ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Nationalsocialisten, den 16 oktober 1935. Skribent är Eg.

Lövträden i Berlins många planteringar ha börjat gulna och SA-männen ha fått på sig sina tjocka rockar igen. Hösten har alltså kommit även hit och med den föraningarna av vintern, den tid då nöden sedan så många år har för vana att gästa otaliga arbetarhem. Hur skall det bli denna gång, skall livsmedelsbrist och köld oroa stämningen, eller skall tron på Hitler skapa nya underverk? Jag har fångat några bilder ur tyskt vardagsliv och vill här foga dem löst samman för att ge mina läsare en lite föreställning om Tredje Riket under dess tredje höst.

*

Utlandsjournalisten sitter på lyxbaren borta i Western och funderar. Han har varit på partidagen i Nürnberg, men något stoff till artiklar hade han knappast fått där. Det blev de vanliga fraserna om skådespel och parader och masshypnos och så vidare. Som tur var förkunnades de nya judelagarna, de voro ganska tacksamma att kasta sig över. Det är ju rent fasansfullt, att judar icke längre få ha kristna hembiträden under 45 år. Förut kunde de glädja sig åt blonda 20-åringar i ostörd ro, men en redan medelålders kvinna duger verkligen inte att tillfredsställa en israelits krav. Som sagt, av dessa lagar kunde man göra sensationsartiklar om judeterror, men nu har det en tid varit ganska tunnsått. Till och med Streicher uttalar sig ju bestämt emot all förföljelse mot judarna! Och den senaste historien gick också i stöpet. Man visste bestämt, att Goebbels och hans fru inte längre drogo jämt, ja, fru Goebbels hade till och med övergivit sin make. Telegrammet var redan avfattat, och så kom det meddelande om, att fru Goebbels fått en son. Är det inte så att en stackars judetidningsagent kan få gråa hår?

*

Jag träffade en ung arbetare. ”Ni arbetare har det väl inte så trevligt nu för tiden?”

- ”Mensch, har du en aning! Jag har just kommit hem från en sjöresa. Vi var till Norge, tusen arbetare som varit med och hjälpt till med räddningsarbetet efter tunnelraset. Gratis allting, bjudna ser du! Vilken resa, något underbarare har jag aldrig upplevat. Marxisterna lovade en gång, att lyxångarna skulle öppnas för arbetarna – NU har det blivit verklighet. Kraft durch Freude har redan ordnat många sådana resor. Till Norge brukar det kosta 50 Mark för en vecka med kost och allting. Men vi hade allt fritt, och tänk bara så mycket mat. Dans varenda kväll, bier och mat, Junge, Junge, vilket liv! Centimetertjockt med smör på brödet...

*

Smörköer… Min värdinna var trött idag. I hur många affärer hade hon väl varit för att få en bit smör, så äntligen fanns det på ett ställe, och där var det en lång kö. Ett kvarts pund kom hon med. Det gäller att hushålla. Men regeringen lovar: Ingen tysk skall behöva svälta denna vinter.

*

Det är brist på fläsk också. Smörbristen blir hävd om några dagar, heter det, men svinkött blir det ransonering på. Några affärer ha trotsat prisförordningen och tagit mer betalt för fläsket. Resultatet står i dag i tidningarna: Fem charkuterier stängda av polisen för livsmedelsocker.

*

Utlandsjournalisten är tveksam. Livsmedelsbristen skulle man kanske kunna göra något av till sin tidning. Men han liksom känner på sig, att regeringen har rätt i fråga om smöret, där är ransoneringen blott tillfällig. Och att de ockrande charkuterierna stängdes, var ju fatalt. Annars hade man kunnat berätta om utsugning av arbetarna. Men de behöva faktiskt inte betala mer för sin mat, och de få vad de behöva, livsmedlen dirigeras i första hand till arbetardistrikten. Det är sannerligen inte lätt att vara journalist för en judiskägd tidning i Berlin.

*

Det är lördagseftermiddag på den stora firman. Slut en timme tidigare, hela personalen stormar iväg till några båtar på Spree. Kamratutflykt, firman bjuder. Gratis resa, mat, bier, kaffe. Lekar och underhållning. Chefen och lagerarbetaren vid samma bord. Ingen tänker på att den ene är chef, och den andre lagerarbetare. ”Socialism”, säger en gråhårig man med ett hakkors i ett kugghjul på rockuppslaget – arbetarfrontens märke -, ”sådant förekom inte på den tiden jag var med i den socialdemokratiska fackföreningen”.

*

Skördefest, hela Berlin smyckat. Rågax och blåklint i varje skyltfönster, hakkorsfanor efter gatorna. Överallt säljs festmärket, pengarna gå till Vinterhjälpen. Ingen tyska skall behöva svälta! Men ändå, är det inte oro? Massmöte i Lustgarten, allvarliga ansikten, sparsamt bifall. Talaren: ”Regeringen garanterar att livsmedelsbehovet är täckt”. Så överföres Hitlers tal från Bückeberg – ljusna inte ansiktena? ”Vi tro på Hitler”. Men ikväll regnar det över Berlin, ett kallt höstregn.

*

Hitler talar. Finns det en allvarligare, en mera gripande röst? Det är ej teater, ej en partiagitators demagogi, det är oändlig kärlek och järnhård vilja. Rösten hos en ledare som tror på sitt folk och som har sitt folks förtroende. Man lyssnar, det är dödstyst kring högtalarna. Och Berlinarbetaren knyter näven: Vi ska klara oss. Hitler är vår man, vi ska besegra även denna vinter, Tillsammans!

Och åter dåna hammaren, gå hjulen, sjunger arbetet sin sång. Den tyske arbetaren har slutat splittra och strida mot övriga folkkamrater. Han arbetar!

Redaktionell anmärkning: Syftet med publiceringen är att skildra iakttagelser av Tyskland år 1935 som ett intressant tidsdokument. Syftet är inte att hetsa mot någon folkgrupp.