Dagens datum 20 november: En svensk armé under kungen Karl XII besegrade en över tre gånger så stor ryska styrka vid Narva år 1700, i vad många beskriver som en av den svenska krigshistoriens största segrar.

Efter faderns död, 1697, hade Karl XII krönts till Sveriges konung endast femton år gammal. Kort efter den unge kungens trontillträde började Sveriges fiender planlägga ett anfall på landet. Danmark, Polen och Ryssland hade alla förlorat stora landområden till Sverige under tidigare krig. De tre kungarna Fredrik IV av Danmark, August II av Sachsen-Polen och Peter I av Ryssland var av åsikten att man borde slå till så snart som möjligt medan landet var svagt under den unge kungen.

I februari år 1700 inleddes, utan föregående krigsförklaring, ett anfall mot den svenska staden Riga, i Livland. Anfallet mot staden misslyckades och den polska armén kom att belägra staden till och från under det kommande halvåret. Kort efter det polska anfallet mot Riga tågade en dansk armé mot Sveriges allierade Schleswig och Holstein. Danskarna ockuperade inom kort nästan hela Holstein, endast ett fåtal befästningar var kvar i svenska händer.

Hemma i Sverige satte Karl XII det viktigaste arvet efter fadern i rörelse, det svenska indelningsverket. Armén mobiliserades och sattes på krigsfot utan större problem. I Skåne samlades ungefär 16 000 soldater, för att därifrån ta sig an den närmsta fienden, Danmark. I slutet av juli år 1700 landsteg svenska soldater på Själland. De svenska soldaterna mötte inte något större motstånd och kunde efter ett par veckors styrkeuppladdning tåga mot den danska huvudstaden. Den danske kungen, Fredrik IV hade då redan börjat förhandla om fred med Holstein, och fredsavtalet skrevs under den 8:e augusti.

När Danmark nu var besegrat kunde Karl XII vända sin uppmärksamhet mot de andra fienderna. Ryssarna hade i september gått över gränsen till det svenska Estland. Den 10 september påbörjade en mycket stor rysk armé på uppemot 80 000 man (med trossen inräknad) belägra den befästa staden Narva. Det svenska försvaret i staden uppgick till ungefär 1800 soldater, som under överste Rudolf Henning Horn slog tillbaka flera ryska stormningsförsök under september. Ryssarna beslutade sig för att inleda en regelrätt belägring av staden och man började bygga löpgravar och beskjuta staden med artilleri.

När armén hade skeppats över till Estland beslutade Karl XII att undsättningen av Narva hade största prioritet. Den 13 november tog kungen befälet över dryga 8000 soldater och tågade av mot Narva, resterande 5000 soldater skickades söderut för att beskydda Livland.

Vägen mot Narva var kall och blöt och soldaterna höll ett mycket hårt tempo. Vid Pyhäjäggi fanns en rysk styrka på 6000 man som hade till uppgift att försvara det viktiga passet. Den 18 november anlände den svenska armén, man satte snabbt ihop en anfallsstyrka med 500 soldater och några kanoner. Efter en mycket kort skottduell drog den ryska styrkan sig tillbaka och marschen mot Narva kunde återupptas.

Dagen efter stod armén nu bara en dryg mil från Narva. Spaningsföretag skickades ut för att undersöka de ryska befästningarna. Befästningsofficerarna som tog sig fram till de ryska linjerna möttes av 6-7 kilometer långa cirkumvallationslinjer, med upp till tre meter djupa vattenfyllda vallgravar. De svenska spanarna uppskattade att de ryska linjerna försvarades av uppemot 60 000 soldater.

När spanarna återkom på kvällen den 19 november satte de svenska befälhavarna igång med sin planläggning av anfallet. Generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiölds plan var lika enkel som den var genial. Då man hade alltför få trupper till att genomföra ett anfall efter hela linjen var planen att anfalla med två kolonner för att sedan rulla upp de ryska trupperna inifrån befästningen.

Den ryske tsaren Peter I hade vid nyheten att den svenska armén var i antågande börjat uppträda allt mer nervöst. Vittnen påpekar att tsaren var apatisk och konsumerade stora mängder vodka. Dagen före slaget lämnade Peter I armén, han angav brådskande förhandlingar med utländska diplomater som skäl, och lämnade över befälet till general Charles Eugène de Croy.

Under natten mellan den 19 och 20 november blev det inte speciellt mycket vila i den svenska armén. Man var upptagen med att tillverka faskiner och stormstegar och se till att utrustningen var i bra skick till morgondagen. Klockan sex på morgonen kom ordern om uppställning till anfall.

Högerflygeln, under general Otto Vellingk, förfogade över 11 infanteribataljoner på 2998 soldater och 24 skvadroner kavalleri på 1928 man. Soldater från Livgrenadjärerna gick i täten, följt av Livregementet till fots.

Vänsterflygeln, under general Rehnskiöld, delades upp i två delar. Den vänstra med två bataljoner om 516 soldater, den högra med 8 bataljoner om 2375 soldater. Vänsterflygeln hade 23 skvadroner kavalleri om 2386 soldater, varav de flesta hölls i reserv. Även här leddes anfallet av grenadjärer, tätt följt av Dalregemnetet och Närke-Värmlands regemente.

Kungen själv satte sig i befäl över Livdrabantkåren, som var den svenska armén absoluta elit.

Den svenska slagordningen vid Narva

Klockan 10 på förmiddagen intog den svenska styrkan höjden Hermansborg, där man placerade ut artilleriet som började beskjuta fienden.

Den ryska fienden, som uppgick till mellan 35-40 000 soldater, var placerad utefter hela försvarslinjen.

Ryska försvarare vid Narva

Vid omkring kl 14 på dagen sköts svensk lösen och till sitt svar fick man raketbloss från garnisonen i Narva. Samtidigt som den svenska armén satte sig i rörelse uppstod en kraftig snöstorm som blåste i svenskarna rygg. Stormen gjorde att svenskarna kunde tag sig fram osedda. När de ryska försvararna upptäckte den svenska armén stod man 30 meter ifrån varandra, då avfyrade ryssarna sina musköter som träffade väldigt dåligt på grund av sikten. Svenskarna avancerade ytterligare 20 meter, sedan gav man eld från sina musköter och gick sedan till anfall med värja och bajonett.

En rysk historiker beskriver ett anfall av karolinska soldater så här:
”När de inledde ett anfall ”exploderade” karolinerna i raseri. Med mental styrka och med ett rasande tryck från värjor, bajonetter och pikar skakade de om motståndaren, som vek bakåt utan att gå i närstrid…”

De svenska karolinerna bröt igenom de fientliga linjerna på två ställen enligt planen. Den ryska linjen klövs i tre delar och de svenska kunde nu målmedvetet börja hugga in på försvararna. Paniken i de ryska soldaterna började snabbt spridas och en vild flykt utbröt snart på både den ryska höger- och vänsterflygeln. I paniken drunknade stora mängder ryska soldater när broarna gav vika för massorna av soldater som försökte fly.

De hårdaste striderna skulle stå på högerflygeln, där resterna av två ryska gardesregementen barrikaderade sig bakom vagnar och annan bråte. Emot sig hade de det svenska Livgardet. Striderna vid vagnsborgen kom att pågå ända till skymningen.

Vid klockan 17 på eftermiddagen var striden över, alla ryska förband hade nu kapitulerat eller flytt.
Plundring av det ryska lägret bröt nu ut, de uthungrade och trötta svenska soldaterna åt och drack brännvin från de ryska förråden. I mörkret utbröt även skottväxling mellan Livgardet och Dalegementet, och ett antal svenskar stupade i vådabeskjutningar.

Efter förhandlingar tilläts de flesta ryska fångarna att avtåga från slagfältet, man defilerade förbi kungen med böjda huvuden och lämnade sina fanor och vapen.

Den ryska kapitulationen inför Karl XII

De svenska förlusterna under slaget uppgick till 667 döda och 1200 sårade. Ryssarna förlorade mellan 12-18 000 i döda och sårade.

Det svenska krigsbytet blev enormt: man tog 180 kanoner, 230 fanor, 24 000 gevär med ammunition, hela den ryska krigskassan och stora mängder mat och andra förnödenheter.

Segern vid Narva kom att göra den svenska kungen Karl XII berömd och fruktad över hela Europa. Kriget med med Ryssland och dess förbundna kom att fortsätta fram till 1721.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-11-20.

• Publicerad:
  2017-11-20 00:05

Kategoriserat som:
• Dagens datum
• Historia
• Kultur & Kunskap
• Nordisk historia