ANTIKVARISKT • Artikel från Kretsnytt nr 9, 1952. Skribent är Helena Kjell.

Notis i Svenska Dagbladet: ”25 tbc-sjuka judiska offer för nazistiska koncentrationsläger avreser på tisdagen till Målilla sanatorium. De skall för alltid få slå ned sig i Sverige. Det gäller 24 män och en kvinna, av vilka 21 inte har några som helst anhöriga kvar i livet. Samtliga är ogifta.” Det tilläggs: ”I Tyskland finns det nu omkring 21 tusen judar kvar.”

Ja, vad skall man säga till detta? Prisa vår stora ”gäst”-frihet, vår villighet att hjälpa de ömkansvärda ”offren”. Tyvärr gör flertalet av vårt folk det utan tvekan, känner sig stolta och humana på samma gång som klagoskrina över skattebördan stiger mot skyn. Borde då inte deras ögon öppnas till sist? Skall de aldrig begripa vidden av vanvettet i vår s.k. politik. Här läser vi om tusentals bostadslösa utan hopp om någon våning inom rimlig tid. Här är en skrämmande brist på vårdplatser vid våra hypermoderna sjukhus, barnsängskvinnor körs hem ett par timmar efter förlossningen och gamla och sinnesslöa föses samman i otidsenliga ålderdomshem, för att inte tala om fattigdomen och nöden bland t.ex. Norrlandsbefolkningen. Man tycker sig onekligen ha rätt att fråga om vi inte själva först och främst borde erhålla all den hjälp och alla de möjligheter som står till buds.

Men nej då. Vi importerar istället dessa stackars ”nazismens offer” och ger dem underhåll och vård på livstid. Även Norge har på amerikanskt initiativ fått emotta en last av denna vara. Man frågar sig: Varför forslade inte denna amerikanska kommitté sina skyddslingar till Palestina och inte till oss? Har de 25 judarna kanske uttryckt sin motvilja mot hemlandet eller är det vi själva (Bonnier) som utbett oss att få ta hand om dem? Ännu en fråga: Hur kan det fortfarande finnas ca 20 tusen judar i Tyskland när Hitler utrotade alla judar i sitt rike? Till sist skulle det inte ha skadat om Svenska Dagbladet lämnat också en uppgift om hur många av egendomsfolket som nu befinner sig i vårt eget land.

Det är saker som dessa som till mycket annat gör att man ibland grips av tvivel och förtvivlan över sitt eget folks förstånd, dess förmåga att ta vara på sig och dess framtid. I mitt arbete kommer jag dagligen i kontakt med människor som alla har ett gemensamt, oavsett om de är skolungdomar, arbetare eller privatföretagare: deras totala inkompetens att bilda sig en egen personlig åsikt om världsläget och främst då vårt lands. Man beskärmar sig och ger uttryck åt sin harm över politikers förräderi och man svär och klagar över bostadseländet, men ingenting är man villig att göra. Ingen satsar något, ingen orkar vakna ur sin passivitet för att verkligen åstadkomma en förbättring.

Är det möjligt att svenska folket så fullständigt tappat sin stil, sitt omdöme och sin reflexionsförmåga, att det vanmäktigt nöjer sig med vad som försiggår? Att det likgiltigt och lojt ser korruption, arbetslöshet, kriminalitet och geschäft tilltaga och breda ut sig allt värre?

Är det inte på tiden att svenska folket vaknar upp ur sin dvala och låter de Bonnierska dunsterna falla ur ögonen? Vi borde vara mogna att kasta av oss detta ockupationsok, men är vi kapabla att inse att detta befrielseverk måste påbörjas genast?

Vi går mot val igen. Men ingen verklig kamplust märks någonstans. Det finns inga motsättningar, ingen idéstrid, ingen entusiasm. Allt är slätstruket och grått. Svenska folket tycks ha förlorat sina ideal och därmed sitt värde som ett fritt och självständigt rike. Vi måste – det är ett oavvisligt krav och vår självklara plikt – rycka upp oss och inse, att denna eftergiftspolitik kommer att föra oss längre och längre in i en labyrint av liknöjdhet och försoffning och slaveri om vi inte, nu idag, väcker till liv vårt urgamla medvetande om rätt och sanning och slår in på den bana, som skall ge oss vårt självförtroende och vår frihet åter. Den bana århundradets störste man hann visa oss, innan hans skapelse slets i stycken av en profitgalen värld.

Redaktionell anmärkning: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument om hur invandringsdebatten i Sverige såg ut under tidigt 1950-tal. Syftet med publiceringen är inte att uttrycka missaktning mot någon juridiskt priviligierad folkgrupp.