ANTIKVARISKT • Artikel från Krets nytt, nr 6 1955. Skribent är Annie Åkerhielm.

Vid den tid Churchill avgick lästes i en av de stora Stockholmstidningarna, att engelska folkets kärlek till honom var väl befogad. Han hade ju ”räddat England och hela världen undan katastrofen”.

Man är nu så van vid dessa tidningarnas terminologi, så snart det gäller världsproblemen, att man knappast längre reagerar. Men tänker man efter, måste man fråga sig om skribenten själv har klart för sig, vad han egentligen menar.

Ordet ifråga kan inte avse något annat än möjligheten att Tyskland skulle segrat i andra världskriget. Om så hade skett, vad hade då inträffat?

Hitler – som då hade suttit säkert vid statsrodret och alltjämt varit den främsta handlande personen i Europa, så som han i början av kriget var – hade först och främst sammankallat en fredskongress. Vidunderligheter som en tioårig ockupation efter vapnens nedläggande hade aldrig fallit honom in. Redan i samband med sitt avslagna fredsanbud efter polska krigets slut skrev han: ”Vi ska ju ändå en gång sitta kring ett bord och försöka komma överens. Varför kan vi inte lika gärna göra det nu?”

De tyska vapnen behärskade under krigets begynnelse och mittperiod mer eller mindre direkt hela Europa, med undantag för England och Sverige. Hitler hade nått sitt levnadsmål: Att skapa ett gemensamt fosterland och rike för de åttio miljonerna tyskar. Både direkt – i tal och skrift – och indirekt genom pressen hade han många gånger tydligt och klart fastställt, att det icke var hans avsikt att behålla de icke-tyska ockuperade landen eller i annan form göra ytterligare erövringar. Däremot hade han i fredsslutet säkerligen sökt genomföra den grundtanke, för vilken han och hela folket då svärmade i en ekonomisk – ej politisk – organisation av hela Europa. Tysklands plats hade naturligtvis varit i organisationens centrum, som det största, det dugligaste, det mest organisatoriskt begåvade av världsdelens folk. Det hade varit ovälkommet för övriga dittillsvarande stormakter, men katastrof kunde det knappast kallas ens för England om än en minskad maktställning. Det var detta öriket, vant sedan sekler att behärska världsmarknader och världshav, icke kunde föredraga.

Visst är, att Hitler ej önskade framkalla en katastrof för England. Han beundrade, ja, älskade det. Han drömde sig framtiden som ett samarbete mellan två germanska stormakter, och han gjorde förgäves det ena närmandet efter det andra med alltid denna tendens. Han erbjöd sig att med tysk vapenmakt stödja Englands europeiska front under eventuella utomeuropeiska konflikter och begärde i gengäld blott fria händer vid sin egen östgräns. Han avstod, som vi minnas, från att fullt utnyttja sin seger över engelsmännen vid Dunkerque, annars hade han att vinna segern i hela kriget. Det är säkert att han vid en normal fredskongress skulle varit villigt att ge England en mycket rimlig, mycket generös fred. Den hade måhända ej blivit så långvarig, ty England, med Churchill i spetsen, hade ju föresatt sig att krossa Tyskland och hade sannolikt gjort ett nytt anlopp, så snart det hunnit samla nya krafter. Men en tysk seger i kriget hade i och för sig icke orsakat någon katastrof.

Däremot kan väl sägas att en sådan följde i spåren av de allierades seger år 1945. Halva Europa har gått – sannolikt för överskådlig tid – till en stat, vars barbari ingen har framhållit i så starka ordalag som Churchill, Europas kärnland har krossats, miljoner och åter miljoner människoliv har spillts. Av Englands imperium återstå blott spillror och Frankrikes är nästan helt övertänt; Englands mödosamt återuppbyggda ekonomi hotas av vilda strejker och Frankrikes valuta har nära nog nått inflationens botten. Vid de ”fyra storas” planerade konferens komma de att infinna sig hos de två rivaliserande nuvarande världsmakterna som fattiga släktingar hos den rika släkten; men försöker hålla god min och låtsas vara jämställd, men…

Ett och annat synes nog en del människor litet annorlunda än för tio år sedan. En londonkorrespondent berättar att en gumma, rasande över strejken och alla obekvämligheter den medförde, slungade en strejkledare i ansiktet: ”Det är skada att inte Hitler är här!”. Nå, hon menade väl ingenting annat än ”Den och den ta er!”. Men en korrespondent till Vecko-Journalen, som lämnade en övermåttan dyster skildring av dagens Prag, hade där talat med en gammal dam, som viskande anförtrott honom, att ”hon med brinnande längtan önskar sig tillbaka till Hitlerprotektoratets tid. Ja, just till Hitlers tid!”. Och tillägger: ”Förstår ni nu hur illa det har gått för oss?”.

Redaktionell anmärkning: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument över stämningarna i Sverige och resten av Europa efter andra världskriget. Syftet med artikeln är inte att uttrycka missaktning eller hetsa mot någon juridiskt priviligierad folkgrupp.