitler bröt med Genève har han skött det diplomatiska spelet utomordentligt väl, och frukterna härav börja redan visa sig då utom Italien nu även England förklarat sig gå med på det närmast uppsatta målet; Fullt likaberättigande med övriga stater. Huruvida den inslagna vägen, ändande i revision av Versaillesdiktatet, skall kunna fullföljas är ej lätt att säga, men mycket tyder på att Frankrikes hegemoniställnig i europeisk politik redan underminerats. Vänskapsavtalet med Polen, vari Hitlers fredsdeklarationer tagit praktisk form, peka icke minst i denna riktning. I varje fall torde det i längden bli omöjligt att inför den fasta viljekraft som utstrålar från det nya Tyskland förvägra landet dess rättmätiga plats som stormakt.

Naturligtvis skall det ej förnekas att även många misstag begåtts och att övergången från det gamla till det nya ej alltid skett så smärtfritt. Men sådant är mänskligt, och få verkligt världshistoriska omvälvningar torde ha skett med mindre lidanden än den tyska. Lika litet vågar man påstå att alla de som röstade för Hitler vid sista valet äro verkliga nationalsocialister; hos en stor procent torde omvändelsen vara ganska ytlig. Man får dock, såsom också flera av de tyska ledarna upprepade gånger påpekat, hoppas på ungdomen att den skall kunna bringa det stora verket till fullbordan. Trots all nöd som ännu återstår, trots alla svårigheter som ännu ej övervunnits kan dock Hitler med stolthet se tillbaka på sitt första regeringsår. Det tyska folket ha återvunnit sin självkänsla och tro på framtiden och utan dessa faktorer som inspirerande ferment kan i en nations liv ingen verklig bättring uppnås.

— Per Dahlberg

Redaktionellt tillägg: Artikeln återpubliceras som ett intressant historiskt tidsdokument. Det bör noteras att artikeln är inte är okritiskt positiv till Adolf Hitler samt att den är författad innan andra världskrigets utbrott och innan några påstådda krigsbrott hade begåtts.