En allvarets festdag
ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Nationalsocialisten, publicerad den 8 maj 1935. Författare Eg på tidningens Berlinredaktion.
Det tycks ha inträtt en viss avspänning i det tyska folkets politiska entusiasm, i varje fall får man den uppfattningen, om man dömer efter årets 1 maj-firande i Berlin. Kanske inverkade också den kalla väderleken, som minst av allt påminde om ”Hitlerväder”, dämpande på stämningen, ty festdagen föregick utan att jublet och geisten nådde den våldsamhet som förut brukat prägla festerna här. Visserligen slöto massorna upp till världens största demonstration på Tempelhof, visserligen stodo berlinarna timme efter timme vid gatorna för att få se en skymt av ”prominenterna”, visserligen flaggades det och sjöngs det och spelades det dagen i ända, men något av det oerhörda allvar som präglade Rikskanslern i hans tal återfanns även i stämningen hos de tyskar som firade ”Arbetets dag”.”
Två år av nationalsocialistisk regim ha åstadkommit en stor förändring hos det tyska folket. Tiden närmast efter Hitlers makttillträde visste jublet och entusiasmen inga gränser, men så småningom har detta eruptiva politiska intresse fått ge vika för andra och viktigare saker. ”Politiken, den sköter Hitler om”, säga de tyska arbetarna, ”vi nöja oss med att vaka över att man inte stjäl revolutionen ifrån oss.” För oss är det viktigaste att få arbeta.” Och så har den tyske arbetaren gått till arbetet med en iver och beslutsamhet som aldrig förr, ty han vet att han återfått ära och värdighet, och arbetet har för honom blivit livets mening och lycka. Också är det främst den tyske arbetaren som firar arbetets dag första maj, och även om han tystare nu än för ett år sedan begår festdagen så är det ändå visst, att Hitlers ord finner resonans i hans bröst mer än någon kunnat ana. Med trohet och kärlek utan like möts Hitler, och tysken i allmänhet må ha vilka åsikter som helst om förhållanden och män i Tredje Riket – Hitler är för honom oantastbar och ofelbar och mäktig allting.
Första maj i Berlin blev emellertid en imponerande manifestation. Redan på morgonen samlades Hitler-Jugend i oöverskådliga skaror i Lustgarten, där Rikskanslern talade till dem. I timmar stodo ungdomarna där och väntade medan snöyran blötte deras blusar och piskade dem i ansiktet. Men just vid Hitlers tal bröt solen fram och kom de otaliga fanorna att lysa i vinden. Det var som ett löfte: denna ungdom som har att kämpa och växa upp i en hård och svår tid, säkert skall den under denne sin ledare till sist se framtiden bli ljus och vacker.
Festligheterna fortsattes i Staats-Oper, där Goebbels talade vid Rikskulturkammaren och förkunnade de stora nationella film- och bokprisen. Filmpriset fick Leni Riefenstahl för sin film från partidagarna i Nurnberg, en film som verkligen är ett oförglömligt mästerverk. Och därefter vidtog statsakten på Tempelhof inför över miljonen människor och med radioutsändning över hela riket. Där höll Hitler sitt stora tal, ett tal som skakade en i ens innersta, mäktigt och fyllt av ett så oändligt stort allvar men framsprunget ur en fanatisk kärlek till det folk som han blivit satt att leda. ”För er vill jag giva mitt liv”, sade Hitler, och ej var det en tom fras och överdrift, ty lika visst som att den tyske arbetaren lärt sig att i socialismens och allmännyttans namn offra av sitt nödtorft så är Hitler den främste i att bringa sitt folk offer.
Tre gånger har nu det tyska folket firat Arbetets dag, och för varje gång har dagen gjort sig än mer förtjänt av sitt namn. När denna gång efter fridagens slut fabriksskorstenarna åter började ryka och spadarna åter började gräva är det miljoner nya händer som äro i arbetet. På två år har arbetslösheten minskats med över fyra miljoner, och runt om i landet stiger nu en arbetets symfoni, en arbetets lovsång till den man som satt hjulen i gång. Så smids detta folk samman i gemenskap och trohet, och kanske skall malmklang och maskindån och det skapande arbetets pulsslag lyckas att till sist göra den smygande reaktionen vanmäktig. Ty reaktionen finns här och den är farlig, men den tyske arbetaren ser den och han vakar, han kommer ej att tillåta att man stjäl den nationalsocialistiska revolutionen ifrån honom.
Redaktionellt tillägg: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument över den politiska stämningen i Tyskland 1935 och hur läget beskrevs i en svensk tidning. Syftet är inte att hetsa mot någon folkgrupp eller hylla verkliga eller påhittade krigsbrott under 1940-talet.