ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Nationalsocialisten, den 24 september 1938. Skribent är okänd.

Konservator B. Kalling, Stockholm, har nyligen kommit tillbaka från en 500-milsfärd i bil genom Central-Europa. Färden gick från Stockholm genom Danmark och Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakiet och tillbaka.

Det var med en viss spänning, jag startade färden, säger konservator Kalling. I den svenska pressen har man sedan lång tid tillbaka sett alla möjliga uppgifter om förhållandena särskilt i Tyskland, Österrike och Tejckoslovakiet.

I Tyskland skulle det vimla av militär, man skulle bli hänsynslöst bemött av nazistiska funktionärer. Det skulle råda brist på smör och andra livsförnödenheter. Kläder, skor och dylikt skulle vara dyrt och av dålig kvalitet. Folk skulle vara missnöjda, arbeta under ett visst tryck och i själva verket vara slavar under Hitler-regimen. Intet av allt detta har visat sig vara sant. Min första överraskning var vid passerandet av gränsen från Danmark till Tyskland. Tulltjänstemännen voro hövliga, artiga, förekommande och tjänstvilliga. Tull- och passformaliteter voro knappast annat än när man reser mellan Sverige och Danmark. Vi fingo uppgiva de belopp i utländska myntslag, som vi förde med oss, och detta formulär undertecknades och stämplades av tullen samt måste medföras av oss över gränserna såsom ett slags kontroll att icke valutasmuggling skedde. Något som helst obehag härav hade vi icke.

Jag reste med min hustru och ett par bekanta. Vi hade icke någon punktering på hela tiden, ej heller råkade vi ut för något bilmissöde. I alla avseenden en intressant och givande färd.

Vi besökte först Berlin. Av smör och livsmedelsbrist sågo eller hörde vi intet. Det finns smörransonering, men envar får vad han behöver. Mot smörkort hos viss handlare erhåller envar sin tilldelade veckoranson, som är riklig, 1/2kg. Varför retar sig den svenska pressen på smörransoneringen i Tyskland, när folket där är nöjt? Vi ha ju spritransonering här i Sverige, där envar får sina 4 liter eller den ranson, som av ”Systemet” blivit honom tilldelad. Tänk om den utländska pressen skulle skrika om spritnöd och spritbrist i Sverige i samma stil, som det här skrikes om smörbrist i Tyskland.

Det var liv och rörelse överallt. Överallt glada och förnöjda människor. Varuhusen voro fulla av varor. Men också fulla av köpare. Likadant i affärerna. Konfektionsvaror, damkläder, paraplyer och skor voro mycket billiga. Jag köpte ett par skor av utmärkt kvalitet, som t.o.m. voro billigare än motsvarande kvalitet i Sverige.

Fullt av militär och alla i uniform, heter det i svensk press. När uniform bars, så var den välsittande och gav bäraren en god hållning och god figur. Icke som de säckar, våra värnpliktiga tvingas ”ståta” ut. Men det fanns icke mycket militär att se på gatorna, ej heller nämnvärt mycket av SS eller SA i uniform. Då och då en avdelning vaktmanskap till eller från någon avlösning, det var allt. En och annan cykelpatrull på vägarna mötte man av och till.

I Tyskland ställde vi färden vidare till Leipzig, Nürnberg, München, Köngsee och Salzburg.

Överallt folk i arbete, varav mycket vägarbete. Ofta voro vi tvungna att stanna på vägar under arbete, varvid vi hade rikliga tillfällen att kunna konstatera, att detta vägarbete varken var slavarbete eller att arbetarna fullgjorde sina åligganden motvilligt. Det fanns ingen ”slavpiska”. Arbetarna voro hövliga, nöjda och glada. Det förvånade mig, att de nästan alla och nästan alltid hälsade med ett ”Heil Hitler”. Hade de velat låta bli detta, så hade det sannerligen varit mycket enkelt för dem. De behövde ju bara fortsätta att hacka eller skyffla, så hade de sluppit att sträcka ut handen till den ”avskyvärda” Hitlerhälsningen! Hade det varit ”slavarbete”, så hade väl någon slavdrivare från Gestapo varit där och drivit upp arbetstakten, när de latade sig och i stället hälsade på en vilt främmande utlänning!

Överallt i städer och byar funno vi folket i arbete, nöjda, glada och belåtna. Det verkade som om hela folket kände en verklig befrielse.

När arbetarna kommo in på enkla ölstugor, enkla värdhus, hälsade de med Hitlerhälsningen, satte sig till en bier och spelade domino, schack eller dam eller något annat spel samt pratade. Man har påstått att tyska folket icke vågar yttra sig. Jag har under hela färden i Tyskland och annorstädes icke funnit något härav. De tala lika fritt och oförbehållsamt som i andra länder. Någon tryckt stämning har jag icke funnit – tvärt om. Om de icke uttala sig mot Hitler och mot Göring etc., så synes det bero på, att de äro nöjda. Att en eller annan missnöjd från den gamla regimen torde finnas, får man väl anse som givet. Men de torde vara få. Jag träffade emellertid icke på en enda.

Något, som särskilt frapperade mig, var den tjänstvillighet och den hövlighet man överallt i Tyskland visade utlänningen.

Likaså måste jag ägna ett ord av beundran för trafikkulturen. Vid ett tillfälle i Berlin körde jag fel. Jag körde mot rött ljus. Hitlers polis – som skall vara så hemsk – påpekade helt hövligt, att det var fel. Det var allt. Ingen uppskrivning, ingen körning åt sidan eller dylikt. Vid omkörningar visade man det allra största tillmötesgående mot varandra. Taxichaufförerna kastade ett skämtsamt ord till varandra då de trängdes i trafiken. Hur ser det ut hos oss i dessa avseenden? De skällsord och de sura miner, man ofta får höra och se hos oss, har jag icke sett på hela tiden i utlandet.

Tiggare och arbetslösa har jag icke sett på hela tiden i Tyskland. Ett par köpmän berättade för mig, att de visserligen hade det litet besvärligare nu för tiden med exporten, då de måste skriva under en massa formulär, men i gengäld hade de det bättre på andra sätt. Bl.a. hade arbetslösheten, tjuverierna och överfallen fullständigt försvunnit. Förr måste man låsa in allting, och likväl brötos både hus och skåp upp. Nu kan man nästan lämna vad som helst öppet. Ärligheten har återvänt. Varför? Jo, helt enkelt därför att folk har arbete!

Det finns gott om arbete i Tyskland. Så gott att det är brist på arbetare. Om polisen i staden eller på landet ser en person, som går och slår dank, har han rättighet att avfordra honom klara bevis om han har arbete eller ej. Vill han arbeta, skaffas honom arbete – om han ej har något. Är det en notorisk dagdrivare, så sättes han till arbete. Understödet för dagrivare skall bort! Detta upprensningsarbete bland dagdrivarna har gjorts ganska grundligt. Den ”undre världen” har blivit ganska väl rensad. En annan kategori, som numera nästan helt försvunnit är tjuvskyttarnas mindre hedervärda skrå. De levde förut på att skjuta främmande vilt och genererade sig icke på överfall, rån och dylikt.

På landet mötte man mycket Hitler-Jugend ute på cykelfärder. De voro alla glada och friska, hövliga och uppmärksamma.

Vad har man icke spritt ut om förhållandena i Österrike? Jag kan endast konstatera att det österrikiska folket uppriktigt synes hälsa föreningen med Tyskland och lika uppriktigt hyllar Hitler för denna återförening och för den rensning, som gjorts i hans fädernesland. Vi äro ju vana vid, att skolungdomen här hemma, på väg till och från skolan på landet hälsar genom att niga eller ta av sig mössan. I Österrike sträckte de frimodigt och glatt upp handen till Hitler-hälsning och ropade sitt gillande till honom. Överallt i Österrike mötte man denna frimodighet och denna glädje. Påtvingad? Nej det tror jag icke, långt därifrån!

Förhållandena i Österrike synas vara långt efter mo i Tyskland. I Tyskland har man ju haft närapå 6 år på sig för att sanera och bygga upp. I Österrike har detta nyligen påbörjats. Men att där pågå stora arbeten, som skola skaffa arbete åt människor, vilka förut hungrade, därom råder icke minsta tvivel.

Och maten? God, närande och billig. I Sydtyskland och Österrke fick man överallt en wienerschnitzel för en billig penning, men det var icke en liten 5-öring som här hemma, utan en schnitzel lika stor som tallriken!

Vart vi än kommo kunde vi få köpa vad som helst, rikligt och billigt i matväg. Någon livsmedelsbrist ha vi icke kunnat spåra någonstädes.

Man har skrivit så mycket i pressen om tyskt översitteri och tysk militär i Österrike. Under vårt uppehåll både i Wien och Graz samt under vår färd genom Österrike sågo vi till mycket litet tysk militär. Och om något översitteri hörde vi icke talas. Förhållandet mellan tyskar och österrikare synes vara gott. Den österrikiska godmodigheten och deras gemyt förnekade sig icke.

Tjeckoslovakiet bjöd på en del överraskningar. Strax efter gränsen hade tjeckerna (detta var i augusti) byggt upp en meter breda och halvannan meter höga armerade betongvallar på landsvägarna. Avsikten härmed var att hindra pansarvagnar m.m. från att hastigt komma in i landet. Marken bredvid var med största sannolikhet minerad för att göra motståndet ännu större.

Prag var för övrigt lite av en turistfälla, och blandraserna där voro påtagliga.

Jag är icke politisk intresserad, säger konservator Kalling. Men nog är det bra orätt att måla ut Tyskland som något slags helvete på jorden, där folket är ofritt och allting är under tvång.

Svensk press borde sannerligen hålla sig för god att på detta sätt hacka på ett folk och ett land som ligger oss så nära, och med vilket vi hava mer gemensamt än med asiaterna i Ryssland, där förhållandena att döma av vissa meddelanden synas vara alltför mycket ”paradisiska” – åtminstone förpassar ”kamrat ” Stalin tydligen vissa av sina forna kamrater in i paradiset hastigt och lustigt, slutar konservator Kalling.