JUDEFRÅGAN. Del 3 handlar om hur sionisterna arbetar för att skapa en judisk stat under tidsperioden från slutet av första världskriget till början av andra världskriget. 

Sionismen

Sionismen var ett svar på upplysningstidens befrielse av judarna där en av sidoeffekterna var att judarna började att allt mer beblanda sig med icke-judar i de nationer de var bosatta i. Både liberala och socialistiska judar samlades under sionismens fana för att skapa ett judiskt nationalhem i Palestina, sionisterna förespråkade att judar skulle göra alija (utvandra till Israel), allt för att motverka assimilation och för att upprätthålla sin kultur.

Sionisterna såg det som sitt ansvar att skydda hela det judiska folket, ett folk som de såg som en enhet. De ansåg att en egen stat skulle möjliggöra detta. En organisation skapades för att arbeta för de sionistiska idéerna, som än idag heter Sionistiska Världsorganisationen. För att sionisterna skulle lyckas få judar att bosätta sig i Palestina skapade Sionistiska Världsorganisationen därför ett par olika judiska organisationer.

Keren Hayesod – Förenade Israelinsamlingen, vars uppgift var att ta emot bidrag för uppbyggandet av Israel. Keren Kajemet – Judiska Nationalfonden vars uppgift var att köpa upp mark i Palestina och hjälpa till med att göra den brukbar för odling, för att nämna några.

Judarna hävdade, både då som nu, att de har rätt till Palestina av historiska och religiösa skäl. Vikten av området för judarna framgår av deras reaktion när de istället blir föreslagna att få Uganda av Joseph Chamberlain. Han hade fått höra om judarnas önskemål om att få Palestina men då området var i ottomanska händer valde Chamberlain att föreslå för Theodor Herzl att judarna skulle få Uganda istället. Herzl tog upp idén på den sjätte sionistkongressen och reaktionen blev följande:

Judisk Krönika 1932 Nr 4

Theodor Herzl

Chamberlain föreslog Herzl att med de sina draga till Uganda och kolonisera det. Herzl sade icke nej. Men då! Då blev det ett vilt tumult på sjätte kongressen. I stället för det förlovade landet skulle man få en negerstäpp! ”Judarna”, sade André Spire, ”slet sönder sina kläder, kröp ihop på marken och grät och gnisslade med tänderna”.

Herzl fick lova de sionistiska judarna att inte Ugandaförslaget skulle komma på tal igen utan att det var Palestina, deras heliga land, som judarna skulle ha.

Under första världskriget fanns det en judisk man vid namn Herbert Samuel som satt i regeringen i Storbritannien. Han var sympatiskt inställd till sionisterna och hjälpte dem i deras strävan att få Palestina. Även kristna engelsmän, som premiärminister Lloyd George och utrikesminister Arthur Balfour, skulle hjälpa sionisterna. Anledningen till detta är för att de la större vikt vid det gamla testamentet än det nya, en religiös text som de kristna delar med judarna.

Storbritannien lovade under första världskriget att sionisterna skulle få lov att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestina (Balfourdeklarationen). För att påverka fredsförhandlingarna i Versailles skapade sionisterna Judiska delegationernas kommitté vars uppgift var att få de andra nationerna att acceptera ett judiskt mandat i Palestina och att judarna skulle få minoritetsstatus. Minoritetsstatusen skulle utöka det judiska folkets rättigheter i de nybildade östeuropeiska länderna. I USA arbetade även höga sionister som Stephen Wise och Louis Brandeis med att påverka president Woodrow Wilson att acceptera deklarationen.

Judisk Krönika 1968 Nr 3

Han var en folkets talesman

När Brandeis utsågs till medlem av Högsta domstolen, lämnade han alla sina icke-juridiska intressen utom en – sionismen. Genom det inflytande han utövade på president Wilson lyckades han få amerikanskt stöd för Balfourdeklerationen.

Sionisten Winston Churchill skulle hjälpa sionisterna att för britternas räkning upprätthålla Balfourdeklarationen och förhindra arabisk dominans i Palestina trots judiska terrorattentat och lönnmord utförda av extremistorganisationer så som Lehi.

Judisk Krönika 1965 Nr 2

Churchill och judarna

Jag är sionist – det ska ni ha klart för er. Jag var en av de första sionisterna efter Balfourdeklerationen som jag troget arbetat för. Jag finner det underbart, att sionisterna hävdat sig väl, förvandlat ödemarken till bördigaste trädgårdar och blomstrande städer och kunnat erbjuda en tillflykt åt miljontals trosfränder, som lidit så fruktansvärt under Hitler – och inte endast under Hitler.

Judisk Krönika 1965 Nr 2

Churchill och judarna

Han ville inte låta sig övertalas att ta de judiska terrordåden som förevändning att ändra sin politik. Inte ens när judiska terrorister mördade lord Moyne 1944, rubbades hans inställning, även om han gav uttryck åt sina egna känslor inför denna händelse i mycket bittra ordalag.

År 1937 frågade britterna den sionistiska ledaren Chaim Weizmann om en möjlig delning av Palestina. Hos sionisterna skulle detta skapa inre konflikter. Anledningen till slitningarna mellan sionisterna var att vissa av de sionistiska judarna såg hela Palestina som något heligt, något som de var redo att kämpa för varje centimeter. De andra var av realpolitiska skäl mer villiga till kompromiss för de ansåg att judarnas situation i det nationalsocialistiska Tyskland blev allt mer försämrat.

David Ben-Gurion var positiv till förslaget. År 1937 skickade han ett brev till sin son Amos, det gällde delningen av Palestina. I brevet berättar Ben-Gurion att han skulle inte vara nöjd med gränsdragningarna för evigt:

Vad vi verkligen inte vill är att landet skall vara helt och enhetligt. Vad vi vill är att landet skall vara helt och enhetligt judiskt. Ett enat Erez Israel skulle inte vara till någon glädje för mig – om det vore arabiskt. […] Jag är en passionerad förespråkare för den judiska staten, även om detta innebär att Palestina nu delas. […] Bildandet av en stat, även om det bara är en ofullständig stat […] blir en mäktig sporre i våra historiska strävanden att återvinna landet i dess helhet.
Till den nya staten vill vi överföra så många judar som vi kan ta emot. Vi tror fullt och fast att vi kommer att kunna ta emot över två miljoner. Vi vill skapa en rikt differentierad judisk ekonomi med jordbruk, industri och sjöfart.
Vi vill bygga upp ett effektivt försvar, en förstklassig armé. […] sedan tror jag säkert att vi kommer kunna slå oss ner i alla andra delar av landet, vare sig det sker genom avtal i vänskaplig anda med våra arabiska grannar eller på annat sätt.
(Översatt från engelska av författaren, och delar av citat har tagits ifrån Judisk Krönika 1971 Nr 10 Israel, de Gaulle och Ben-Gurion)

David Ben-Gurion – Israels grundare och förste premiärminister

Någon delning blev det aldrig då sionisterna tog för lång tid på sig och de arabiska protesterna gjorde att britterna hade ändrat sig i frågan. Efter ytterligare konflikter mellan araber och judar skulle britterna komma överens om ”Vitboken”. Denna deklarerade att judarna skulle leva inom en Palestinskt stat, de skulle alltså inte få någon egen stat utan de skulle bo i en stat tillsammans med araberna.

Den judiska immigrationen skulle hållas på en fast nivå under en femårsperiod och efter detta skulle framtida judisk immigration behöva arabernas godkännande. Judar skulle heller inte få lov att köpa land av araber längre. David Ben-Gurion myntade då sionisternas förhållningssätt till ”Vitboken” under andra världskriget.

Judisk Krönika 1971 Nr 8

Ben-Gurion 85 år

Men samtidigt visste han att den officiella brittiska politiken, som framgick av den famösa Vitboken, omöjliggjorde skapandet av en judiskt stat. Han präglade den slående satsen: ”Vi ska kämpa med Storbritannien i detta krig som om det inte fann någon Vitbok, och vi skall bekämpa Vitboken som om det inte fanns något krig.”

Churchill gav samtycke till att sätta upp den judiska legionen i Palestina under andra världskriget. Flera brittiska militärer hade aktivt motarbetat det för de ansåg att denna legion skulle kunna användas till att bekämpa britterna efter kriget. Dessa farhågor besannades och militärutbildade judar skulle begå terroristhandlingar mot britterna i deras strävan att erövra Palestina, även den svenske greven Folke Bernadotte skulle mördas av judiska terrorister. Historikern David Irving har även han synpunkter om Churchill.

Del 4 handlar om vad sionisterna gjorde i Sverige och i USA före och under andra världskriget.

• Publicerad:
  2018-12-17 12:00

Kategoriserat som:
• Judisk makt
• Kärnfrågor
• Nyheter & Journalistik
• Ras & Invandring