RECENSION • Martin Saxlind recenserar Hermann Löns bok ”Der Wehrwolf” från 1910.

Den tysk-nationelle författaren Hemann Löns föddes 1866 i Västpreussen. Vid 48 års ålder anmälde han sig som frivillig till första världskriget. Löns stupade i strid efter bara tre veckor när hans enhet deltog i ett anfall mot franska styrkor vid Reims. Av 120 män i Löns enhet överlevde endast två dussin. Som parentes kan här nämnas att Löns tillhörde samma regemente som Ernst Jünger inledde sin militära karriär i (73:e fysiljärregimentet). Jünger anslöt sig till regementet i augusti 1914 och Löns månaden efter.

Den ene författaren dog och den andre föddes genom kriget. Idag är Jünger världskänd och erkänd som en stor författare, även om han också är kontroversiell i den liberala värld som uppstod efter det andra världskriget (som han också deltog i). Löns å andra sidan är inte särskilt känd idag, särskilt inte utanför Tyskland; 1914 var han dock den mer kände av de två.

Löns var en journalist, författare och poet. Han var också en jägare, naturhistoriker och var engagerad i naturskyddsfrågor. Politiskt och kulturellt tillhörde han ”völkish”-rörelsen, en nationalromantisk tysk rörelse som många menar banade vägen för nationalsocialismen genom vurmande för det urtyska och ett sunt leverne i samklang med naturen och de folkliga traditionerna. Mer specifikt bestod Löns bidrag till den folkliga kulturrörelsen framförallt av så kallad hembygdskonst (Heimatkunst), där han genom poesi och skönlitterära verk skildrade Lüneburgheden i Niedersachsen. Detta började han med efter att han 1892 hade flyttat till Hannover, en stad i det området.

Bland Löns böcker blev särskilt romanen ”Der Wehrwolf” känd och uppskattad i Tyskland när den släpptes år 1910. Efter Löns patriotiska död i första världskriget fortsatte boken att sälja väl och författarens status fortsatte att växa. Många gator, torg och skolor är ännu idag uppkallade efter Hermann Löns.

I slutet av andra världskriget trycktes och såldes ”Der Wehrwolf” extra mycket av den tyska staten. Detta då boken manar till motstånd mot främlingar och ockupanter. Det bör också ha funnits någon form av samband mellan boktiteln och det faktum att Tredje riket kallade sina planer för gerillakrig mot de allierade ockupanterna för ”Operation Varulv”. I alla fall känner inte jag till att varulvar i något annat tidigare sammanhang skulle vara våldsamma men goda patrioter som försvarar sin hembygd.

Trots det tyska nederlaget i andra världskriget fortsatte Löns böcker att sälja bra även efter kriget. 1966 beräknades hans böcker ha sålts i över 7,5 miljoner exemplar bara i Tyskland. Det dröjde dock till 2006 innan ”Der Wehrwolf” översattes till engelska och det är den engelska versionen av boken som jag nu har läst.

De mänskliga varulvarna

The Warwolves are we,
Three-hundred and thirty-three,
Interlopers, beware our might,
We don’t bark first, we just bite!

Boken ”Der Wehrwolf”, eller ”The Werewolf” som den heter i engelsk översättning, handlar inte om de mytologiska varulvs-monstren. Istället handlar boken om människor och innehåller inte direkt några övernaturliga inslag. Mer specifikt är det bönder och bysamhällen på Lüneburgheden, i norra Tyskland, som boken handlar om. Handlingen utspelar sig under 30-åriga kriget (1618–1648) och bönderna är protestanter men relativt opartiska till det religiösa krig som plågade det tyska folket.

Bokens huvudperson är Harm Wulf, som i början av berättelsen är en gladlynt bonde. Efter krigets start följer dock många år av allmänt elände och personliga tragedier som förändrar Wulf. Kriget sätter nämligen soldater, banditer och annat löst folk i rörelse och dessa stjäl mat och terroriserar den värnlösa bondebefolkningen på många andra sätt. Då ingen hjälp finns att få från den väldigt svaga statsmakten lär sig bönderna att ”hjälp dig själv, så hjälper Gud dig”.

Utan att avslöja handlingen för mycket kan man säga att Wulf och de andra bönderna tvingas att anpassa sig till den nya tiden. De börjar alltmer leva kollektivistiskt enligt devisen ”en för alla, alla för en” och bosätter sig i ödemarken för att bli svåra att hitta; och för att lättare kunna döda alla inkräktare som hotar deras familjer.

Den tyska boktiteln anspelar alltså på hur bönderna alltmer tvingas bli brutala monster som badar i sina fienders blod. Stavningen ”Wehr” (Värn) gör också att titeln får den dubbla betydelsen ”Värnvargen”, där varg anspelar på huvudpersonen Wulf som också har en varghake som familjesymbol. Varghaken blir även symbol för Harm Wulfs illegala hemvärnsstyrka.

Samhället bönderna byggde upp för att överleva krigsåren präglades också väldigt tydligt av en folkgemenskapstanke:

There was no class separation in Peerhobstel, no farmer and farmhand, no wife and serving girl; it was a joined community of industrious folk in which everyone worked the land, for himself and for all. In all the towns around the moors the expression arose: ”United, like the Peerhobstlers!”

Bokens stil

Boken är en lättläst historisk roman där det stora kriget mer fungerar som bakgrund och bönderna står i berättelsens centrum och ger den större historien färg och liv. Då bönderna mest är verksamma i sitt eget lilla område är det bara de stora dragen av kriget som skildras genom rykten som når bönderna och deras egna uppgifter om vilka arméer som är i rörelse i deras del av landet. Översättaren Robert Kvinnesland fyller också i med en del uppgifter via sina fotnoter. Både Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna figurerar i boken, som alltså fyller en historiskt allmänbildande funktion även om den framför allt är skönlitterär underhållning.

”Der Wehrwolf” påminner lite om de fornnordiska sagorna i det att den inte är särskilt psykologiserande och inte berättar allt som händer i detalj. Berättelsen gör istället nedslag när viktiga saker händer – som att någon föds eller dör och ibland summeras flera års händelser med några få meningar.

Trots att det som händer och vad olika karaktärer gör står mer i fokus än karaktärernas känslor och tankar är det lätt att känna igen och sympatisera med många av personerna. Detta gäller särskilt för huvudpersonen som är en både stoisk och rationell person. Bönderna är rent allmänt hårda män, men ändå goda människor. Vissa kämpar med att inte själva bli lika monstruösa som fienderna de dräper, men de flesta av bönderna dödar inkräktare motvilligt och av nödvändighet. ”Hårda tider skapar starka män”, som det brukar sägas.

Det förekommer även en del humoristiska inslag i boken. Till exempel när en man skämtar med sin fru om att att kriget skapat en stor mansbrist och att män därför borde få ta fler fruar. Frun svarar då med att omedelbart avskeda den enda singelkvinnan bland hushållsfolket.

Bönderna har också många både roliga och allvarliga ordspråk som de slänger sig med. Några exempel jag noterade:

”The hard to reach fruit always tastes best!”

”The wise eat and sleep today for tommorow in advance.”

”A woman needs to be able to protect herself even more than a man, for she has more to lose than just her life.”

”Every man for himself and his own. Better a stranger’s blood on one’s knife, than a stranger’s knife in one’s blood!”

Rasism

Gypsy and other strange folk who show up in the area are greeted immediately by the lash… because that lot act as spies for the marauders…

Citat från en av karaktärerna i boken

Med moderna mått mätt kan boken sägas innehålla viss rasism och främlingsfientlighet, men det framstår inte som politiskt propagerande utan trovärdigt skildrande av hur karaktärerna i boken faktiskt borde se på världen.

Zigenare är de som utsätts för mest kritik och målas upprepade gånger ut som spejare åt banditer och soldater som letar efter bönder att plundra. Nakna zigenarbarn som tigger beskrivs som ”värre än löss” och det sägs också att bönderna kan se skillnad på fotspår från zigenare och tyskar, eftersom zigenarnas tår har en annan vinkel.

Judiska handelsmän omnämns vid några tillfällen i boken, men de framställs inte som lika problematiska som zigenarna. Svenskarna däremot förde tydligen olycka med sig mot slutet av kriget:

The Swede came; fear preceded him, misery followed him, and pestilance walked alongside.

Att Kvinnesland, som översatte boken under tidigt 2000-tal, inte lade in något moraliserande mot bokens bitvis rasistiska teman, är modigt och uppfriskande. Tvärtom får man nästan intrycket att översättaren själv är lite nationellt sinnad då han i en fotnot i början av boken förtydligar att ”bonde” (bauer) på tyska kan ha en mer heroisk klang än på engelska och att man bör se bönderna som ”nationens byggare”. Översättaren förklarar också många detaljer kring tyska traditioner och folktro som lätt hade kunnat gå en nutida läsare förbi annars, detaljer som pekar på att det finns ett väldigt genuint och djupt intresse för tysk kultur och historia från översättarens sida.

På temat religion målar Löns upp det som att de tyska bönderna hade ett ”hedniskt minne” och höll fast vid en del traditioner och uppfattningar som de visste var förkristna. Bönderna i Löns berättelse fäster också stor vikt vid sin familjehistoria och särskilt huvudpersonens anor beskrivs väldigt detaljerat, både långt bakåt i tid och fram till modern tid.

Avslutande ord

Sammantaget skulle jag säga att ”Der Wehrwolf” är en spännande berättelse och historiskt intressant bok. Såväl många av karaktärerna som berättelsen i stort – och sättet hur saker beskrivs i boken – präglas också av en anständighet som saknas i nästan all modern populärkultur. Att läsa den här typen av litteratur är därför sundare än att titta på TV eller läsa den typ av skönlitteratur som släpps idag.