Dagens datum 17 november: Denna dag 1928 blev SA-mannen Hans Kütemeyer brutalt ihjälslagen av ett tjugotal kommunister. Två av gärningsmännen fick två respektive fyra månaders fängelse för dråp.
Hans Kütemeyer. Till vänster den flod där Kütemeyer blev brutalt misshandlad till döds av ett tjugotal kommunister.
Hans Georg Kütemeyer, som idag är en relativt okänd martyr, blev brutalt mördad av kommunister den 17 november 1928 i Berlin. Han blev 33 år gammal.
Kütemeyer lyftes av den nationalsocialistiska rörelsen, då i synnerhet av Joseph Goebbels, fram som ett exempel på en självuppoffrande och idealistisk ”okänd soldat”. Vad Goebbels benämnde som judepressen försökte på alla sätt smäda den döde genom att bland annat antyda att han begått självmord. För att bevisa detta publicerade man ett brev som Kütemeyer skickat till sin fru där han beklagade sig över deras fattigdom.
”Aldrig har lögnare sjunkit så lågt”, skrev Goebbels som skapade en kampanj i tidningen Der Angriff för att försvara Kütemeyer från smädliga angrepp från denna tyskfientliga judepress.
Kütemeyer blev otvivelaktigt brutalt misshandlad till döds och de kommunistiska gärningsmännen fick 1929 löjligt låga straff där två av dem dömdes till dråp till två respektive fyra månader. Goebbels noterade att ”tre judar var domare”.
Vid begravningen närvarade tusentals nationalsocialister och höll plakat med budskapet: ”Marxister! Varför mördade ni arbetaren Kütemeyer?”
Goebbels talade vid begravningen:
En dag klev han in på kontoret och frågade om det fanns något han kunde göra. Han var arbetslös, och han och hans fru kunde knappt överleva på arbetslöshetsersättningen. Han ville gärna lägga den tid och energi som fanns på partiet. Lugnt och anspråkslöst satte han sig där han blev tillsagd, han pratade ytterst lite och berättade inte om sig själv och sin volontärtjänst. Efter fyra månader av idogt arbete var mapparna, som till följd av förbud och förföljelser fallit i fullständigt kaos, tillbaka i ordning.
Han var den förste att anlända på morgonen och den siste att lämna på natten. Hälsningsfraserna ”god morgon” och ”god kväll” var i princip det enda han sade på en hel dag. Om jag av en slump råkade gå in i hans avdelning, hoppade han upp från sin stol, ställde sig i givakt, skakade min hand och var nervös som ett barn.
Han tjänstgjorde vid fronten som en modig soldat. Efter kriget blev han köpman innan han ruinerades av inflationen. Han arbetade på en gård, men förlorade sin anställning på grund av politiska domar. Han återvände till staden och gick tyst in i ledet som en av tre miljoner oönskade tyska arbetare.
Kvällen innan mötet med Hitler var han och kamrater ute för att sätta upp affischer. Han var ute till gryningen och återvände dödstrött till sin lägenhet. Hans lojala fru tvingade honom till tre timmars sömn. Sedan var det åter dags för arbete.
Hans hjärta bultar. Hans bleka, härdade ansikte fylls av en plötslig rodnad av förväntan, för ikväll kommer han för första gången höra sin Führer tala. Klockan fem anmäler han sig till att sköta kassaverksamheten vid Sportpalatset. När jag kommer in till Sportpalatset klockan 18:30 ser jag honom vid kassan. Jag kan inte minnas att jag tidigare hört honom skratta, men nu gör han det. Hela ansiktet strålar av glädje. Han ropar något till mig, men det är ohörbart i allt oväsen.
Klockan 20:15 säger en överordnad: ”Kütemeyer, du har ännu inte hört Hitler. Lämna arbetet ett par minuter och skynda dig in i hallen”. Han räknar ihop pengarna. På öret. 420,40 mark. Han tar kvittot och skyndar sig iväg. Han står i bakre raden eftersom salen är överfull. Han står vid dörröppningen, med tårar i ögonen, tillsammans med rörelsen för det nya Tyskland. I slutet sjunger han tillsammans med de över 16 000 ”Deutschland, Deutschland über alles, und im Unglück nun erst recht”.
Vem kan klandra honom för att han inte velat återvända till sin fattiga verklighet efter detta känslosamma möte? I två timmar engagerar han sig i livliga diskussioner tillsammans med kamrater. Sedan återvänder han till sin fru, som hade lämnat mötet direkt efter att det hade slutat.
Han attackeras vid ett gatuhörn. Han försvarar sig själv. Men han är antalsmässigt utmanövrerad, 20-1, och slås ner. Hans ansikte krossas till ett blodigt Ecce Homo, hans näsa är bruten, ögonen blodsprängda, läpparna söndertrasade. Han vacklar till stranden och hoppas kunna fly i mörkret från den blodtörstiga pöbeln eller möjligen råka på en av sina kamrater.
Genom den regniga natten kommer en taxibil. Full av röda skurkar. Föraren grinar ondskefullt och ger full gas. Nere vid stranden ger de sig på honom som om han vore ett skadat villebråd. Ge honom till hundarna! Några slag med järnrör mot huvudet gör honom medvetslös. Kasta honom i kanalen! Är han död, eller dör han nu?
Medan taxin kör fört iväg hörs högljudda rop på hjälp. I det kalla, kalla vattnet drunknar en tysk. Han var bara en arbetare, vem bryr sig? En av tre miljoner.
Kroppen hittades klockan sex på morgonen. I fickan hittade de ett medlemskort och ett flygblad. Det var allt. Inga pengar, ingen kniv, ingen pistol. Bara en bit papper med Hitlers namn på. Den partikamrat som åkte till bårhuset kunde knappt identifiera honom, så svårt misshandlat var hans ansikte.
Hans fru vaknade fyra på natten. Hon trodde att hon hörde sin man ropa ”Mamma, mamma!” Det var i denna timma som han dog.
”Självmord! Olycka! Fylla! Drunkning!” Det var vad nyhetstidningarna skrev.
Polisen talade om ett olyckligt felsteg vid flodbanken. En dödligt skadad man faller över ett meter högt räcke. Över denna poliskår styr en representant för det judiska folket. Den döde är bara en tysk arbetare.
Hattarna är av och flaggorna nedsänkta. Men bara för ett ögonblick! Spänn åt hakremmen och påbörja hämnden mot de som förgör vårt folk. Arbeta, kamrater, arbeta!
Den döde mannen har rätt att kräva det av oss.
Hans Kütemeyer, närvarande!
Artikeln publicerades ursprungligen 2013-11-17.
Hoppa till huvudinnehåll
