ANTIKVARISKT • Artikel från Vår Kamp, den 7 oktober 1933. Skribent är M. Nau.

(Översättning från tidningen Angriff)

Tillägnad våra kvinnliga partikamrater.

Berlin – en storstad, en anhopning av människor – och dock en stad av djupaste ensamhet. Bredvid oss, endast skild genom en vägg, ligger en människa på sitt yttersta, i smärta och kval. Vi har icke aning därom, få ingen vetskap om det, förrän vår grannes förgängliga liv utslocknat. Bredvid oss kan en människa vrida sig i nöd och kval, i närheten av oss kan en människa lida hungerns kval, vi veta ingenting därom! Utan rast och ro måste man använda armbågarna för att för sig och de sina bereda en smula armbågsrum. Få finner tid att bekymra sig om grannens sorger. Berlin är en medlidsam stad; den hårda kampen för tillvaron tvingar därtill.

Därför skola vi ett par ögonblick gripa dagens flyende minut och eftertänka vårt eget öde och vårt förhållande till vår nästa. Ty den tyska medmänniska som bor vägg i vägg med oss, som vi dagligen möta på vår väg, hon är vår nästa i ordets verkliga betydelse. Bete vi oss alltid så som den kristliga kärleken till nästan fordrar av oss? Förvisso icke. Av tanklöshet, lättsinne eller förbittring ha vi väl ofta handlat så som vi önska, att vi icke borde handlat.

Icke för en känslomässig, tårögd romantik vilja vi här ta till orda. Nej, ty vi äro nationalsocialister och önska en gärningens socialism, som blott är den sanna socialismen. Den tar sig först och främst uttryck i sinnelaget, i den hållning och det sätt varpå vi leva vårt liv. Detta rätta sinnelag yppar sig sedan spontant i det rätta ögonblicket och på den rätta gärningen, icke som en nåd, som vi visa någon stackars sate, därför att han icke skall kunna vara oss tacksam nog, utan som en fullt självklar sak. Nationalsocialismens föredöme är det som gör det allra starkaste intryck på vår omgivning, som väcker uppmärksamhet och som förmår andra, annorlunda inställda, att – kanske halvt omedvetet – träda i våra fotspår. Men aldrig skola vi med ord allena förmå en människa att ändra sig och följa oss.

Här är det stora fältet, på vilket framför alla andra den nationalsocialistiska kvinnan är kallad att uträtta stora ting. Men, i sanning, det är en svår och ofta törnbeströdd väg som här måste beträdas. Ingen må tänka nedlåtande på detta räddningsarbete, som bland vardagens grå bekymmer, i bitter kamp med den dagliga sorgen och plågan, måste fullbordas. Ingen må säga: Vi ha nu det tredje riket och vi behöva icke uträtta mera. Nej, nu gäller det att på allvar, till verklig folkgemenskap, fast befästa i alla hjärtan nationalsocialismens ide. Hur mycket tanklöshet och hur mycket översitteri ha vi icke ännu att besegra.

Se vi oss om i vår egen bekantskapskrets eller det dagliga umgänget, hur många fruar finns det icke som väl ha tid och lust att med grannfrun tissla och tassla om fru X, som redan har fått en ny klänning (var nu pengarna har kommit från!), och som senast igår drog fram fru Y:s göranden och låtande på ett sätt som ingen annan i hela huset. Men försöka vi att bringa dessa tanklösa fruar närmare den verkliga folkgemenskapen, så ha de ingen tid för för så ovidkommande saker, men väl sinne för andras sorger och bekymmer. – Har du alltid stått redo där nöden krävt ett ingripande till andras hjälp? Har du icke snarare sagt: Varför just jag, andra ha ännu icke gjort något; andra kan det nu komma an på! Kära partikamrat, vi alla – om vi äro ärliga mot oss själva – ha i detta hänseende mycket att förebrå oss. Och här måste vi börja, hos oss själva. Det må icke sägas: Vad uträttar väl jag? Ja, just jag! Eljest komma vi aldrig ett steg närmare målet.

Om var och en känner och tänker: jag är det, som skall gripa verket an, då sätter man en ära i att göra det bästa möjliga. Även vi kvinnor ha vår stolthet och ära. Vi äro inga skröpliga och svaga människor, som vilja stå vid sidan om livet, när det gäller att uppbygga folkgemenskapen. Nej, även vi skola stå ”som en man”, och var och en skall på sin plats ge det bästa och högsta, som krafterna förmå. Vår lön blir ett enat, blomstrande folk, som icke endast vi med stolthet och glädje tillhöra utan också våra barn och barnbarn.

Redaktionell anmärkning: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument och för att skildra dåtidens tyska idédebatt. Syftet med publiceringen är inte att uttrycka hets eller missaktning mot någon juridiskt privilegierad folkgrupp.