Dagens datum 30 maj: 1945 inleds dödsmarschen från Brünn (numera Brno, Tjeckien). Mellan 25- och 30 000 tyska kvinnor, barn och äldre blev tvångsförflyttade i en etnisk rensning av den ”Nationella Kommittén i Brno Stad”.

Under marschen skulle uppåt 8000 personer få sätta livet till. Dödsmarschen var bara en av många dylika tilltag mot miljontals etniska tyskar. Hur många som dog eller hur många som deporterades är i dag omöjligt att säga, då hela Europa låg i ruiner, men man kan vara relativt säker på att dödssiffrorna kan räknas i miljoner.

Sudeten

Det finns många städer, grundade av tyskar, som nu har försvunnit för alltid. Brünn i Mähren är en sådan stad. Brünn var från början en keltisk bosättning, men hade varit befolkat av till stor del tyskar sedan 1100-talet. Brünn var hem till den moderna genetikens fader, Gregor Mendel, har även blivit namnet på en europeisk raslig fenotyp i modern rasbiologi. I dag heter staden Brno och är mest känt för sin tjeckiska öl.

I slutskedet av, och efter, andra världskriget påbörjades en etnisk rensning av tyskar i Östeuropa. Man gjorde sig av med de etniska tyskar som fanns i de områdena på vad sätt man kunde – väl medvetna om att de aldrig skulle dömas för krigsförbrytelser.

Fler än som är möjligt att räkna blev våldtagna, rånade, ihjälslagna, skjutna eller svältes ihjäl. Sällan hör man om hur miljontals tyskar blev dödade, direkt och indirekt, efter krigets slut. Exempelvis tror man att minst 460 000 sudettyskar fick sätta livet till efter kriget. Eftersom sudettyskarna var en så pass liten grupp i en geografiskt liten del av det tyska riket kanske man kan förstår hur det också såg ut annorstädes.

Det här är en berättelse från den tiden, om de 30 000 människor – de flesta kvinnor, barn och äldre – som blev utkastade ur den tyska staden Brünn i nuvarande Tjeckien. Att denna uppryckning främst drabbade människor som inte kunde sätta sig till motvärn var på grund av att de flesta av männen redan satt fängslade i ryska gulager eller amerikanska dödsläger, där många sedermera skulle komma att dö. Segermakterna tog staden Brünn med våld och därefter påbörjades utrensningen av allt tyskt, inklusive namnet.

Staden, som i huvudsak hade varit bebodd av tyskar sedan 1100-talet, blev nu tömd på dess skapare av den röda armén och dess hantlangare. 1910 beräknar man att 70 procent av stadens 108 000 innevånare var tyskar. Den hade tidigare annekterats (1938) för just samma sorts behandling från tjeckiska ”nationalister” gentemot den tyska civilbefolkningen. Ungefär tre och en halv miljon tyskar levde i gränsområdena nära Österrike, och sent 1918 var tjeckerna bara runt 160 000 i området.

Värt att notera är att liberalen Edvard Beneš, som under kriget var i exil i London, var återinsatt som Tjeckoslovakiens president när dödsmarschen från Brünn ägde rum. Förutom att sanktionera dessa etniska rensningar med ord som ”likvidera dem” införde han även de så kallade Benešdekreten. Dessa innebar att all egendom kunde tas ifrån etniska tyskar och ungrare (vilket drabbade tre miljoner tyskar och ungrare) och annan kollektiv bestraffning mot dessa befolkningar.

Edvard Beneš.

Edvard Beneš.

Den kommunistiske agenten Bedřich Pokorný, mannen som i slutet av juli även organiserade massakern i Aussig (Ústí på tjeckiska) där hundratals tyskar fick sätta livet till, låg även bakom detta illdåd. Pokorný lyckades hetsa tjeckerna mot tyskarna genom att erbjuda dem ”gratis” fastigheter och plundring. De flesta som deltog i de värsta övergreppen var tjeckiska arbetare vid stadens vapenfabrik.

Jag minns fortfarande Beneš proklamation väl, sänt från Kaschau två eller tre dagar innan ryssarnas anländande i Brünn. Jag förstod allt han sade, för jag talade tjeckiska flytande. Jag kommer aldrig glömma hans heliga ed: ”Ve åt tyskarna, ve åt tyskarna, tre gånger ve åt tyskarna, vi skall likvidera dem!”. Det var den 25 april 1945, ungefär fyra eller fem på eftermiddagen, när scener av fraternisering utbröt mellan invaderande ryssar och tjecker ute på gatorna. På kvällen återvände jag till min lägenhet och kunde bevittna hur offentliga våldtäkter av tyska kvinnor, dålig behandling och misshandel försatte hela den tyska befolkningen till ett tillstånd av stor oro och fara.

Författarinnan av citatet här ovanför minns hur hon skickades till St. Anna-sjukhuset där hon var sjuksköterska i Röda Korset. Allt var kaos, och tyska skadade hade ingen tillgång till livets nödvändigheter eller medicin. Många av dem som befann sig i sjukhuset hade blivit lemlästade, halvt ihjälslagna och torterade. Allt hon kunde bidra med var att trösta dem. Få av dessa överlevde. Den förste som dog var skadad i sina genitalier. Han hade blivit torterad för att han sålt grönsaker till SS. Detta var förstås bara ett av tusentals liknande öden denna dag.

Tyska civila drogs nakna ur sina sängar och tvingades under vapenhot att samla sig på stadens gator, där de blev märkta. Särskilt tyska tonårspojkar, som de allierade såg som ”obotliga nazister”, utsattes för särskilt grym behandling och dödades nästan utan undantag. Dessa släpades undan av tjeckiska vakter, medan de andra hade gevärsmynningar riktade mot sig, och avrättades. Sedan drev man ut dem likt boskap. De som inte orkade röra sig blev skjutna eller lämnade för att dö.

Totalt fick tyskarna ta med sig ett maximum av 500 Reichsmark och 300 kilo bagage. Detra blev dock mycket svårt att behålla, då de rånades, misshandlades, våldtogs och hånades varenda steg av sin resa. Många som inte klarade sig efter att man kommit in i Österrike ligger i dag i massgravar i Drasenhofen, Mistelbach, Stammersdorf och Purkerdsdorf. De som dog på vägen är i de flesta fallen helt enkelt borta.

I tusental drevs tyskarna nu mot den österrikiska gränsen utan vare sig mat, vatten eller medicinsk hjälp. Majoriteten av de dödsfall som drabbade dem var i den lilla staden Pohrlitz, där flyktingarna stannade. Staden ligger halvvägs mellan Brünn och gränsen. Många dog här i dysenteri, svält, köld och ansträngning. Vissa, som var för svaga för att fortsätta marschera, sköts på fläcken. Hundratals döda har hittats i massgravar i området kring Pohrlitz.

Processionen av barn, kvinnor och gamlingar tvingades därefter marschera i ytterligare två dagar till den österrikiska gränsen. Här väntade dem dock inget vänligt mottagande. De ryska trupperna som ockuperade Österrike vägrade ta emot dem, så de tvingades bo i primitiva läger, där ännu fler dog av svält, kyla och sjukdom.

Man har i modern tid försökt göra efterforskningar kring de tusentals människor som Pokorný lär ha avrättat, men det är i dag mycket svårt då varken kommunister eller västallierade velat göra upp med sin historia.

Det är till denna dag omöjligt att säga hur många som fick sätta sina liv till efter att kriget formellt avslutats. Räknar man med de tyska soldater som dog i lägren samt civila dödsoffer så finns det uppskattningar som sträcker sig uppåt 20 miljoner. Den grymhet och de infekterade lögner som denna onda tidsperiod gömmer kommer en dag att vara till var mans kännedom.

Om detta må ni berätta!

Artikeln publicerades ursprungligen 2014-05-30.

  • Publicerad:
    2018-05-30 00:00