Vad är det som är värt något här i livet? Hur små är vi inte i det stora sammanhanget? Vi klamrar oss fast vid våra små problem angående inkomster, förhållanden och arbete medan vi sakta men säkert dras utför ruinens brant, kollektivt och, i de flesta fall, ovetandes. Vad spelar allt detta för roll om hundra år?
Vi kämpar med oss själva och våra små bekymmer tills vi går vidare ut i evigheten och glöms bort. Vad är det över huvud taget som spelar någon roll när ingen av oss lever längre?
Jo vårt anseende och våra gärningar!
Man blir varm i hjärtat då man tänker på uppfinningar, erövringar och upptäckter vårt folk har gjort genom historien, och minnesmärkena som finns för deras skull, liksom källorna som bevittnat och beskriver dem.
Vill vi att våra ättlingar skall tänka på oss som dådlösa pultroner och enbart erinra de stora affärscentrena som byggdes under vår tid som dess högtida religiösa platser, där vi blott dyrkar möjligheterna att införskaffa materiella saker? Vad är dessa områden som finns i varje stad numera om inte vår tids kyrkor?
Och än värre vore om våra efterkommande på grund av generationers fördumning till följd av utvecklingen som sker idag, inte ens skulle förstå att uppskatta en uppoffring för att rädda vårt folk – till följd av en utebliven sådan. Denna framtid vill jag inte ens föreställa mig, men de flesta av oss vet förmodligen hur den skulle se ut..
Det är först när vi slutar att kämpa som vi verkligen har förlorat. Att göra uppror är vår plikt och ett grundläggande behov hos självständigt tänkande människor, men dessa är synnerligen sällsynta i dagens Sverige. Dagens underblåsande av människors strävan efter personlig vinning och högre materiell standard är onaturlig och skapar en sjuk befolkning som ser detta som deras mest grundläggande behov istället för att se verkligheten ur ett större perspektiv. Metafysiken, och det ideella har ryckts ur massornas händer och ersatts med ägodelar av konstgjort värde och pengar för att införskaffa detsamma. Därmed har man hela sitt liv utstakat framför sig med att arbeta så mycket så möjligt för att hela tiden kunna uppdatera sitt inventarie av prylar eller annat som man egentligen inte behöver.
I Jonathan Swift´s bok ”Gullivers resor” beskriver en varelse från en annan värld oss människor på ett synnerligen målande och korrekt sätt:
”Han betraktade oss, sade han, som ett slags varelse på vilkas lott det av en tillfällighet – vilken kunde han inte gissa – hade fallit en smula förnuft, som vi likväl inte använde på annat sätt än att vi med dess hjälp förvärrade våra medfödda oarter och lade oss till med nya, som naturen hade förskonat oss ifrån. Vi avhände oss de goda gåvor samma natur skänkt oss, vi hade framgångsrikt lyckats mångdubbla våra ursprungliga behov och tycktes förslösa hela vårt liv på fåfänga försök att tillfredställa dem med egna påfund.”
Att det ter sig på detta sätt måste ju vara en produkt av samhället och jag kan inte tro att det skulle vara en absolut nödvändighet. Visst skall vi kunna slå oss fria från detta och föra en mer meningsfull tillvaro. Det tror i alla fall jag på; att livet måste vara mer än så.
Vårt blod har egenskaper som har utvecklats under tusentals år men som numera undertrycks då vår kropp, våra tankar och vårt sinne inte tillåts utvecklas i frihet och våra mål och strävanden i livet vrids i en onaturlig riktning. Individer av vårt blod besitter dess skapande egenskaper fastän de numera ofta tar sig destruktiva uttryck, då de hela tiden styrs mot det av sin omgivning och ja, hela världen. Istället för att sträva uppåt och utveckla den skönhet vars möjligheter finns i vårt blod, kommer de fram på andra sätt, men man skall veta att deras verkliga jag, deras samvete och inre röst strävar åt ett helt annat håll. Måhända är det därför så många mår dåligt idag; då de inte följer sin rätta livslinje eller ens söker efter den har de kommit vilse och dövar sinnet med droger, alltför mycket alkohol eller antidepressiva mediciner. Jag tror det kan stämma att ”ett rent samvete är förutsättningen för ett lyckligt liv”.
Filosofen Heidegger påstår i sitt verk ”Sein und Zeit”, att samvetet är ett rop som kommer från människo-varats kärna: ”När människan förfaller till sin triviala vardagstillvaro, vill ropet mana henne att söka sig till hennes egentliga livsmöjligheter.” Detta menar han skall vara ett manande rop från det ”äkta jaget”. Jag skulle vilja kalla det ”blodets röst” och påstår att den ibland försöker mana oss bort från vardagens tristess och hemmets trygga vrå.
Ju större distans vi har till massan, desto större kommer våran seger att bli. Och ju djupare samhället sjunker, desto radikalare måste vi bli för att tydligt stå i kontrast till systemet, för att sedan äga styrkan att dra upp deras medlöpare ur kvicksanden som deras bristande insikt lett dem i. Viljan kan flytta berg, och det finns ingen starkare motiverande kraft än den säkra övertygelsen om att man har rätt. Vår seger är långt ifrån en omöjlighet men OM det nu skulle vara så att det är omöjligt – låt då målet vara kampen, och att aldrig leva på knä och acceptera träldom. Ty det är det enda sättet för en ärofull person av idag, att fullt ut klara av att leva med sig själv.
”…vårt tänkande och vårt handlande skall förvisso till ingen del bestämmas av vår tids bifall eller avböjande utan av den bindande plikten mot en sanning, som vi bekänt oss till. Då kan vi vara övertygade, att eftervärldens högre insikt inte blott skall förstå vårt uppträdande utan även erkänna det som riktigt och ge det sitt riddarslag.” (Adolf Hitler, Mein Kampf)
Hoppa till huvudinnehåll
