Dagens datum 24 september: Denna dag år 1940 hade filmen Jud Süss premiär i Tyskland. Denna verklighetsbaserade dramafilm räknas som en av de mest antisemitiska filmerna.

judsuss1

Filmen Jud Süss blev en stor succé som sågs av 20 miljoner tyskar, och många andra utomlands, och fick mycket goda recensioner vid filmfestivalen i Venedig där den ursprungligen hade premiär. Filmen baserade sig på 1700-talets Joseph Süss Oppenheimer, som var en judisk finansman i den tyska staden Heidelberg i delstaten Württemberg.

Joseph Süss Oppenheimer verkade under 1700-talet. Han var bankir, hovjude och finansiell rådgivare åt hertig Karl Alexander av Württemberg. Så kallade hovjudar fanns vid denna tid lite här och var och kunde med pengarnas makt vinna inflytande. I Sverige fanns exempelvis vid denna tid stämpel- och sigillgravören Aaron Isaac, en hovjude som kom att ingripa i svenska statens affärer. En annan välkänd hovjude var Mayer Amschel Rothschild som vann beskydd av kronprinsen Wilhelm av Hesse och sedan grundade sitt mäktiga bankimperium med hjälp av stulna soldatlöner.

Även den verklige personen Oppenheimer anklagades för förskingring. Bland de många anklagelserna fanns bedrägeri, mottagande av mutor, införandet av lotteri- och hasardspel, sexuella förbindelser med hovdamer med mera. När hertig Karl Alexander avled plötsligt i stroke, och hans hovjude därmed förlorade sitt beskydd, åtalades Oppenheimer för högförräderi, plundring av statskassan, ämbetshandel, korruption, skändning av den protestantiska religionen [Oppenheimer försökte återinföra katolicismen] samt sexuellt umgänge med kristna. Den judiska församlingen försökte köpa Oppenheimer fri, men misslyckades. Oppenheimer hängdes den 4 februari 1738 i Stuttgart.

Joseph Süss Oppemheimer hängs i Stuttgart.

Joseph Süss Oppemheimer hängs i Stuttgart.

Efter Oppenheimers död har det skrivits en rad böcker i ämnet. Mest känt var länge romanen Jud Süß (1827), av den tyske författaren Wilhelm Hauff. Under 1900-talets första hälft började dock judiska och filosemitiska krafter försöka tolka Oppenheimers liv i sin egna riktning. Oppenheimers öde blev för första gången politik.

Först ut var den tyskfödde judiske författaren Lion Feuchtwanger som 1925 gav ut romanen med samma namn som den tidigare, Jud Süß. I boken framställde Feuchtwanger bankirens exploatering av den lilla tyska staten som en mänsklig tragedi och framhävde att de mänskliga fel som begicks av Oppenheimer lika gärna kunde ha begåtts av en icke-jude. 1934 släppte Lothar Mendes filmen Jew Suss som byggde på Feuchtwangers roman, men med vissa tillägg. Oppenheimer beskrevs här som en driftig ”self made” som hoppades att befria sitt folk från gettot. Ett uttalat syfte med filmen var att varna för antisemitismen i det nationalsocialistiska Tyskland genom att hänvisa till påstådda missförhållanden i den tyska historien. Filmen, som var producerad i England, gavs ut i Österrike och förbjöds i Tyskland (och senare även Österrike).

Joseph Süss Oppenheimer och Dorothea.

Ur Jud Süss: Joseph Süss Oppenheimer och Dorothea.

Det var ironiskt nog denna film av antinazisten Lothar Mendes som inspirerade till den antisemitiska filmen Jud Süß från 1940. Manusförfattaren Ludwig Metzger, som hade försökt göra en film om Oppenheimer redan 1921, fick mer positivt gensvar 1939 hos kultur- och propagandaministern Joseph Goebbels än han hade fått under Weimar-republiken. Goebbels anlitade Eberhard Wolfgang Möller som assisterande manusförfattare och Veit Harlan fick i uppgift att regissera filmen.

Jud Süss var en välgjord och påkostad dramafilm med flera av Tysklands bästa skådespelare som arbetade under en av landets främsta regissörer. Filmen var långt ifrån lika sympatiskt inställd till Oppenheimer som Feuchtwagners och Mendes verk. Istället sökte man inspirationen från den ursprungliga romanen av Wilhelm Hauff. Man belyser i filmen bland annat hur hertigen lever ett överdådigt liv och hur hertigdömet Württemberg är i upplösningstillstånd på grund av den omfattande korruptionen. Istället för att utmåla Oppenheimers liv som en mänsklig tragedi sympatiserar filmen snarare med Oppenheimers offer, den ariska Dorothea. I Jud Süss försöker Oppenheimer flera gånger ha sex med den gifta Dorothea. Han lyckas till slut när Dorotheas make, en motståndare till hertigen, torteras på uppdrag av Oppenheimer. Dorothea går med på ”erbjudandet” för att tortyren ska upphöra men tar sedan sitt liv. I slutet av filmen arresteras och hängs Oppenheimer på torget.

Heinrich George.

Heinrich George.

I rollerna finner vi bland annat svenska Kristina Söderbaum (född i Stockholm) som Dorothea och Ferdinand Marian, som även spelade Cecil Rhodes i Ohm Krüger, som Joseph Süss Oppenheimer. Hertigen Karl Alexander spelas intressant nog av den före detta aktive kommunisten Heinrich George. Många av de inblandade i filmen kom att behandlas illa efter krigsslutet.

Filmen sågs av 20 miljoner tyskar under en tid då totalbefolkningen var 70 miljoner. Den hade sin ursprungliga premiär i Venedig där den fick mycket goda recensioner. I eftervärlden har filmen kommit att kallas en av de mest antisemitiska filmerna på grund av hur man skildrade Oppenheimer. Filmen skildrar visserligen Oppenheimer och judar på ett inte helt fördelaktigt sätt, men skiljer sig knappast särskilt mycket från hur det judiskt kontrollerade Hollywood skildrar vita människor som ondskefulla i var och varannan film.

Efter kriget totalförbjöd de allierade filmen i Tyskland. Regissören Veit Harlan, som även regisserade Kolberg 1945, åtalades för ”medhjälp till brott mot mänskligheten”, men frikändes eftersom man inte kunde hitta något konkret att åtala honom för. Ferdinand Marian omkom i en mystisk bilolycka och både Werner Krauss (i filmen rabbinen Levi Loew) och Heinrich George fängslades för samröre med regimen, varav den senare dog i ett sovjetiskt fångläger 1946. Krauss förbjöds av den nya demokratiska regimen att stå på scen i teater- och filmsammanhang och tvingades genomgå en denazifieringsprocess. Kristina Söderbaum fortsatte skådespeleriet, ofta under motstånd, men fick aldrig mer inneha några huvudroller.

Veit Harlan (t.h.) under rättegången mot honom 1948. Till vänster Ferinand Marians änka.

Veit Harlan (t.h.) under rättegången mot honom 1948. Till vänster Ferinand Marians änka.

Förutom att den nya regimen i Tyskland satte upp filmen på en förbudslista försökte man också utrota alla spår av den i ett demokratiskt bokbål. Veit Harland blev beordrad av domstolen att förstöra alla negativ av filmen, vilket han gjorde 1954. Emellertid hade kopior gjorts och vissa av dem översattes och dubbades till länder som Egypten och Libanon, där de användes i kampen mot Israel. Det är tack vare dessa kopior som vi idag återigen har möjlighet att se filmen.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-09-24.

  • Publicerad:
    2016-09-24 00:29