INSÄNDARE. En brandman berättar hur det är att besöka asylboenden på jobbet. Vill invandrarna verkligen ha deras hjälp?

”Vi har fått in en till önskan om ett besök med brandinfo på ett HVB-boende. Hör av er till X.X. och boka in ett besök där. Det har varit lite problem med rökning inomhus och att man lekt med brandsläckare.”

— Javisst, det fixar vi.

En helt normal uppgift för en brandman idag är att åka till så kallade ”hem för ensamkommande flyktingbarn” och förklara att man inte ska elda inomhus, leka med brandsläckare eller täcka över brandvarnare. Ett sådant besök ser ut ungefär som följande:

Strax innan vi lämnar brandstationen (jag och min kollega) får vi lite kort info från kollegor som varit på boendet tidigare. De pratar först om lite brandrisker man sett på boendet som kan vara bra att nämna för personalen igen om det inte är åtgärdat, därefter påtalar man att det varit spänt mellan personal och de boende och att det uppstått hotfulla situationer mellan dem. När vi går ut mot bilen är vi båda överens om att detta känns som en detalj som är av lite större vikt än att man bara kastar ur sig det i förbifarten precis innan man ska åka. Tankarna går givetvis runt, vad har vi egentligen för skydd? Ingenting. Vi är inga poliser. Vi har ingen säkerhet alls när vi åker till dessa boenden, endast vetskapen om att uniformer ofta provocerar dessa människor och den korta info vi fick i förbifarten om att det har varit hotfulla situationer på boendet. Mellan personalen och ”barnen”… Personalen fick ringa väktare och polis eftersom att ”barnen” var hotfulla… Det är väldigt ofta man hör om att personal på dagis och skolor får tillkalla väktare och polis… eller?

Men, men, vi rullar bort mot boendet. När vi kommer fram möts vi av en sliten lokal som är en del av en gammal skola. När vi går in och hittar några ur personalen är det ingen som har koll på vilken tid vi skulle komma, trots att detta besök är bokat för flera veckor sedan och på deras egen begäran. En ur personalen viftar med händerna i luften och säger att hon är ny så hon vet ingenting och tar inget ansvar. Till slut kommer en tredje ur personalen och efter att ha frågat dem ett antal gånger om var vi ska vara, får vi till slut veta vart vi ska. Men det tar ytterligare 20 minuter innan de samlat ihop ”flyktingbarnen” och personalen förklarade att barnen inte vill komma eftersom att de tror att det är ett vanligt husmöte. Vi undrar om de inte berättat det för dem då detta varit planerat ett par veckor. Men vi får snart påbörja brandinformationen, vi håller det på svenska och personalen har fixat tolkar. ”Barnen” är måttligt intresserade och sitter och småpratar titt som tätt. När frågorna väl kommer är det mest frågor kring huruvida vi är riktiga brandmän, om vi faktiskt får vara med när det brinner på riktigt och varför man ska ringa brandkåren när det brinner.

När vi tackar för oss töms rummet på två röda och vi står kvar ensamma. Inte ens personalen var kvar för att tacka för utbildningen. Vi är båda rätt förvånade över beteendet och blir stående en stund innan vi packar ihop våra grejer.

När vi håller utbildningar ska vi föra statistik över hur många män och kvinnor som utbildats. Idag var det 23 män och 3 kvinnor, varav 2 kvinnor var personal och 1 tolk. De boende var alltså drygt 20 män. Vi såg ett barn. Ett barn i 7-års åldern och 3-4 ungdomar i 13-15-års åldern. Resten var äldre, de flesta såg ut att vara mellan 18-25 år. När vi kommit ut till bilen säger min kollega tyst till mig: ”Alla de där kan ju omöjligt vara barn. I alla fall inte de med grått hår”. Sen rullar vi hemåt igen.

Det är så verkligheten ser ut på dessa ”hem för ensamkommande flyktingbarn”. Det är grupper på ca 20 ”barn” varav alla är män, än så länge har vi inte varit på ett enda boende där det funnits en enda flicka. Det är grupper av vuxna män. Inget annat. Jag har varit där, flera gånger, på flera olika boenden. Det här är på riktigt.

Frågan är om det verkligen bör vara en prioritering för brandmän att utbilda vuxna män i att inte elda upp de boenden de får bo på gratis, utan någon form av motprestation? Varför ska vi passa upp på dessa människor?

Jag blev brandman för att kunna göra något när andra inte kan. För att kunna vara den hand som inte släpper taget om dig när du ligger ensam i din krockade bil utan att kunna komma ut. För att springa in när alla andra springer ut, för att rädda det som är dig kärt. För att som första person på plats kunna hjälpa dig då din farfar ramlat ihop och slutat andas. För att hoppa i det iskalla vattnet en kväll i november då ditt barn gått igenom isen. Jag blev brandman för att vara den som står stadigt när allt annat rasar samman.

Att åka till den sortens boenden där vi vet att det brinner titt som tätt och det uppstår hotfulla situationer mot personalen allt oftare, för att tala inför en grupp som egentligen inte bryr sig alls är oerhört tröttsamt. Är detta verkligen vad vi ska lägga vår tid på?

/Brandman

  • Publicerad:
    2016-03-08 18:30