Dagens datum 18 februari: Riksrådet Johan Gyllenstierna var en tidig förespråkare för ett starkt och enat Norden.

Gyllenstierna-löp

Johan Gyllenstierna med slaget vid Halmstad i bakgrunden.

Denna dag den 18 februari 1635 föddes Johan Göransson Gyllenstierna på Älvsjö Gård i Brännkyrka socken söder om Stockholm. Han var son till amiralen Göran Göransson Gyllenstierna och Anna Skytte. Anna Skytte var dotter till Gustav II Adolfs lärare, Johan Skytte.

I tidiga år påbörjade Gyllenstierna studier vid universitet i Uppsala. Direkt efter sina studier begav han sig ut på en fyra år lång resa utomlands. Den mesta tiden tillbringade han dock vid universitetet i Strasbourg, där han bodde hos den kände historikern Johan Henrik Boeclerus. Han återvände 1658 via Holland och England till Sverige. På vägen hem träffade han Karl X Gustav på de danska öarna 1658. Kungen utnämnde honom till kammarherre vilket gjorde att han fick vara med vid förhandlingar i rådet.

Gyllenstiernas politiska bana börjar två år senare, vid riksdagen i januari 1660 där han som kansliråd blir ledare för den yngre adeln som stred mot de grevliga och friherrliga ätterna. (med den yngre adeln menas de senast till adligt stånd upphöjda familjerna). Han kom med i förmyndarregeringen till Karl XI, där han var en motståndare till Magnus De la Gardie. De la Gardie var nämligen mot reduktionen och Johan för densamma. Johan Gyllenstierna ville alltså stärka staten och minska adelns inflytande.

1666 blev han hovkansler, 1668 lantmarskalk, och deltog 1668 vid fredsförhandlingarna i Lund. Efter Karl X Gustavs död 1660 tillsattes en förmyndarregering till den fyraårige Karl XI som varade i tolv år. Dessa tolv år präglades av förstärkt makt åt högadeln. Armén och flottan sjönk ner till ett bedrövligt tillstånd och rådsaristokratin (högadeln) försökte vid flera tillfällen inskränka kungens makt.

Men här blev det motstånd från ständerna samt den fraktion inom adeln som leddes av Johan Gyllenstierna. Vid 1672 års riksdag kom dessa motsättningarna på riktigt upp i dagen. Det blev en historisk kraftmätning inför Karl XI:s trontillträde mellan rådsaristokratin och den lägre tjänstemannaadeln samt de ofrälse. Rådsaristokratin var orolig för att bli av med sina privilegier och ville skapa sig garantier för sina maktpositioner som de tillskansat sig efter tolv års regerande. Lågadeln och de ofrälse såg kungamakten som den enda möjligheten att stoppa högadelns ekonomiska och politiska dominans. Tillsammans med de oppositionella kunde Gyllenstierna se till att det inte blev någon inskränkning av kungamakten.

Gyllenstierna eftersträvade ett Sverige som skulle vara fullständigt oberoende av andra stater och istället uppvisa styrka utåt utan att för den delen inveckla sig i äventyrligheter. Ett starkt försvar ansåg han vara enda sättet att hävda Sveriges oberoende. Blev det ändå krig skulle Sverige ha goda utsikter att vinna detta. Denna försvarsmakt var inte till för att erövra nya territorier utan för att försvara gällande gränser. Men till det behövdes pengar, mycket pengar.

Reduktionen, som påbörjats redan under Karl IX:s regering men inte efterlevts speciellt mycket, var en av Johan Gyllenstiernas käpphästar, han ville sätta igång detta program för fullt. Han lyckades också med detta genom att övertyga Karl XI att genomdriva det. Reduktionen innebar att kronans slott och herresäten som blivit tilldelade eller skänkta till adeln skulle tas tillbaka för att förstärka rikets finanser. Gyllenstiernas tankar var att med den förstärkta kassan rusta upp Sveriges försvar för att kunna vara och agera oberoende. Trots hans inflytande i rådet och varningar för att inleda förbund med andra makter, kom De la Gardies franskvänliga politik att leda till ett försvarsavtal med Frankrike. Detta blev sedan inledningen till det Skånska kriget, med bland annat slaget vid Lund.

Slaget vid Lund, det blodigaste slaget som hittills utkämpats på svensk mark.

Slaget vid Lund, det blodigaste slaget som hittills utkämpats på svensk mark.

Att ena Norden till en stark enhet var ett annat av Gyllenstiernas utrikespolitiska mål. Vid fredsförhandlingarna i Lund 1679, fick Johan Gyllenstierna igenom en nordisk gemensam utrikespolitik samt en myntkonvention, som innebar en gemensam nordisk valuta. Man kan nog, utan att överdriva, säga att Gyllenstierna var en man med stora framtidsvisioner. Han hävdade alltid nationsnyttan före egennyttan. Han tog tog till exempel ett lån för att kunna köpa sin utrustning när han kallades till Karl XI:s högkvarter i Växjö efter att danskarna tagit tillbaka Skåne. Det normala för den tidens rådsherrar hade varit att låta statskassan betala dessa utgifter.

Efter att Karl XI lämnat Stockholm efter riksdagen 1675 började rådsherrarna i huvudstaden känna sig mindre betydelsefulla samtidigt som de förlorade insikt i vad som hände i kungens högkvarter. Man försökte ideligen sända iväg rådsdelegationer för att inte förlora inflytande och makt, men detta motarbetades med kraft av Johan Gyllenstierna.

Rådets farhågor besannades då Gyllenstierna, som den ende av riksråden, blev kallad till kungens högkvarter i början av augusti 1676. En vecka senare vann Karl XI slaget vid Fyllebro utanför Halmstad. En liten obetydlig militär seger men en viktig psykologisk seger för kungen. Gyllenstierna hade inte så liten del i denna seger genom att ingjuta mod hos den unge kungen att våga anfalla.

Det är emellertid viktigare vad han gjorde senare. Tillsammans med generalkvartermästaren Erik Dahlbergh planerade och organiserade han strategi, utrustning och underhåll för hela armén som skulle återta Skåne. Hans arbete präglades som vanligt av snabbhet, effektivitet och precision vilket väckte beundran och renderade honom en allt starkare ställning i högkvarteret.

Efter att Skåne åter var i svenska händer fick Gyllenstierna order om att inta Kristianopel, som fortfarande hölls av danskarna, och slå ner motståndet i Blekinge. Han utförde detta uppdrag på sedvanligt effektivt vis. Snapphanarna, skånska och blekingska gerillaförbanden som ville ha tillbaka dansk överhöghet, blev skoningslöst förföljda och avrättade var man fann dem. Efteråt satte man upp huvudena på långa störar för att sätta skräck i befolkningen. Om någon by hade gömt eller haft samröre med snapphanar bestraffades hela byn med höga bötesbelopp och var tionde man som blev utvald genom lottning hängdes.

I oktober 1679 blev Gyllenstierna generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge, men innehade detta ämbete endast 8 månader. Han dog i juni 1680, 45 år gammal och ogift.

Johan Gyllenstierna var drivande för ett nordiskt förbund efter Sveriges övertagande av Skåne, Blekinge, Halland och andra delar av vårt nuvarande land som då tillhört Danmark/Norge. Gyllenstierna var chefsförhandlare från svensk sida vid förhandlingarna bland annat i Lund 1679 mellan Danmark och Sverige.

Han skall ha sagt till de danska sändebuden:

Om Sveriges och Danmarks regenter stode i godt förstånd mede hvarandra, kunde de stora ting företaga och då skulle de ej hafva af nöden att vara andras mercenarier och utgöra partier av andra. Då kunde negotierna i Östersjön blifva de nordiska kronornas ensak och hvar för sig kunde de då bringa sina nabor till reson, konungen af Danmark sina i Tyskland och Sverige moskoviten, hvarvid lätteligen ett och annat kunde af dem förvärvas. Starka genom sin endräkt skulle de nordiska folken blifva Europas skiledomare; behärskande alla Östersjöbeckenets floder utom Weichsel och därtill Elbe och Weser skulle de förfoga öfver stora ekonomiska resurser.

Tyvärr blev det inte så, då Danmark manipulerades av olika stormakter som såg ett enat Norden skulle som alltför farligt för dem själva.

Personen Johan Gyllenstierna var en mot kungen och folket plikttrogen och lojal ämbetsman. Han var alltid noga med att göra rätt för sig och inte roffa åt sig rikedomar likt många styrande i riket. Till det yttre var han en otroligt storvuxen och hade krafter som få. Det sägs att han kunde räta ut hästskor med bara händerna och linda spikar runt fingrarna. Han var burdus i sättet och till det yttre en bild av den gamla, råa svenskheten. Dock hade han sinnesnärvaro och en uthållighet utöver de flesta, vilket han visade prov på under många fältslag.

Artikeln publicerades ursprungligen 2014-02-18.


  • Publicerad:
    2019-02-18 00:00