ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, den 8 april 1938. Författad av Germanicus.

Att den internationella kommunismen med världsrevolutionen som mål daterar sig mycket längre tillbaka än den s.k. ryska revolutionen 1917, ja ända till franska revolutionen 1789 är väl knappast känt av en större allmänhet. Följande referat av en diskussion i Bismarcks diplomatiska högkvarter i Versailles i december 1870 torde därför vara av intresse.

Bismarck lät för publicering tillställa den tyska pressen en resumé av den nämnda diskussionen, och den gick ut på följande:

Vi trodde oss i början bara hava med Frankrike att göra, och så var det också intill dagen vid Sedan. Men efter den 4.september har en annan makt rest sig framför oss, nämligen den allmänna republiken, den internationella föreningen av de fosterlandslösa svärmarna för ”Europas förenta stater”, med andra ord den internationella revolutionen! Frankrikes fana tjänar anhängarna av denna ide som samlings och medelpunkt. Från alla väderstreck komma de ilande för att bekämpa oss. Polacker, irländare, spanjorer, italienare, ja t.o.m. turkar hava som ”bröder” anslutit sig till de franska republikanerna. Allt som åtrår en världsbrand i vilken gamla staterna skola förgås (känns stroferna igen?), den samlade internationella demagogin, de röda som på partikongresserna i Genève och Basel låtit höra sig (den internationella [censur] kongressplatser även i våra dagar!), betrakta det nuvarande Frankrike som den eldhärd, vilken skall antända den stora revolutionsbranden (Faller ej tanken osökt på våra dagars Frankrike och dess herre Blum, en motsvarighet till stamfränden Gambetta 1870?).

Mazzini, förelöparen till ”det röda evangeliets Kristus” förväntar den begynnande likvidationen av den gamla staten och det gamla samhället icke av sitt hemland Italien, utan av det Frankrike som gjort revolutionerna av 1789, 1830 och 1848. Den expansionskraft som Frankrike vid dessa omvälvningar lagt i dagen giver det företrädesrätten vid igångsättande av detta ”sista krig” som fredskongressen (!) fordrat och förkunnat. Även de tyska demokraterna av olika kulörer böja sig för Pariserandan de se i Frankrike och betrakta den tyska hären med dess plikttrohet och fosterlandskärlek som barbarhorder, allt sedan den dag republiken utropades i Frankrike. Vi tro icke att Frankrike är att avundas den ära som dessa ruskiga yrkesrevolutionärer bevisa det genom att hava utvalt dess mark till det slagfält, varest de ämna förverkliga sina drömmar. Det franska folkets stora flertal kan icke önska dem segern, emedan densamma vore liktydig med tillintetgörande av dess nationalitet, dess politiska institutioner och samhällsinrättningar, samt en revolution utan ända.

Hur skarpsynt Bismarck var visar tillståndet i Ryssland sedan 20 år!

Med anledning av ovanstående, skrev en dåtida amerikansk tidning vars republikanska inställning icke kunde bestridas, nämligen New-York Tribune följande: ”Gud bevare oss för en sådan republik, vare sig i Frankrike eller annorstädes i Europa!”. Men 1870 låg den amerikanska pressen ännu inte i främmande händer.

Ovanstående autentiska skildring kompletteras lämpligen med några rader ut ett brev daterat 16 dec. 1870 och ställt till reaktionen av en tidning i Paris:

Ja, vi säga det högt och tydligt, vi äro den internationella revolutionens soldater! Vi som ilat hit för att kämpa under Frankrikes baner, äro fullt på det klara med att de försvara den internationella världsrepubliken, inför vilken fosterlandsidén och nationalitetsprincipen försvinna!

Brevet var undertecknat ”Officer i Garibaldis generalstab”. Vem var då denne? Jo, en motsvarighet till en nutida internationell folkfrontare från det ”upplysta” borgerliga lägret, en son till den franske polisprefekten.

Vilka lärdomar kan en oupplyst svensk allmänhet draga av ovan relaterade fakta? Vi skola strax angiva dessa. Följande lilla episod kastar ett förklarande ljus över [censur] politiska roll. Vid middagsbordet i Versailles fredagen den 10 februari 1871 påpekade Bismarck för sina diplomatiska medarbetare och övrig gäster bl.a. att nästan alla medlemmarna av den franska provisoriska regeringen voro [censur]: Gambetta, Jules Simon, Cremieux, Manging, likaledes Picard (vilken Bismarck förut trott inte var [censur]) samt Jules Faure.

En herre med det icke okända namnet Israel var sekreterare vid revolutionsregeringens representation i London. Icke minst betecknande är, att icke ett enda av [censur] Rothschilds 147 hus i Paris påtändes eller förstördes av av kommunisterna under det s.k. kommunistupproret, medan stora delar av staden lades i aska av kommunisternas kvinnliga medhjälpare, de s.k. petrolöserna (av ordet petroleum) eller på annat sätt lades i ruiner.

Vi finna alltså [censur] som den i etapper fortlöpande internationella revolutionens upphovsman och primus motor med världsherraväldet som slutmål.

Den röda tråden i revolutionsväven är efter händelserna i Ryssland och Spanien för att icke säga Tyskland 1918-33 numera fullt synlig för den som vill se!