KRÖNIKA. Martin Saxlind resonerar i den här artikeln kring faran i att låta det perfekta stå i vägen för det goda.
Det senaste året har jag ett par gånger snubblat över ett uttryck som fastnat i mitt medvetande: ”Don’t Let the Perfect Be the Enemy of the Good.” Uttrycket är tydligen en variant av en fras som fått spridning genom Voltaire.
När jag hört frasen har den yttrats i en del engelskspråkiga poddar jag följer. Sammanhanget har ofta varit att nationella istället för att arbeta progressivt mot sina mål börjar bråka inbördes om vad det slutgiltiga och perfekta målet är. Istället för att hålla ihop och arbeta för förbättringar av samhället, så väljer man att inte göra något alls eller ännu värre kritisera och demoralisera de som faktiskt arbetar för positiva samhällsförändringar.
Tyvärr är den här svartvita ”allt eller inget”-inställningen rätt vanlig bland nationella. Eftersom våra åsikter idag inte har något politiskt genomslag kan vi tävla inbördes om vem som är mest renlärig och har de teoretiskt sett finaste åsikterna. Tävlingen om vem som är mest renlärig eller radikal fyller dock ingen praktisk funktion annat än att individerna som utropar sig som segrare känner sig som bättre och mer goda människor; alltså exakt samma självförhärligande funktion som politiskt korrekt godhetssignalering fyller för våra fiender.
Poängen här är inte att man inte ska vara radikal och principfast, det ska man vara. Poängen är att vi avancerar politiskt genom att attackera våra verkliga fiender – de som sitter på makten i samhället – inte genom att attackera andra människor som arbetar i samma riktning som oss men kanske inte vill gå riktigt lika långt som oss.
Vissa nationella är också väldigt endimensionella vad gäller vilka metoder som kan leda till seger. Vissa menar att endast väpnad kamp kommer ge oss seger och att de som inte lever som soldater är degenererade och håller kampen tillbaka. Andra menar att intellektuellt arbete är det enda rätta och att de som är ”våldsbejakande” är lågbegåvade plebejer som förstör för alla andra. Utöver de två motpolerna finns det vissa som inte kan tänka sig att syssla med annat än parlamentariskt arbete, vissa som tror att företagande och ekonomisk styrka är vägen framåt och vissa kanske tror att vår frälsning står att finna genom religion.
Alla metoder är såklart inte lika bra och vissa metoder är uppenbart skadliga. Men om du själv lägger mer tid och energi på att diskutera hur andra agerar än på att själv agera, då agerar du inte konstruktivt.
Det här är en insikt jag tror att många nationella kommer till med åren. Jag var själv mer benägen att bråka över vad som var ideologiskt renlärigt när jag var yngre. Med åren inser man dock vilken stor uppgift vi har tagit på oss och att vi inte har tid att i onödan bråka med andra nationella. Om vi hade varit den dominerande politiska kraften i samhället hade vi kunnat kosta på oss att internt strida om varenda liten detaljfråga. Då hade det också haft en stor praktisk betydelse vad vi tog för beslut, men i dagens läge är det att sätta vagnen framför hästen.
Att vara perfektionist är tyvärr ofta väldigt bekvämt. Istället för att kompromissa med sina åsikter, organisera sig och kämpa i motvind så kan man som perfektionist ställa sig vid sidan av, rynka på näsan och peka på någon brist och säga att man inte tänker vara aktiv på grund av den. Adolf Hitler beskrev det med följande ord:
Det står mig idag klart att dessa människors rent kritiska betraktelsesätt i själva verket kommit att utgöra ett betydande hinder. Man inser att det ena eller andra skulle vara bra och riktigt, men man förmår trots det inte följa med eftersom det eller det fortfarande är betänkligt. Man vet att […] vårt folk kommer att gå till grunden, men man vägrar likafullt att ansluta sig till räddningsaktionen eftersom man även i denna har upptäckt något som åtminstone utgör en skönhetsfläck. Kort sagt, man konstaterar förfallet men förmår inte uppmana tillräckligt med kraft för att beslutsamt motverka det, eftersom man även i motståndet som sådant åter fått upp vittringen på något slags tvivelaktig möjlighet.
Så bråka inte om vad som är den perfekta politiken eller de perfekta metoderna. Bråka inte om vad andra nationella säger eller gör. Låt inte det perfekta bli det godas fiende – för mycket står på spel för att vi ska kunna bete oss på det viset. Angrip fienden istället för dina kamrater!
Det perfektionistiska synsättet kan vara användbart när det identifierar problem och leder till verkliga förbättringar. Men perfektionismen blir en ondska om det perfekta förblir en teoretisk utopi som aldrig förverkligas och bara används för att attackera de icke-perfekta krafter som ändå arbetar för den goda saken.
Hoppa till huvudinnehåll
