SVERIGE. Malcom Kyeyune har skrivit en lång essä i Kvartal där han i grund och botten bekräftar det nationalister länge har sagt om gruppvåldtäkter och invandrares svenskfientliga våld i allmänhet.

Malcom Kyeyune.

Att gruppvåldtäkter har haft en raslig dimension är något nationalister länge har påtalat i Sverige. Många icke-vita invandrare hyser ett rasligt mindervärdeskomplex gentemot den vita majoritetsbefolkningen. Det här mindervärdeskomplexet och anti-vita hatet eldas på av de politiskt korrekta medierna och politikerna som säger att svenskar är rasistiska förtryckare som håller de icke-vita nere. Detta skapar en av huvuddrivkrafterna bakom gruppvåldtäkter och vissa andra former av invandrarkriminalitet som vi kan se i Sverige och andra västerländska samhällen.

Nu har Malcom Kyeyune, som en gång i tiden var såpass vänsterradikal att han uteslöts ur Ung Vänster, skrivit en lång essä i tidningen Kvartal där han i grund och botten instämmer i den nationalistiska förklaringsmodellen även om han använder andra begrepp och håller analysen på en viss nivå. Kyeyune använder träffande ordet ressentiment som förklaring till varför invandrare brutalt gruppvåldtar kvinnor eller begår andra svenskfientliga brott som saknar annan logisk förklaring.

Detta våld hör inte hemma i normala samhällen. Det uppstår när det finns etniska, religiösa, eller allvarliga sociala klyvningar som möjliggör framväxten av ressentiment hos delar av befolkningen. Gruppvåldtäkter är inte ett våld som begås inom grupper, det är ett våld som begås huvudsakligen mellan grupper. Satt i system är det ett pålitligt historiskt tecken på att seriösa konflikter är på väg, konflikter som kan klyva enligt etniska eller konfessionella linjer.

Om sexuellt våld mot kvinnor skriver Kyeyune mer specifikt:

Vid det här laget känner vi alla till den sortens förklaringar som ofta hittills ansetts tillräckliga, speciellt inom och från vänstern: Mäns våld mot kvinnor är konstant, detta är en produkt av en generaliserad kultur som sanktionerar hat och våld mot kvinnor, förövarnas karaktär är en fråga om socioekonomiska faktorer snarare än härkomst, och så vidare. Dessa argument framstår onekligen som ganska futtiga, om eller när de fråntas rätten att sätta punkt för all efterföljande diskussion. Detta är inte ett normalt sorts våld, sprunget ur helt vanlig misogyni. Det är inte ovanligt att hävda att den negativa kvinnosynen i väst egentligen inte skiljer sig särskilt mycket från attityder annorstädes. Detta kan till och med vara sant i vissa fall, men det är helt irrelevant. Det viktiga är inte förekomsten av ”taskiga attityder” eller en dålig människosyn, utan det viktiga är det psykologiska behovet att tortera och förnedra. Detta behov är inte jämnt fördelat över befolkningen! Detta behov att tortera och förnedra unga kvinnor under nästan ofattbart brutala förhållanden, återfinns i dag främst bland män härrörande från Mellanöstern och Nordafrika, enligt de undersökningar av förövarna som faktiskt gjorts. Det går självklart att hävda att själva impulsen bakom är generellt manlig, att ”hatet” är något generellt men att män från andra delar av världen är bättre på att ”hålla masken” och inte agera på detta hat, men vilka anledningar har vi egentligen att tro detta, annat än rent ideologiska? […]

Den avgörande skillnaden män emellan är inte nödvändigtvis deras ”attityder”, eller vad de är beredda att säga om kvinnor mellan skål och väg, utan förekomsten av ressentiment. Det är fullt möjligt att vara djupt misogyn och samtidigt helt sakna behov av att förgripa sig på kvinnor. Det är likaså helt möjligt att – åtminstone på pappret – vara en ansvarstagande och medveten feminist och fortfarande bete sig våldsamt eller förnedrande mot kvinnor, något som vi i Sverige fått ganska god erfarenhet av på sistone.

Förutom sexuellt våld kan ressentimentmodellen enligt Kyeyune förklara fenomen som invandrarungdomarna som ”krigade mot svenskarna” genom rån, attackerna mot blåljuspersonal i förorter, knivdådet i Åbo och liknande dåd. Kyeyune skriver dock att hans syfte i essän ”är inte att slutgiltigt förklara hur saker och ting verkligen ligger till, utan att erbjuda en övertygande förklaringsmodell som sedermera kan testas mot verkligheten”.

I slutet av essän skriver Kyeyune också att han fruktar att även svenskar ska börja känna ressentiment och hänge sig åt motsvarande brottslighet:

Att läsa om gruppvåldtäkter, eller grooming, eller invandrargäng som rånar pensionärer för alltid med sig risken att man börjar känna sig svag, och upplevelsen av svaghet kan tyvärr lätt härskna och förvandlas till något mörkare. Det är faktiskt inte svårt att föreställa sig svenska killar som i grupp våldtar flickor i slöja, som misshandlar eller dödar vanliga förbipasserande människor med utländskt utseende utan någon annan anledning än att bevisa att svenskarna är starka och invandrarna är svaga.

Med tanke på det förtryck och den förnedring svenskar tvingas genomlida i det mångkulturella samhället är det förmodligen en befogad oro och fenomen som Lasermannen och svärdattacken i Trollhättan kan ses som exempel på dåd utförda av ressentimentfyllda svenskar.


  • Publicerad:
    2018-06-03 14:55