JUDISK KULTUR. En ovanlig österrikisk expressionistisk film har restaurerats digitalt och fått nyskriven musik. Projektet som ska bekämpa antisemitismen hade nypremiär i Wien i början av november.
Boken Staden utan judar (Die Stadt ohne Juden) är en roman som skrevs i början på 1920-talet av Hugo Bettauer. Han var en judisk son till en aktiemäklare. Av karriärskäl konverterade Hugo till kristendomen. Staden utan judar är hans mest kända bok. Romanen handlar om den växande antisemitismen i Österrike vid denna tid. Syftet var att kritisera denna antisemitism.
Prosemitism blir anti-antisemitism
Redan 1924 kom den filmatiserade versionen. Den regisserades av Hans Karl Breslauer, en österrikare som 1940 gick med i det nationalsocialistiska partiet. Filmen anses av en del kritiker, mestadels judar, vara mindre prosemitisk än boken. Bland annat skildras i tydligt kontrasterande bilder situationen med fattiga och hungriga österrikare och ockrande judar som lever i lyx.
Att den bilden inte skulle vara missvisande verkar ha undgått delar av produktionsteamet som av ”naturliga” kulturpolitiska skäl har en förkärlek för prosemitisk propaganda.
Det hindrar inte att filmen är boken trogen. Även om bokens prosemitism är nedtonad i filmen, kan man se filmen som en satir över antisemitismen, om man vill, och det är antagligen den förhärskande åsikten trots att det inte har undgått vissa kritiker att filmens regissör faktiskt var medlem av Adolf Hitlers parti.
Återuppstånden film
Filmen försvann ur filmvärlden och glömdes bort. Inte förrän år 1991 återfanns delar av filmen i ett nederländskt filmarkiv. Som ”kortversion” har den gått att köpa på dvd med då nyskriven stumfilmsmusik framförd på piano.
Det skulle dröja ända till 2015 innan hela filmen dök upp i komplett skick på en loppmarknad i Paris. Efter en insamling kunde man låta restaurera filmen digitalt. Den nya versionen hade premiär i Wien den 7 november till stumfilmsmusik skriven av Wien-judinnan Olga Neuwirth. Musiken har spelats live av en ensemble vid filmvisningarna i Wien och i London.
Stumfilm har aldrig varit tyst
Vid tiden för filmens ursprungliga premiär hade filmer inget ljud. Istället spelade en orkester, som kunde vara nästan hur stor eller liten som helst, filmmusik som som skulle förstärka emotionella uttryck.
Mindre biografsalonger hade ofta bara råd att anlita en ensam instrumentalist. Det vanligaste instrumentet var ett piano, men även exempelvis violinister försörjde sig som livefilmmusiker.
Ensamma instrumentalister brukade improvisera fram sin musik medan de tittade på filmen, oftast följande vissa dramatiska mallar. Än idag följer filmmusiken ofta liknande mallar för att den ska passa dramaturgiska klichéer.
Staden utan judar är en ovanlig film för den är en av mycket få antal expressionistiska filmer från Österrike. Därför har filmvetare ägnat den mycket uppmärksamhet, mer än vad den är värd utifrån strikt filmiska kvalitéer.
De mest kända expressionistiska filmerna är tyska och judiska filmer som Golem, Dr. Caligaris kabinett, Nosferatu och Metropolis.
Här är en kortfilm om restaureringen av Staden utan judar:
Paret Neuwirth – Jelinek
Neuwirth blev lite uppmärksammad av allmänheten för drygt 15 år sedan, eftersom hon är vän med den psykiskt sjuka Wien-judinnan Elfriede Jelinek som tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2004. Den händelsen föranledde Svenska Akademiens stol nummer 7, Knut Ahnlund att protestera mot utnämningen genom att ställa sig utanför Akademiens arbete. Den dåvarande påven kritiserade också på ett – som Jelinek kommenterade saken – ”okristligt” sätt, att en psykiskt sjuk människas alster skulle ges ett nobelt pris. Han var ju minsann själv skröplig, menade Jelinek.
Jelinek har sagt att hon egentligen ville skriva porromaner för kvinnor men att det är omöjligt, för männen har annekterat och smutsat ned den pornografiska genren så det finns ingenting i språket som går att använda åt en kvinnlig läsekrets.
Det hindrar inte att Jelineks böcker och sanktionerade filmatiseringar av hennes verk innehåller avancerad pornografi; kvinnor som går in i peep-showbås och insuper lukten av spermaindränkta Kleenex-servetter, som i Pianolärarinnan; och flickor som aggressivt kräver av sina förälskade uppvaktare att de ska onanera för dem, som i romanen De utestängda, som naturligtvis även är kryddad med hat mot föräldragenerationen som i sin ”ondska” hade fräckheten att leva under den, med judisk terminologi, ”nazistiska” tiden.
Nazistvargar
Olga Neuwirth har gjort ett flertal musikdramatiska verk. Några av dem tillsammans med just Elfriede Jelinek, till exempel Bählamms Fest. Jelineks libretto till verket har ett lika schablonmässigt tema som Bettauers bok: Lamm och en herde får sina huvuden avslitna av – javisst! – vargar i ett sadistiskt drama som i ”poetisk” form ska få lyssnaren att associera den otydliga handlingen med onda ”nazistattacker”.
Neuwirths musik låter därefter. Hon tillhör den senaste generationen av judiska tonsättare som ägnar sig åt det som förr kallades entartete Musik, degenererad musik, i rakt nedstigande led från tonsättare som Arnold Schönberg, Alban Berg och Anton Webern.
Det hindrar inte att Neuwirths konstiga musik, liksom Bergs och Weberns, kan upplevas fascinerande i sin disharmoni, ungefär så som black metal-genren kan upplevas av en mer rockintresserad publik.
Helvetesmusik
Pianisten Bengt Forsberg (som förresten parade ihop den svenska supersångerskan Anne-Sofie von Otter med den före detta chefen för Kulturhuset Stadsteatern Benny Fredriksson, och levde ett lyckligt liv med honom tills han efter ett lögnaktigt och hänsynslöst #metoo-drev från den judiska tidningen Aftonbladet begick självmord) nämnde under en konsertintervju Neuwirth som en möjlig kandidat till en framtida ”husgud” bland musiker.
Forsberg talade sig under intervjun varm för ett vackert 1800-talsstycke skrivet av Camille Saint-Saëns. Styckets skönhet var som om ”Guds finger hade vidrört det”, sade Forsberg. Han fick frågan vilken tonsättare som i framtiden skulle kunna komma att uppfattas på samma sätt. På det svarade Forsberg med en feminists röst ”Olga Neuwirth”.
Ingenting kan vara mer felaktigt. Om Saint-Saëns musik kommer från Gud, kommer Neuwirths musik från helvetet.
”Helvetisk” rockmusik går på grund av rytmer, ljudproduktion och attityd att digga, men disharmonisk akademisk helvetesmusik har aldrig, och kommer aldrig uppfattas som vacker eller ”gudomlig”, och den går inte att ”digga”.
Även om sådan musik liksom annan experimentmusik har ett existensberättigande, är den til syvende og sisdt avsedd för en liten elitistisk kulturelit som i regel försörjs via skattemedel.
Ovan nämnde judiske tonsättare Schönberg gav bättre än någon annan uttryck för denna elitism när han i sin självbiografi berättade om den plötsliga berömmelse han fick genom sitt verk Gurrelieder. Verket var ett avsteg, eller kanske snedsteg, från hans vanliga musikstil för det var mer romantiskt och lättillgängligt än den strikt atonala musik han brukade skriva. Plötsligt spelades hans musik i många konserthus och publiken applåderade åt den.
Denna [berömmelsens] klimax försänkte mig i depression… Antingen är musiken eller publiken värdelös.
Olga Neuwirths musik till filmen Staden utan judar är lite lättare och lite tröttare än vad hon komponerade när hon var yngre, men den är lika ful. Det är dock meningen. Neuwirth vill skildra det ”nazistiska hatet”.
Vi klarar oss inte utan de överlägsna judarna
Även om filmen är trogen sin litterära förlaga skiljer sig sluten åt lite grann. I filmen visar sig allt ha varit en ond dröm och den uppvaknande antisemiten erkänner att ”judar är ett nödvändigt ont”.
I boken är allt på ”riktigt” och när judarna har fördrivits från Wien, upptäcker österrikarna att de inte klarar sig utan judarna, och kallar tillbaka dem till staden. Olga Neuwirth förklarar vad boken vill säga:
— Tanken är att [när judarna har fördrivits] återstår endast det mediokra, säger Neuwirth till tidningen The Guardian i en reklamintervju två dagar före Londonpremiären.
The Guardian håller med, och skriver:
En sak som gjorde mellankrigstidens Wien till en stad som var motsatsen till det mediokra, var dess judar.
— En av de starkaste scenerna för mig är när judarna traskar ut ur Wien medan skymningen faller på, säger Neuwirth.
— När jag skrev partituret var jag tvungen att trycka ned min ilska, annars hade hela filmmusiken bara blivit ett uttryck för den ilskan, fortsätter hon.
Det är typiskt dramatiska ord för att komma från Neuwirth. När hon skrev en opera på David Lynchs film Lost Highway blev hon så ”sjuk” av att komponera operan att hon ”bokstavligen höll på att dö”, har hon sagt.
Neuwirths antivita hat – en självklarhet
Olga Neuwirths verbala attack på sitt värdland Österrikes befolkning är skoningslös:
— Österrike är alltid ledande när det gäller att sprida hat. Antisemitismen finns inbyggd i österrikarnas DNA, säger hon till The Guardian utan att få följdfrågor.
— Kanske antisemitismen hoppade över en generation, men nu är den tillbaka, fortsätter hon utan att förklara varför DNA:n inte har varit verksam efter Österrikes krigsnederlag, eller fundera kring om det kanske är judarna som orsakar antisemitismen; för vem har någon ”genetisk” avsky inför något annat folk?
The Independents recensent var missnöjd med Londonpremiären av den restaurerade filmen och Neuwirths nyskrivna musik:
Musiken var ett ambitiöst…stycke modernistisk konsertmusik men hade absolut ingenting med filmen att göra. Det fanns ingen antydan någonstans om att musik och film hängde ihop. Tvärt emot att tjäna filmen, verkade musiken försöka dra uppmärksamheten till sig själv i varenda takt. Kom tillbaka Carl Davis, men jag tvivlar på att den filmmusikmästaren hade känt att denna mediokra film skulle ha varit värd att bry sig om.
Nedan finns ett kort tv-inslag om filmen och Olga Neuwirths musik uppladdad av den framförande ensemblens dirigent Nacho de Paz:
Källor:
Åter till staden utan judar
Die Stadt ohne Juden
‘Die Stadt Ohne Juden’: Hans Karl Breslauer’s Satire of Anti-Anti-Semitism
Arnold Schönberg (1976) Stil und Gedanke. S. Fischer.
Olga Neuwirth: ’Austria is always the trailblazer for hatred’
Die Stadt ohne Juden, Milton Court, review: The live score to accompany the now-forgotten film was disappointing
Hoppa till huvudinnehåll
