KOMMENTAR. Martin Saxlind skriver här om hur rasfrämlingar kan vara alibin eller allierade.
Foto: Per Pettersson (CC BY 2.0).
Icke-vita ”antirasister” och feminister talar ibland om vita eller män som går deras ärenden som ”allierade”.
De politiskt korrekta sätter ofta upp strikta regler för hur deras ”allierade” får bete sig. Vita får till exempel inte uttala sig om rasism, eftersom de påstås sakna den erfarenhet av att utsättas för rasism som bruna människor har. Och män ska inte ta kommandot i diskussioner om feminism, för män tar redan för mycket plats i samhällsdebatten och kvinnor kan tystas om en man pratar för mycket.
Precis som all annan politisk korrekthet är det här pratet om ”allierade” idioti och förnedring av vita i allmänhet och vita män i synnerhet. Men konceptet är ändå intressant och användbart för oss nationella.
I takt med att folkutbytet blir mer påtagligt och svårt att ignorera kommer alltfler ifrågasätta det av moraliska eller praktiska skäl. Vissa av de som kritiserar massinvandringen och mångkulturen kommer själva vara rasfrämlingar som bor i Sverige. Hur man ska förhålla sig till dessa individer är inte en helt enkel fråga.
Många nationella svenskar tycker instinktivt att främlingar inte ska ha någon talan i svensk politik, men i det här fallet har ju främlingarna vettigare åsikter än många svenskar. En annan åsikt, som inte är helt orimlig, är att det första en främling som motsätter sig folkutbytet bör göra är att föregå med gott exempel och flytta hem till sitt eget land.
Ett annat problem med invandringskritiska invandrare är att de ofta används som ”blattealibin”. ”Titta! Nu säger Tino Sanandaji att invandrare kostar pengar och Hanif Bali vill att Sverige ska ta emot färre flyktingar, så nu kan ni inte kalla mig rasist när jag har hittat två bruna alibin att gömma mig bakom!”
Så vad är skillnaden på en allierad och ett alibi och hur bör en god allierad bete sig?
Det som utmärker alibin är att de pratar om invandringens kostnader, att kriminella invandrare ska utvisas, att invandringen måste minskas och att integrationen på något sätt ska lösas. Alibin är militanta liberaler som fokuserar sin kritik på islam eftersom religionen är inkompatibel med feminism, HBTQP-parader, sionistisk ockerekonomi och alla andra liberala sjukdomssymptom som finns i samhället. Ett alibi säger aldrig ett kritiskt ord om judisk makt och anser inte att Sverige är svenskarnas land.
Det enda som skiljer alibit från den genomsnittliga SD-politikern är att han är lite brunare och därför kan fylla sin alibi-funktion för invandringskritiska svenskar som är rädda för att bli rasiststämplade när de kritiserar den nuvarande folkmordspolitiken.
Allierade lyfter folkutbytesfrågan, alibin vill istället ha ett så mångetniskt samhälle som möjligt men vill att alla invånare ska underordna sig samma liberala värdegrund.
En god allierad främling däremot anser av moraliska skäl att Sverige är svenskarnas land och att svenska statens primära uppgift är att säkra folkets överlevnad. Det här nationalistiska synsättet är inte extremt eller konstigt, utan det är något som historiskt och utanför Europa även idag är helt normalt; och vissa främlingar har tack vare sitt utifrån-perspektiv lättare att förstå detta än vad många hjärntvättade svenskar har.
En god allierad är själv en nationalist med självrespekt som istället för kulturell integration och raslig assimilation är nöjd med att hålla sig till sina egna. Om integration och blandning redan har skett i den allierades familj så ser denne inte det som något positivt som bör bli norm i samhället, utan han eller hon erkänner det som en avvikelse och något som bör undvikas då det under rådande omständigheter hotar svenska folkets överlevnad.
Istället för att göra en stor grej av sitt främlingskap och likt ett alibi hävda att ”mina åsikter är inte rasistiska för jag är inte vit och kan inte vara rasist”, så erkänner den allierade att det finns olika raser och att principen ”ett folk, ett land” är det bästa sättet att skapa ett harmoniskt och fredligt samhälle på. En allierad är alltså radikal och angriper de lögner som används för att legitimera massinvandring och mångkultur (t.ex. lögnerna om att det inte finns något svenskt folk, att bara vita kan vara rasister och att rasism är den största ondska som finns).
Den allierade håller rent generellt inte på med lögner och tricks utan är en rak och ärlig person. Som en ärlig människa erkänner den allierade det inflytande vissa judar haft i införandet av mångkulturen i Sverige och kritiserar detta öppet. Allierade från Mellanöstern är också anti-sionister som vill ha fred i sina hemländer så att så många som möjligt av deras folkkamrater kan återvända dit.
En hedersam allierad förstår också att han inte kan kräva för mycket plats i den svenska offentligheten eftersom svenskarna måste få föra sin egen talan. Många alibin vill omvänt ta så mycket plats som möjligt för att göra sig populära och kunna profitera maximalt på svenskarnas missnöje med den förda politiken. Istället för att försöka göra sig själv till en hjälte i svenskarnas ögon tar den allierade kampen inom sitt eget folk och försöker öka nationalismen och återvandringsviljan bland sina egna landsmän.
För nationella svenskar är det viktigt att förstå att vi måste uppmuntra främlingar till att bli allierade istället för att bli alibin eller rena fiender. Många främlingar står med en fot i vardera läger och måste genom beröm och kritik knuffas in i ledet av allierade. En alltför rabiat och svartvit inställning är förmodligen kontraproduktiv, om en person i stor utsträckning agerar som en god allierad får man vara lite förlåtande mot enstaka negativa tendenser.
Vi måste hela tiden ha i åtanke att ansvaret för folkutbytet primärt ligger hos den fientliga minoritet och de folkförrädare som öppnat våra gränser. Alla invandrare har såklart ett visst eget ansvar för att de befinner sig här, men ur ett större perspektiv är det varken svenska folket eller främlingarna som befinner sig här som är skyldiga till att ha skapat den olyckliga situation vi just nu befinner oss i. Däremot är det upp till oss att lösa situationen och den mest konstruktiva lösningen vore om man med hjälp av allierade främlingar kunde skapa ett stort samförstånd mellan de folkgrupper som nu trängs i Sverige om att återvandring är den bästa lösningen för alla inblandade.
Första punkten i Nordiska motståndsrörelsens partiprogram fastställer att rörelsen vill:
”Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.”
Vidare står i samma punkt följande:
”Det är den sammanlagda folkkroppens överlevnad och genpool som måste säkras. En mindre mängd människor av främmande ras skulle inte skada denna i stort. Massinvandringen har dock redan nu nått sådana proportioner att det vore omöjligt att göra Norden till en sund nation igen genom att bara stoppa invandringen och sedan låta de rasfrämlingar som redan befinner sig inom Nordens gränser få stanna kvar. […]
Undantag från tvångsrepatriering kan i särskilda fall komma att ske där det medicinskt är direkt förenat med fara för individen att flyttas, för adopterade, rasblandade och de som är födda i Norden utan någon som helst släkt eller koppling till sina förfäders ursprungsland. Människor som varit starkt behjälpliga för Nordens folk kan komma att utnämnas till hedersmedborgare och få stanna kvar. Eventuella människor som kommer tillåtas få stanna kvar i landet kommer aldrig utgöra sådan mängd att de hotar vårt folks överlevnad på sikt.”
Hoppa till huvudinnehåll
