ANTIKVARISKT • Artikel från Den Svenske Nationalsocialisten, den 25 oktober 1934. Författad av Per Dahlberg.

Vi ha i denna tidning flerfaldiga gånger påpekat hurusom socialdemokratin för närvarande har en hemsökelsens tid. Detta kommer nogsamt till synes icke minst på den teoretiska åskådningens område. I vårt land är partiets ställning visserligen till det yttre fast grundad och landstingsmannavalens framgångar ha kommit självgodhetens anda att göra sig än mera bred, men bakom den enhetliga fasaden döljer sig en förvirring ifråga om mål och metoder som fullt ut kan mäta sig med en borgerliga frontens virrvarr av sinsemellan stridande idéer och åskådningar.

Nationalsocialismens framträdande har hos socialdemokraterna liksom hos de flesta andra partier betytt ett försök till revidering av det egna programmet, eller snarare terminologin till bättre överensstämmelse med den nya tidens mera bärkraftiga och i verkligheten grundade krav, och för vårt regeringsparti är denna frontförändring desto nödvändigare som de är i färd med att söka nå majoriteten med tillhjälp av grupper vilka man vet vara föga trakterade av marxismens doktrinära dogmatism.

Därför kan det hända såsom för en tid sedan skedde i Lund att Per-Albin Hansson utlägger folkgemenskapens välsignelsebringande evangelium, medan det program han officiellt bekänner sig till ordar om klasskampens nödvändighet. I samma program ingår likaledes internationalismen som en huvudbeståndsdel; i partipropagandan däremot kan man numera få höra allt flera röster som vilja göra gällande att socialdemokratin är ett nationellt parti och en svenskhetens sanna förkämpe. Symtomatiskt för dessa nya signaler var ju den valaffisch i vilken socialdemokraterna historiskt söka anknyta till Engelbrekt. En rad liknande exempel där svart göres till vitt kan utan svårighet framletas.

Vid Göteborgsvalet delades sålunda ut ett flygblad i vilket det bl.a. heter: ”Som svensk tål du ej översitteri och knektfasoner. Slå tillbaka högerns och nazisternas försök, att efter utländskt mönster driva vårt folk i ofrihet och förnedring! Giv socialdemokratin, frihetens och demokratins förkämpe, ditt stöd!”. Texten prydes därjämte av en mansgestalt, bärande en röd fana bakom vilken den blågula skymtar. Om intet annat så är åtminstone detta flygblad ett synnerligen talande utslag av socialdemokratisk fräckhet. Ty att framställa detta parti som ett frihetens värn och en översitteriets motståndare, det är att vända upp och ner på de faktiska förhållandena. Alla de som för sin nationalsocialistiska tros skull blivit utkastade ur fackföreningarna eller på annat sätt blivit trakasserade kunna tillräckligt vittna i denna sak. Socialdemokratiska partifunktionärer och fackföreningspampar med eller utan befattning i statlig och kommunal tjänst likna mer än några andra de fogdar och småpåvar vilka svenska folket i gångna tider vetat att göra sig kvitt, en konst som det med all säkerhet ännu icke glömt.

Socialdemokraternas proklamerade svenskhet och avståndstagande från ”utländska mönster” äro emellertid om möjligt ännu mindre överensstämmande med sanningen än deras frihetspatos. Socialdemokratin är från början till slut ett internationalismens parti och alltsedan sin uppkomst i vårt land har den arbetat efter utländska förebilder. Dess programåskådning härleder sig ytterst från juden Marx och bland andra auktoriteter kan särskilt nämnas Marx rasfränder Bernstein, Kautsky och Adler. Men vad deras rotlösa ghettofilosofi har med svenskhet att skaffa torde vara svårt att bevisa. Något sådant samband finns nämligen ej. Redan ett studium av det socialdemokratiska partiets historia, sådan den uppfattats av dess egna medlemmar, visa detta med all önskvärd tydlighet. I sin egenskap av marxistiskt parti är socialdemokratin kämpar för utländska intressen, men mellan orientalism och svensk samhällsuppfattning ligger ett svalg befäst.

I hela sin verksamhet har också socialdemokratin i Sverige liksom i alla andra länder betytt en nedrivande kamp mot allt vad inhemsk, artbunden kultur och nationell livsvilja innefattar. Våra historiska minnen ha förhånats, våra svenska symboler ha bespottats och dragits i smutsen. Det är visserligen sant att det patentpatriotiska borgardömets bristande sociala ansvarskänsla underlättat och befordrat denna fosterlandsförnekelsens förkunnelse, men denna är dock till syvende och sist djupt rotad i socialdemokratisk åskådning som sådan. Att i dessa dagar vissa socialdemokrater söka slå an på nationella känslosträngar och predika den villkorslösa fosterlandskärlekens evangelium kan på intet sätt förändra bilden. Det är partitaktik och intet annat, en bankrutterad åskådnings försök att under falsk flagg nå en ställning som den under öppet visir aldrig skulle kunna erövra. I det ovan påtalade flygbladet täcktes den blågula fanan till större del av den röda. Förhållandet är typiskt. Det ger ett sant uttryck för socialdemokraternas verkliga avsikter.

Socialdemokratins svenskhet är som synes av det ytligaste slaget, och bland de stora väljarmassorna äro med all säkerhet de internationella tankegångarna lika levande som någonsin. Att erövra dessa massor tillbaka till nationen, till en verklig svensk folkgemenskap är en stor uppgift, väl den största i vår inrikespolitik. Vägen till folkets fosterland går dock lika litet genom borgerlig klasshögfärd som genom marxistisk klasskamp, om också dessa parter söka dölja sin för nationen sönderslitande inbördesstrid med fraser om folkhem och samhället främst.

Endast nationalsocialismen, genom vilken såväl nationalismen som socialismen vidgas utöver sin nuvarande partidemokratiska klassbegränsning till en hela folket omfattande ödesgemenskap, kan åter giva folket dess tro på nationen som livsform genom att skänka denna ett förpliktande socialistiskt innehåll. Därför är nationalsocialismen hoppet om framtiden, hoppet om det nya svenska riket, fast grundat på gemenskapen mellan handens och hjärnans arbetare.