MORALKAKA. Henrik Pihlström angriper den heliga kon som går under begreppet ”vanligt folk”.

Vilka är egentligen vanligt folk? Och vilka skulle inte tillhöra detta vanliga folk? Det är frågor ingen kan ge exakta svar på förstås. Vi får därför utgå ifrån vad som ofta menas när begreppet används.

Det som ofta menas är att det vanliga folket utgör en stor del av befolkningen. Synonymer till vanlig är exempelvis utbredd, allmän, konventionell och normal. Det vanliga folket ser vi varje dag. Det vanliga folket utmärker sig sällan som udda och konstiga.

Det ligger en psykologi i att inte vilja hamna utanför gruppen. Att riskera bli utstött och mobbad vill de flesta undvika. Det vanliga folket ska därför strykas medhårs samtidigt som man bedyrar att ”jag är en av er”. Att vinna det vanliga folkets gunst och förtroende anses viktigt för många budbärare med varierande ekonomiska, religiösa och politiska motiv.

Nyckelskramlarna i Nyköping 2008 framställer sig som ”vanligt folk”.

Vanligt folk framställs som något fint. Det är några man inte får kritisera utan förväntas hylla och se upp till. Det blir viktigt att identifiera sig med denna gemenskap till varje pris. Det vanliga folket ska accepteras som de är, även om de gör fel, inte förstår vad som händer eller är mentalt kontrollerade.

Vanligt folk tillskriver sig stora bedrifter som att ”det var vi som byggde landet”. Enskilda tar på sig äran med att säga ”jag har slitit och betalat skatt hela mitt liv”. När det vanliga folkets medlemmar inser att de på något sätt blivit missgynnade är det någon annans fel. Förstås.

Det går att skylla på staten, invandrarna, politikerna och vilka du vill. Till sist kommer vi ändå fram till den rationella slutsatsen att det vanliga folket någonstans på vägen har accepterat det samhälle som vi nu har fått. Det vanliga folket har inte gjort tillräckligt motstånd. För det mesta har de till och med gett samhällsutvecklingen sitt aktiva godkännande med röstsedlarna.

Målning av Hieronymus Bosch.

En av de sju dödssynderna. Målning av Hieronymus Bosch.

Nu när det vanliga folket inser att något blivit snett så börjar uppvaktningsceremonin. Invandringskritiska hemsidor och nationella som ser sin chans att vinna nya anhängare sträcker ut armarna när den självömkande klagosången börjar. Tycka-synd-om-jargongen översvämmar artikelkommentarer och gnäll i sociala medier.

Uppvaktarna nickar förstående till berättelserna om hur gamla Greta skrämdes av asylanterna som en dag satt på altanen. Om hur Gunnar inte släpps in på äldreboendet och hur det senare omvandlas till asylboende. Historierna om personrån, vitpixlade ansikten, gruppvåldtäkter och skolor i kaos avlöser varandra i de alternativa mediernas rapportering.

Sällan ser jag hur någon vill beskriva vad det är som skett och varför. Många av er som lider av det multietniska konceptet är själva medskyldiga. Jag har svårt att godta era ursäkter – ”vi visste inte bättre”, ”vi blev förda bakom ljuset”, ”ingen förklarade för oss” och så vidare. Det enda jag kan se är att ni har varit fega, ni har valt att blunda för det uppenbara och ni har flytt ifrån ert egna ansvar.

Ni era idioter borde inte snyfta och tycka synd om er själva. Titta er själva i spegeln. Har Gud varit orättvis mot er? Vem bär skulden för att ni inte klarade matteprovet, inte orkade vikterna på bänkpressen eller att frun lämnade er? Och vem skulle komma och rädda er?

Om någon tror att jag skrattar när det egna folket lider och plågas så har ni missförstått min poäng. Jag har under mitt vuxna liv tagit ställning och offrat mig för er skull. Även om gamla Greta röstat på Socialdemokraterna i hela sitt liv så mår jag dåligt för det elände som drabbar henne idag. Trots er passivitet, okunskap och dumdristighet har jag stått på er sida även om ni inte förstått det själva.

Ni har inte sällan mött mig och mina kamrater med näsan upp i vädret och grimaserat åt oss. Ni har inte protesterat när media framställt oss som paria. När åsiktspoliserna sprungit runt för att bestraffa oss med social stigmatisering och yrkesförbud var ni också tysta.

När kulturberikningen spridit sig inom ert egna staket, på era barns dagis och skola, då händer det att ni ändrar på er. Ni blir kritiker och röstar kanske till och med på Sverigedemokraterna? Grattis! Har ni gjort er plikt nu? Kommer det ordna upp sig nu med lite hopp och tålamod? Ibland önskar jag att jag var lika korkad som ni är så jag kunde luta mig bakåt i fåtöljen.

Sverigedemokraterna en ursäkt för att inte ta ansvar?

Sverigedemokraterna en ursäkt för att inte ta ansvar?

Ansvaret faller förstås även på oss som mobiliserar kandidater att delta i kampen för Nordens befrielse. Vi kunde ha varit mycket bättre med att ge er de rätta förklaringarna, att måla upp visionerna tydligare och att ta vara på alla som visar intresse. Det kan vara en annan artikel i sig. Samtidigt kan den frågan aldrig bli ett tillräckligt starkt skäl för att själv inte ta ansvar. I själva verket är det ännu en bekväm undanflykt att använda ”kritik” som skäl för att själv inte göra någonting.

Jag kommer aldrig vänta på att det vanliga folket vaknar upp och gör vad de borde göra. Det kommer aldrig ske. Viktiga samhällsförändringar sker aldrig genom en handlingslam majoritet. Det är den målmedvetna och offervilliga minoriteten som driver fram revolutioner, som för kampen mot tyranner och ockupanter. När de största offren är gjorda kan majoriteten komma in i bilden men då har det också blivit opportunt att vara som oss.

Jag är stolt att härmed bryta mot det eviga ältandet och fjäsket för det vanliga folkets gunst. Jag ber inte om ursäkt om ni känner er kränkta och utpekade. Sanningen måste sägas – synden straffar sig.

  • Publicerad:
    2015-03-13 08:00