ANTIKVARISKT • Artikel från Vår Kamp, utgiven den 22 april 1933. Författad av O. Grönwall.

I det politiska aktionsprogrammet för Sveriges Kommunistiska Parti står: ”Hela denna kapitalismens utveckling nödvändiggör för de arbetande massorna – industrins, jordens, skogarnas och samfärdselns arbetare sida vid sida med det intellektuella proletariatet – att sammansluta sig i ordentligt förbund mot all slags utsugning och förtryck och till skydd för sina klassintressen i dagens skiftande förhållanden.”

Och det är över detta program som i hemlighet kommunismen full av förtvivlan vrider sina händer. Det har nämligen visat sig omöjligt att genomföra.

På de diskussionsmöten som de fem marxistpartierna stundom anordna sinsemellan beskylla de alla varandra för att i sina led ej kunna samla det intellektuella proletariat, som är erforderligt för att den proletära klassfronten skall bli helgjuten.

De ge också varandra skulden för att icke jordens arbetare, de fattigaste bland de fattiga i vårt land vilja bli anhängare av någon av internationalerna, utan hellre ge sina röster åt bondeförbundet eller – vilken paradox! – de borgerliga.

Kommunisterna klaga också över att industrins, skogens och samfärdselns arbetare äro brottsligt tröga och indolenta, och förtvivla över att proletären inte kommer till kommunismen förrän han faktiskt svälter. Konsekvent härmed har inte kommunismen något annat att komma med för att argumentera sina politiska propagandastrejker än denna bankruttförklaring: ”När företagen gå omkull och nöden förvärras, beredes vägen till den proletära diktaturen.”

Detta från kommunisthåll ständigt återkommande yttrande är en bankruttförklaring, emedan det bevisar att en genomsnittlig svensk arbetare i kommunismen icke finner något som uppfyller honom med hänförelse, idealism och kampvilja, utan att han tvärtom ej blir aktiv kommunist förrän de borgerligas klasspolitik tvingar honom därtill.

När i dessa dagar kommunismen går framåt är detta en bekräftelse härpå, ty dessa framgångar motsvaras av det ökade trycket av det nuvarande borgerliga mut- och kapitalsystemets järnhäl. De nya generationer som nu växa upp beredas ingen plats i näringslivet, utan tvingas att liksom alla de permitterade parasitera på dem som ännu ha arbete. Folket proletariseras alltmer och då samtidigt den kommunistiska propagandan finansieras frikostigare än någonsin förr, inses lätt vilka oerhörda villkor som krävas för att få den mest förtvivlade delen av vårt folk att ansluta sig till den kommunistiska läran, då de kapitalistiska konjunkturerna en gång bliva bättre och man behöver arbetare i industrierna, då kommer kommunismen, liksom alltid förr, att återigen gå tillbaka.

Varpå beror denna kommunismens svaghet? Vill inte folket vara socialistiskt? Vill man offra sig självmant åt spekulationen? Nej, så är inte fallet. Men det finns någonting hos marxismen i allmänhet och kommunismen i synnerhet, som gör den oförenlig med folket. Detta något är internationalismen. Inte en räddning för det arbetande folket utan ett ”jäkla fosterlandsförräderi” kallar landsbygdens arbetare kommunismen. Detsamma gäller om det intellektuella proletariatet.

De massor av arbetare som rösta socialdemokratiskt ha också mer eller mindre omedvetet en nationell inställning, som är mycket starkare än högerns ytliga patriotism.

Schismen mellan kilbomare och sillénarna baserar sig också i grund och botten icke på en mer eller mindre radikal inställning i politiken, utan på en omedveten nationell inställning hos de förra. Det fanns ju en tid då socialdemokratin aktivt gick in för internationalisering och förnekade alla nationella värden, men denna strävan blev allt svagare, ju mer arbetarrörelsen förbättrade de socialdemokratiska arbetarnas ställning. Den radikalare kommunismen bröt sig ut med en starkare vilja till internationalism, men även den kapitulerade inför arbetarnas instinktiva nationalistiska ställning, denna strävan att göra sig ett fosterland själv istället för att lägga förvaltandet av dess kulturella och övriga nationella egenskaper i händerna på en främmande världsregering.

Denna internationalism, som endast kan vinna insteg hos proletärer, där nöden slagit ihjäl all känsla för högre värden än mat, och hos intellektuella snobbar som aldrig i ett dagligt hårt arbete för brödet tillsammans med oss andra lärt känna vårt folk och dess själ, den har gjort ett strålande fiasko i Sverige och i hela världen.

Och det har det gjort därför att den strider mot den biologiska utvecklingens lagar. Finns det något samhälle på hela jorden – bland växter eller djur – där icke nationalismen och rasmedvetandet är en betingelse för självbevarelsen? Nej!

Finns det något samhälle på jorden som bättre behöver självbevarelse och betingelserna härför än det högsta – kultursamhället? Nej!

Internationalismen är en mänsklighetens demoniska vilja till självmord. Den skapar degeneration, nivellering – allt som närmar sig döden.

De svenska kroppsarbetarna komma att inse detta. De komma att lämna socialdemokratin, kommunismen, syndikalismen och ungsocialismen, och därigenom bilda en enig social front. Och denna enhetsfront är nationell och just därför att den är nationell kommer den att omfatta miljoner lantbruksarbetare och miljoner intellektuella.

Då ska ett ögonblick vara nog för att skipa rättvisa, som Krapotkin en gång sade.

Till gemensam kamp för det nya Sverige – människornas Sverige – medborgarnas Sverige – inte de borgerligas.

— O. Grönwall