INTERVJU. Med åldern kommer vishet, berättar Tobias Malvå när han förklarar hur han hoppade av den nationella rörelsen för att femton år senare återvända.

Ett hårt liv med missbruk, våld och fängelsedomar och andra omständigheter fick Tobias Malvå att bryta med sitt politiska engagemang och gå med i Exit år 2001. Exit är ett projekt som drivits av Fryshuset för att få personer att lämna den nationella rörelsen.

Tobias Malvå gjorde sig känd i teve och tidningar som så kallad avhoppare och före detta nazist. Under en tid föreläste han på skolor och fritidsgårdar för att berätta om sitt liv.

Med tiden utvecklades Malvå till en mer harmonisk person än tidigare och han kunde se på samhället med nya ögon. Han valde till slut att återvända till den nationella rörelsen som den ser ut idag.

Familj, odling och närheten till naturen är värdefullt för Tobias Malvå.

Familj, odling och närheten till naturen är värdefullt för Tobias Malvå.

 

Tobias Malvås personliga historia

Tobias Malvå har svarat på olika frågor i slutet på artikeln. Först kommer hans biografiska berättelse med egna ord:

Jag föddes sommaren 1975 i Lund och växte upp i en trygg kärnfamilj i Hörby i Skåne. Fram till att jag blev i tolvårsåldern så var min uppväxt och skolgång relativt lugn. Jag hamnade då i mindre lämpliga umgängen och prövade alkohol för första gången. Det började gå utför i skolan.

Jag passade inte i skolbänken men mitt liv med stigande alkoholintag gjorde att jag inte kunde gå i skolan alls. Det ledde mig in i en kriminell bana. Det började med snatterier, inbrott, anlagda bränder för spänningens skull, bilstölder, olovlig körning och så vidare.

Då jag inte kunde gå i skolan började jag jobba som minderårig. Jag jobbade på en restaurang som allt-i-allo och trivdes bra med detta. Jag kom i kontakt med äldre personer som var skinheads. Jag passade in i deras livsstil med alkoholintag och blev accepterad som en av dom.

Jag hade inget direkt politiskt tänkande utan benämnde mig som skinnskalle eller patriot. Livet kretsade kring sprit, våld och vitmakt-musik.

År 1991 flyttade jag hemifrån när jag var sexton år gammal. Det var även samma år som jag dömdes i tingsrätten för första gången. Jag hade då slagit sönder en villa där det det bodde en invandrarfamilj samt hotat och trakasserat dem under en längre tid. Straffet blev böter, villkorlig dom och besöksförbud.

Domen avskräckte inte mig, snarare tvärtom. Det triggade igång ett destruktivt mönster. Följande år lyckades jag samla på mig över ett trettiotal åtalspunkter, bland annat för misshandel, skadegörelse, häleri, inbrott, stöld, olaga hot och grov misshandel av en AFA-aktivist. Som sjuttonåring dömdes jag till kontraktsvård och spenderade fyra månader på Nämndemansgården som Sveriges då yngsta intagna.

Efter avtjänat straff flyttade jag till Höör som artonåring. Skinheadlivet fortsatte och jag började även aktivera mig i Sverigedemokratisk ungdom. Jag knöt kontakter med andra grupperingar av skinheads och flyttade till Trelleborg 1995. Jag startade upp NSF Trelleborg med några vänner och blev lite av en förgrundsfigur.

1996 misstänktes jag för dråpförsök men dömdes till fyra månaders fängelse för grov misshandel. Denna misshandel kan ni höra mig referera till i en dokumentär jag senare medverkade i, ”Vem bryr sig?”, regisserad av Ylva Floreman.

Aktiviteterna i NSF avlöste varandra under tiden som gick. Det var allt från demonstrationer till arrangerande av vitmakt-konserter i både Sverige och Tyskland. Fortfarande var det våld och sprit som dominerade min vardag. Någon politiskt övertygad nationalsocialist var jag inte under dessa år.

År 1997 blev jag, tillsammans med ett tiotal andra, dömd för grov skadegörelse och våld mot tjänsteman. Vi hade slagit sönder hela stadshotellet i Trelleborg och misshandlat vakterna. Straffet för detta blev ett års fängelse.

Jag fortsatte mitt engagemang i NSF och vägrade att inställa mig till fängelsestraffet och som en direkt följd av detta så levde jag på flykt under cirka två månader. Jag drack alkohol hela tiden tills att kroppen inte orkade mer. Jag gav upp och lät mig skjutsas till stadsfängelset i Kristianstad. Efter sju månader i fängelse flyttades jag till ett behandlingshem med familjehemsplacering.

År 1999 flyttade jag från familjehemmet till Österlen. Vi startade NSF Österlen och tidningsrubrikerna skrek ut att ”Nazisterna har kommit till Tomelilla”.

På de flesta håll i landet så ökade invandringen och jag visade mitt missnöje genom att via brev hota folkvalda kommunpolitiker och riksdagspolitiker. Även Mikael Wiehe fick mottaga hot. Jag dömdes till ett års fängelse för olaga hot.

År 2000 kände jag att jag fått nog av allt. Det destruktiva livet med alkohol, fängelsevistelser och behandlingshem gjorde att jag inte ville vara med längre.

En anledning som också spelade in var att under denna tiden så var det mycket stridigheter inom de egna leden. En del tog parti för skivbolaget Midgård och andra på organisationerna Blood and Honour och Combat 18. Det var också detta med Malexander-morden och Kode-mordet som satte den egna övertygelsen i gungning. Det var väldigt rörigt under denna tid och sammanhållningen var inte den bästa.

År 2001 hörde Fryshuset i Stockholm av sig. Det var Anders Carlberg och Kent Lindahl som drev avhopparprojektet ”Exit”. De frågade om jag ville följa med ut på skolor och berätta om mitt liv vilket jag då började göra.

Föreläsningen handlade om det jag beskrivit och hur jag börjat leva ett mer vanligt liv. Jag hängde inte ut några namn eller talade illa om någon annan. Det var ett dryga tiotal avhoppade personer som åkte runt och föreläste som jag gjorde. Detta fortsatte till år 2003 då jag valde att sluta och leva ett ett helt inkognito liv.

När det blivit 2012 ansåg jag att något måste göras eftersom utvecklingen i landet är på väg åt helt fel håll. Jag ansökte till Sverigedemokraterna och började besöka deras träffar, möten, demonstrationer och så vidare.

En tid verkade det bra men jag märkte att SD förändrats mycket till det sämre. Att partiet sviker egna medlemmar och utesluter medlemmar som sagt något som anses olämpligt visar att det gått för långt. Det kändes som att det viktiga var att nå regeringstoppen även om man gör avkall på sina värderingar. Jag förbjöds att dela flygblad för partiet på grund av mina domar som låg långt bak i tiden vid det tillfället.

Under tiden i SD börjar jag läsa artiklar på Nordfront och följa rapporteringen om Nordiska motståndsrörelsens demonstrationer och aktiviteter. Jag var på väg att höra av mig under 2015 flera gånger men det kändes som tiden inte riktigt var mogen. Först våren 2016 hörde jag av mig och fick prata direkt med Pär Öberg. Jag träffade nästeschefen i Skåne och avslutade medlemskapet i SD samma dag som jag ansökte om medlemskap i Motståndsrörelsen.

Jag deltog på demonstrationen den första maj i Borlänge 2016 med kamrater jag fått med mig. Det var en upplevelse att delta. Efter att ha varit med i flera demonstrationer från tidigare år kan jag säga att det har hänt mycket sedan nittiotalet. Borlänge var folkgemenskap, kamratskap, kampvilja, nyktert, disciplinerat, kompromisslöst och helt enastående.

 

Frågor till Tobias Malvå

Hur upplever du rörelsen som du lämnade mot den du ser idag?
Den är jättestor. Idag samlas man kring en viktig sak, vilket är det akuta politiska läget och den ideologiska uppfattningen. Tidigare var det musiken och alkoholen som regerade. Andra som jag träffat har samma uppfattning om att det är stor skillnad från förr.

Vad säger du om kritiken angående ditt avhopp år 2001?
Jag vet att jag inte gjorde rätt. Jag borde valt att smyga undan på ett smidigare sätt. Jag är annorlunda idag men tiden får utvisa om jag är trovärdig.

Vad var din roll i Exit?
Min roll var att jobba som föreläsare på skolor och fritidsgårdar. Jag jobbade tillsammans med en annan kille som var socionom och hade jobbat med olika ungdomsprojekt tidigare.

Hur arbetade Exit för att få ”avhoppare”?
Det var inte uppsökande utan mer inriktat på föredrag med så kallade avhoppade nazister eller skinheads. Det var även folk som hörde av sig och ville bryta med sitt forna liv

Var det punktrekryteringar med personer som befann sig i svaga lägen?
Nej, punktrekrytering var inget jag såg något av. Skolor ringde däremot och ville att det skulle komma någon från Exit och hålla föredrag om sina liv och erfarenheter. Jag kan bara tala för mig själv och hur jag har gjort. Jag har aldrig punktmarkerat någon.

Fanns det någon intern utbildningsplan för tankerekonstruktion? Fanns det gruppaktiviteter?
Konceptet var att föreläsa och träffa personer som valt att bryta med sitt tidigare liv. Man gjorde aktiviteter som till exempel bowling, åka gokart, titta på fotbollsmatcher med mera.

Fanns det ekonomiska fördelar att dra som ”avhoppare”?
Som en avhoppare tjänar du inga pengar. Det som erbjuds är samtal med andra avhoppare och lite fritidsaktiviteter och liknande. Men om du arbetar som föredragshållare kan du antingen vara anställd med vanlig kommunal lön eller vara konsult och ta ut arvode på ett snittpris för en dag på niotusen kronor inklusive moms.

Vad vet du om Exits föräldraverksamhet? Sökte Exit efter föräldrar till barn och unga med nationella åsikter eller bekantskapskretsar?
Det förekom att föräldrar hörde av sig angående deras barn och ville veta vilken sorts gäng de tillhörde. Det fanns någon föräldragrupp men det var jag inte inblandad i.

Mötte du andra ”avhoppare”? Upplevde du deras avhopp som äkta i politisk mening?
Jag mötte cirka fyrtio avhoppare samtidigt i Stockholm när Exit hade någon form av träff i en konferensanläggning. De orkade inte vara med längre som nationella av olika anledningar. En del hade alkoholproblem och andra ville satsa på jobb, familj och så vidare. Många var precis som tidigare i tal och tanke. Där var nog inte någon som sa ”jag ska träffa en somalisk kvinna” eller att ”jag ska lobba för sodomiter”.

Vad är det som får dig att känna glädje? Harmoni och trygghet?
Idag känner jag glädje och trygghet tillsammans med min familj. Min sambo och våra fem barn som är mellan tio och femton år. Vi bor i en artonhundratalsvilla i södra Skåne.

Ett av våra stora intressen är odling och självförsörjning. Vi har en grupp höns och ett trädgårdsland som vi sköter om. Renovering av huset ligger mig varmt om hjärtat och vår schäfertik och min trogna följeslagare finns alltid vid min sida.

Är det någon skillnad idag mot ditt tidigare liv?
Skillnaden är stor, framförallt eftersom jag sedan cirka femton år tillbaka lever som nykterist och anser idag att våld endast används för självförsvar. Jag drivs idag av kärleken till mitt land och till det nordiska folket. Dock är jag lika stor motståndare till rasfrämlingar som jag alltid har varit. Jag har ett annat perspektiv än som ung.

Ser du på samhället annorlunda mot vad du gjorde tidigare som ung?
Absolut! Som ung drevs jag av en sorts våldsidé där samhället med våld skulle krossas till vilket pris som helst. Där slutade oftast tankegången förr om åren. Idag har jag insett hur världen i stort ser ut och hur pågående världskonflikter hänger samman med det sionistiska styret. Som nordisk medborgare vägrar jag att vara en bricka i deras spel. Det är viktigt för mig att kunna se mina barn i ögonen och låta dom veta att jag gjorde vad jag kunde för att dom inte ska tvingas bli en minoritet i sitt eget land.

Din personliga politiska CV kan se motsägelsefull ut. Kan du berätta om du brottats med motsägelser angående din samhällssyn eller politiska uppfattning?
Med åldern kommer vishet, och i mitt fall är det uppenbart. Utan sprit och destruktivitet i mitt liv så har jag haft möjlighet att läsa på och skaffa mig kunskap och insikter. Jag är långt ifrån fullärd men idag har jag förmågan att förvalta det politiska budskapet på ett mer klarsynt sätt. Så jag vill inte påstå att jag har brottats med motsägelser, däremot har jag blivit äldre och något klokare .

Är det något som utmärker dagens nationella rörelse du kommit tillbaka till?
Idag har jag funnit struktur och disciplin och en kamratskap utöver det vanliga. Jag vill dock framhäva att jag inte har några onda ord att yttra om rörelsen jag lämnade. Beslutet att hoppa av var grundat på var jag befann mig i livet just där och då. Under min tid som föreläsare i Exit utgick jag alltid från min egen person, mitt missbruk och mitt destruktiva liv.

Du har talat om ett destruktivt liv och att ta sig upp från det. Hur undviker man att bli destruktiv och hur har du gjort?
I mitt fall så sökte jag spänning och att det skulle hända något hela tiden. Jag tror att det är så att samhällsklimatet idag för unga är extremt påfrestande.

Det finns skolklasser som fullständigt översvämmas av rasfrämlingar från både Somalia och Mellanöstern. Det påverkar väldigt mycket ungdomars psykiska tillstånd. Ungdomar blir rånade, förnedrade och även våldtagna av invandrare var och varannan dag.

Då är det inte så konstigt att man dras in i destruktiva miljöer som välkomnar trasiga ungdomar med öppna armar. Det är ju ganska vanligt att ungdomar använder olika substanser för att fly verkligheten, allt ifrån narkotika, sprit, piller och liknande.

Hade man istället kunnat få ungdomarna att aktivera sig i en sund rörelse som främjar god fysik, hårt arbete och lär dem att älska sitt land och sitt folk så skulle det sett bättre ut. Idag är det istället tvärtemot när svenska ungdomar förvägras en egen identitet och självkänsla i samhället.

Är du en idealistisk person som ställer upp för andra?
Jag jobbar hela tiden på att leva efter de ideal som jag tror på och står upp för. Alkohol och droger är totalt uteslutet ur mitt liv, likaså nyttjandet av slaskmedia. Hemma hos oss hänger teven mer som en prydnad på väggen och så kallade alternativa medier är det vi tillgodogör oss.

Idag är jag ödmjuk och ställer upp för mina vänner, familj och kamrater inom rörelsen. Min kampmoral är hög och kampen för Norden går hand i hand med med kärleken till min familj.

  • Publicerad:
    2016-06-02 14:29