RECENSION. Tarzan har kallats världens mest kända litterära gestalt och är bioaktuell med Alexander Skarsgård som hjälten från djungeln. Dennis Hopper har sett den och berättar mer om Tarzans politiska resa och den nya filmen.
Tarzan skapades av Edgar Rice Burroughs 1912 med boken Tarzan of the apes. Tarzan heter egentligen John Clayton den tredje eller Lord Greystoke. När hans föräldrar dör efter ett skeppsbrott på en obelägen strand i Afrika uppfostras John Clayton av apor, närmare bestämt en art som Burroughs kallar Mangani. Denna fiktiva art har många olika drag från människoapor och genom sin uppväxt i djungeln med dessa utvecklar han en överlägsen fysik i sin tillvaro bland djungels lianer. Han har även en överlägsen intelligens och lär sig läsa på egen hand med hjälp av böcker som hans föräldrar lämnat efter sig. Han lär sig till och med flera olika språk genom dessa självstudier. När Jane Porter och hennes far kommer till Tarzans domäner förälskar sig de sig och Tarzan följer med till civilisationen men återvänder till djungeln och den primitiva tillvaro han uppfostrats i.
Boris Vallejos fantastiska Tarzanmålning.
Så långt är allt bra men Burroughs skrev dessvärre 23 romaner till om Tarzan och få hjältar har gjort en sådan sionistisk karriär som just Tarzan. Han räddar judiska flyktingar, kämpar mot elaka araber som hotar Israel, slåss mot tyskar i första världskriget och givetvis får även hemska nazister sina fiskar varma. Något som gjorde Tarzan till ett väldigt populärt kulturfenomen bland judar redan innan han började sin politiska karriär på bio.
När den 28-faldige världsmästaren i simning, Johnny Weismueller axlade filmrollen som Tarzan, 1932, tog karaktären dessutom ett sionistisk kliv på den vita duken. Filmerna innan Weismueller hade i stort ingen politisk prägel. Men Weismueller hade judisk påbrå och vi får se Tarzan i allt mer politiska filmer efter hans inträde i rampljuset. Mitt under det brinnande världskriget slåss Tarzan till och med mot hemska nazister i en av de 12 Tarzan-filmer som han porträtterade hjälten i, Tarzan och djungelfolket från 1943.
Just den filmen kan ses som en ren propagandafilm för att dra in USA i andra världskriget. Filmskaparen, Sol Lesser, kontaktades till och med av U.S. State Department som ansåg att just en sån Tarzanfilm skulle fungera bra som propaganda för demokratins kamp mot fascismen.
Den klassiska repliken ”Now Tarzan make war!” handlar om att Tarzan går ut i krig mot de hemska nazisterna i filmen Tarzan och djungelfolket från 1943.
Burroughs hade redan gjort sig rejält ovän med hela Tyskland 1920 när han släppte boken Tarzan-Untamed. I denna bok, den sjunde, slåss Tarzan mot tyska soldater under första världskriget. Här beskrivs tyskar som extremt onda; de plundrar och skövlar och Burroughs går så långt som att han låter tyskarna korsfästa sina motståndare. Detta resulterade i en omfattande bojkott i Tyskland och återförsäljare returnerade tusentals böcker. Burroughs försökte släta över kritiken med att inte alla tyskar är elaka, bara de han beskriver i sin bok är elaka, blandat med diverse halvhjärtade ursäkter. Men den tyska marknaden var ändå död för Tarzan även om han försökte reparera skadan genom att skriva in tyska hjältar i kommande titlar.
Boken som fick hela Tyskland att bojkotta Burroughs Tarzanböcker.
Totalt finns det över 50 Tarzanfilmer och en uppsjö spin-off karaktärer. Korak-Tarzans son, den sydamerikanska Tumac och det svenska julalbumet, Jukan-djungelns okrönte konung från 1951, kan nämnas som intressant kuriosa i sammanhanget.
Jukan, ett svenskt julalbum från 1951.
Hur blev då den senaste adaptionen av en hjälte som gjort en sådan raketkarriär i världssionismens tjänst? Med en regissör som har Harry Potter i bagaget, David Yates och 180 miljoner dollar i budget blir det naturligtvis ett storslaget äventyr. Manus skrevs av nykomlingen Adam Cozad och Craig Brewer som har en del tv-serier och tv-filmer i bagaget. Rollistan består av många stora namn som Alexander Skarsgård, Samuel L. Jackson, Christoph Waltz och Margot Robbie för att nämna några av huvudpersonerna.
Filmen baseras på Burroughs skapelse men är försatt till en historisk händelse som ligger närmare verkligheten, nämligen den belgiska kolonin Kongo i Afrika och Kung Leopold II:s styre där under slutet av 1800-talet. Efter att kungen byggt upp landets infrastruktur och rustat landet med befästningar står han i skuld till England. Den elake Kapten Leon Rom gör en deal med den onda afrikanska stamhövdingen Mbonga. Tarzan har under sin ungdom dödat Mbongas son och i utbyte mot Tarzan ska Leon Rom belönas med en stor mängd diamanter.
Kung Leopold anordnar en expedition till Kongo och bjuder in Tarzan. Något tveksam till expeditionen övertalas dock Tarzan av George Washington Williams, spelad av Samuel L. Jackson som blir Tarzans rolige sidekick filmen igenom. När de så har nått Kongo och träffat sina gamla afrikanska vänner kidnappas de av Leon Rom, fantastiskt spelad av Christoph Waltz, och hans onda hejdukar. Tarzan lyckas undkomma i tumultet som uppstår men Jane har inte samma tur utan hamnar på Leon Roms båt och blir från den stunden målet för Tarzan att rädda.
Att Belgien hade en koloni i Kongo och att de byggde infrastruktur och befästningar är verklighet och även karaktärerna Kung Leopold den andre, Kapten Leon Rom och George Washington Williams är verkliga, men längre än så kan vi nog inte sträcka sanningen. Att filmskaparen hade den goda smaken att inte låta skurken Leon Rom, även känd som Kongos slaktare, spela ut de vilda påståendena om kranier från kongoleser som sängornament, grymma massakrer eller de uppemot 10 miljoner döda kongoleser som kung Leopold med Leon Rom i spetsen påstås ha på sitt samvete, ger filmen ett plus. Eller kanske ett PK-minus då man låter bli att sparka in den öppna imperialistiska dörren.
Verklighetens Leon Rom och George Washington Williams.
George Washington Williams å andra sidan, med sin merit som första afroamerikan som tog examen i Newton 1874, blir även han, trots sina meriterande gärningar, något sparsamt porträtterad rent historiskt. Att det är hans öppna brev till Kung Leopold som startar den belgiska statens annektering av Kongo medges dock i filmens slutscen.
Det smärtar mig att erkänna att filmen är väldigt underhållande och specialeffekterna utsökta. Vi bjuds på många storslagna scener med afrikanska djur som verkligen tar CGI-effekterna till nya nivåer. Man håller även mängden och kvaliteten gällande actionscenerna på en rimlig nivå, bortsett från slutscenen där man går bananas, det vill säga springa i ett kulregn på en kollapsande byggnad och flyga ut ur en explosion i sista sekund i sann Hollywood-anda.
Att vi i stora drag dessutom slipper massa tramsiga sexanspelningar och sliskiga sängkammarscener lyfter filmen ytterligare. Det vill säga om vi bortser från en någorlunda roande anspelning som återkommer ett par gånger under filmens gång. För att klara livhanken är George Washington väldigt nära på att utföra olämpliga saker med en stor apa vilket Tarzan gärna återknyter till. Sedan att Skarsgård springer runt utan tröja med ett par byxor som är fastlimmade 3 mm ovanför anständighetsgränsen i drygt halva filmen är något man får räkna med, halvvilde som Tarzan är.
Skarsgård och byxorna som utmanar fysiken eller är det klister i byxlinningen?
I det stora hela är Legenden om Tarzan en välgjord äventyrsberättelse, lättsam och underhållande. Man spar på de politiska poänger man kunnat plocka från den afrikanska kolonialismens historia och Tarzan skildras på ett bra sätt utan att sy in några av de politiska bitarna som 30-40-talen visade prov på. Att man tonat ned PK-inslagen är något som kulturmarxistiska recensenter också beklagat sig över. På bland annat Sveriges radio beskriver en recensent filmen som ”den vanliga historien med en stark vit man i huvudrollen, som klarar biffen, och en vacker kvinna i sommarklänning bredvid” medan en annan av dem erkänner att han redan på förhand var ”något reserverad inför en film där man ska bry sig om en kärleksromans mellan två européer, som utspelar sig mitt i den Belgiska koloniseringen av den demokratiska republiken Kongo”.
Berättelsen om Tarzan är som bekant belägen i afrikas djungler och därav blir det självklart att filmen fylls av afrikaner, så det bör man räkna med. Men för den delen skiftar aldrig fokus från Tarzan till någon annan möjlig afrikansk hjältekaraktär annat än George Washingtons komiska inslag.
Även om actionscenerna inte är många lyckas filmskaparna hålla tempot på en relativt hög nivå filmen igenom. Många vackra scener med Afrikas natur och djurliv skildras och specialeffekterna hålls även de på en rimlig nivå. Skurken Leon Rom bör också nämnas på plussidan, en gentleman som det är lika svårt att hata som att finna sympati för.
Kapten Leon Rom, en gentlemannaskurk med glimten i ögat.
Att Samuel L. Jackson däremot tar mycket plats är något man får ta i beaktning. Men jämför man med hans roller i Quentin Tarantinos filmer har han här en orasistisk och osvärande roll, så väldigt jobbig blir hans rollfigur aldrig.
Sedan att vi aldrig får någon scen där Tarzan dundrar fram på en elefant är kanske irrelevant. Men nu är det här en Hollywoodfilm och vi kan gissa att om den spelar in mycket pengar får vi fler chanser till det. Kanske de politiska poängerna också kommer att plockas i vad som i slutändan visar sig bli en Tarzan-filmserie i fem delar?
Hoppa till huvudinnehåll
