KRÖNIKA. Leif Eriksson ger i denna krönika sin syn på hur kampen måste bedrivas för att kunna leda till slutmålet – ett nationalsocialistiskt Norden.
Bild: NF.
Jag är ingen utpräglad idrottsmänniska själv, varför somliga skulle kunna tycka att det är märkligt att jag här väljer att använda en idrottsmetafor i denna text. Men jag tycker att vår kamp för ett nationalsocialistiskt Norden har många intressanta paralleller med den mentala inställning som en långdistanslöpare måste ha, vilket gör det till en lärorik liknelse.
För att lyckas i vår kamp krävs det att vi har en stark vision och ett tydligt mål som vi vill uppnå. Vi måste vara övertygade om att vi kommer att nå målet, och vi behöver göra alla nödvändiga förberedelser och ansträngningar för att kunna lyckas.
Det vore orealistiskt att förvänta sig att kampen skulle vara avgjord efter hundra meter, och därför förbruka alla krafter och resurser i en kortsiktig satsning. Detta skulle riskera att vi kanske aldrig orkar fram till målet eller att vi modfällda eller utbrända helt enkelt lämnar kampen.
Kampen kräver istället långsiktighet, planering och uthållighet. Den kräver att vi är starka mentalt och ideologiskt, och att vi inte låter oss distraheras av händelser i omgivningen, ”dåligt väder” eller svartpillrande belackare.
Kampen innebär att vi lever som nationalsocialister – att vi gör kloka val i vardagen, att vi bidrar till folkgemenskapen genom att stödja och uppmuntra våra kamrater, att vi sprider vårt positiva budskap, inte bara vid enstaka officiella demonstrationer eller aktiviteter, utan också privat till vänner, på arbetsplatser och på sociala medier, att vi fullgör våra åtaganden inom den nationalsocialistiska rörelsen, och inte minst genom att vi tar hand om våra nära och ger våra barn en sund livsbejakande uppfostran.
Kampen kräver offervilja och mod, att vi är beredda på att möta motstånd och motgångar, och att vi inte låter dessa skymma blicken på slutmålet.
Kampen kräver ödmjukhet – att vi erkänner att vi begår misstag, att vi behöver göra korrigeringar av kursen ibland, att vi inte sitter inne med en färdig ”sanning” i alla frågor, och att inte alla våra kamrater alltid kommer fram till samma slutsatser och gör samma val som vi själva, men att de för den skull ändå är dyrbara folkfränder som kämpar mot samma mål.
Kampen kräver lojalitet, en egenskap som blivit alltför sällsynt i den sionistindoktrinerade omvärlden – lojalitet mot vårt folk, lojalitet mot nationalsocialismen som idé och metod, lojalitet mot våra kamrater och mot den organisation som faktiskt med fanatisk kamp har fört oss dit vi är idag, och lojalitet mot vår partner om vi har en sådan.
En balanserad och målinriktad kamp kommer att innehålla ett helt spektrum av aktiviteter som givetvis kommer att variera från person till person beroende på omständigheter – studier, träning, möten, naturupplevelser, hobbyer, social samvaro, propagandaspridning, spektakulära och ”autonoma” aktioner, resor, prepping, självhushållning, lokalsamhällesorganisering – allt upptänkligt som kan göra oss till optimistiska kämpar för slutmålet.
Kampen kommer däremot aldrig att vinnas genom osaklig kritik av kamrater, splittring eller ett sekteristiskt tänkesätt om utvaldhet eller exkludering. Inte heller kommer underminerande av förtroende eller ifrågasättande av kämpande kamraters motiv att föra oss ett enda steg närmare målet.
Våra (((fiender))) är fast beslutna att stoppa vår kamp och förinta vår vita ras. De har redan kommit långt på vägen genom att lyckas passivisera och hjärntvätta stora delar av vårt folk till att inte vilja göra motstånd. De har tagit över vår ekonomi, våra parlament och våra domstolar. De har iscensatt ett brutalt och hastigt genomfört folkutbyte. De har undergrävt folkets naturliga moral genom bland annat homolobbyn och alltmer dekadent agendastyrd underhållning.
Våra (((fienders))) metod har alltid varit subversiv underminering, konspiration, lobbyism, svartmålning och lögner. Det är metoder som varje sann nationalsocialist måste sky som pesten och ställa sig över genom att i sitt liv förkroppsliga de ariska dygderna: Styrka, Ära, Trohet, Plikt och Kamratskap.
Vår kamp för vårt folks framtid är långt ifrån över. Den är inget hundrameterslopp. Den är ett maratonlopp där bara de som agerar klokt och långsiktigt kommer att vara med vid målgången. För vi kommer att nå målet. Det finns inget tvivel. Det finns inget alternativ.
Hoppa till huvudinnehåll
