ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige-Tyskland häfte 2 februari 1943. Författare okänd.

Den nationalsocialistiska regimen i Tyskland hade vid månadsskiftet januari-februari bestått i jämnt tio år, och som givet är har jubileet firats. Men det har ej högtidlighållits så som säkerligen skulle ha skett, om det inträffat under andra förhållanden, med lysande folkfester av det slag, som nationalsocialisterna visat sig vara mästare på att ordna. Med sammanbitet allvar och tankarna på de motgångar, vilka under senaste tid inträffat på slagfältet, har det nya Tyskland upplevt tioårsdagen. Rikskansler Hitler själv kunde på grund av det allvarliga läget ej lämna sitt högkvarter vid fronten, och som huvudtalare inför det tyska folket framträdde Göring och Goebbels. Ur deras ord talade emellertid en obruten tillförsikt och fast tro på den slutliga segern, och de budskap de hade att framföra torde för tyska folket ha varit av lika stort värde som en tioårsfest i glädje och prakt.

Inför den tyska nationalsocialismens jubileum är det emellertid naturligt, att man i en återblick söker summera dess insatser på olika områden, insatser vilka i alltför stor utsträckning blivit förbisedda eller missförstådda i världen utanför dess eget land. Vad som satt sin prägel på utvecklingen i Tyskland, alltsedan Hitler den 30 januari 1933 erhöll posten som rikskansler, är framför allt den idé, som fått sitt uttryck i ordet folkgemenskap. Folket, nationen, har blivit det högsta målet för individens strävanden, och hans önskningar och intressen få komma i andra rummet. Det är samma sak, som här hemma uttryckts med den av alla partier åtminstone officiellt och i princip erkända satsen, att samhällsnytta går före egennytta, allmänt väl före individens väl, en grundsats som varken innebär eller behöva innebära något personlighetens förkvävande eller något outhärdligt tryck över individerna från statens sida.

Den nationalsocialistiska staten ställer i vissa fall större krav på individerna än den gör i vårt och andra demokratiska länder – ehuru man i Tyskland saknar de ofta löjeväckande förordningar, genom vilka statsmakterna i Sverige, ej sällan till förfång för vården av de viktigare angelägenheter, kringgärda individernas privatliv – men å andra sidan åtnjuter den enskilde tack vare dessa större fordringar en trygghet, som är otänkbar i samhällen uppbyggda efter mer liberalistiska principer. Det tryck på de enskilda medborgarna, som förutsättes av nationalsocialismen, utövas ej heller för att tillfredsställa en opersonlig överhetsmekanism. Staten är enligt nationalsocialistisk uppfattning ej något från individerna skilt och över dem upphöjt. Den är ej heller endast summan av nu levande individer inom statens eller nationens gränser, utan den är enheten, helheten av dessa individer, och dessutom innefattar denna organiska enhet både gångna och kommande generationer. De nu levandes förpliktelser mot det arv de mottagit från fäderna och ansvar inför kommande släkten äro djupt rotade i nationalsocialistisk åskådning, liksom de enskildes förpliktelser mot andra individer inom folkgemenskapen.

Att denna känsla av samhörighet mellan olika medborgare medvetet fostras fram och uppbygges är ett känt faktum, men alltför många tro, att talet om folkgemenskap och solidaritet huvudsakligen är propagandafraser, vilka skola maskera statsmakternas ingrepp i de enskildas angelägenheter. Så är det emellertid ej. Folkgemenskapen har i det nya Tyskland blivit mer än en propagandafras; den har trätt ut i det praktiska livet och där utfört sina stordåd. Det gamla lösenordet, klasskamp, som förr i hög grad satte sin prägel på samhällslivet, har avskaffats, och det tyska folkets lösen heter nu solidaritet. Främst kräves solidariteten i en situation som den nuvarande, då nationens öde och liv kan hänga på att var och en gör sin plikt mot den stora helheten, men solidaritet är ej blott ett valspråk för krig och hårda tider eller för feststämda partidagar. Det är i lika hög grad ett vardagens lösenord, som sätter sin prägel på hela det dagliga livet i Tyskland, såväl nu som under djupaste fred. Solidaritet, gemenskap, mellan företagare och arbetare, mellan intellektuella och kroppsarbetare, mellan industri och jordbruk, mellan stad och land. Inga konstlade skiljelinjer få tillåtas splittra en stat, som endast kan nå sin högsta utveckling och skänka sina medborgare trygghet och välstånd under obrottslig sammanhållning.

Ej minst förnimmer man denna folkgemenskap i den uppskattning, som alltsedan nationalsocialismens maktövertagande kommit bondebefolkningen till del. Från att i Tyskland liksom i de flesta andra europeiska länder vid denna tid ha varit en folkgrupp, vars existensberättigande på allvar ifrågasattes, har bondeklassen nu och med full rätt fått intaga en hedersplats i samhället. Däri ligger intet egendomligt. Det är endast en konsekvens av den statsuppfattning som genomgår hela den nationalsocialistiska åskådningen, att den folkgrupp, där denna uppfattning vinner starkast genklang, skall intaga en hedersplats. Bonden har som kanske ingen annan medborgare möjlighet att förstå talet om generationernas samhörighet, om de nu levandes skyldigheter ej blott mot varandra utan mot kommande släkten och mot arvet från de gamle.

Det är grundsatser, som han själv accepterar och handlar efter, även om det ofta sker omedvetet. Och till detta komma de realpolitiska skäl, som den nationalsocialistiska staten anser sig ha att gynna bondeklassen, bortsett från att det mot bakgrunden av de förhållanden, som rådde under republikens tid, helt enkelt är en gärd av rättvisa att ge denna folkgrupp förbättrade villkor. Närmast för ögonen ligger kanhända det triviala faktum, att en talrik och effektivt arbetande bondeklass är nödvändig, för att nationen i händelse av krig och andra störningar av den normala samfärdseln skall kunna bemästra försörjningsproblemet. Ett land utan bönder lever i bokstavligaste mening på sina grannars nåd, och ett land, där bondeklassen kämpar med ekonomiska svårigheter, ej kan driva sin näring med den effektivitet som erfordras och tager varje tillfälle i akt att söka sig över till andra och mera inbringande sysselsättningar, är ej heller väl ställt.

Men dessutom är det ett faktum, som åtskilliga gånger påpekats, att landsbygdsbefolkningen, enkannerligen bönderna, utgöra en fysisk och andlig kraftkälla för ett folk. Storstädernas liv är ej naturliga för mänskliga varelser, det hetsar och sliter på kroppar och sinnen. Låt vara att storstädernas barn ofta ha snabbare uppfattning, rörligare intellekt och en brådmogen vakenhet som landsbygdens folk saknar, men den sunda balansen mellan kropp och själ, den sega styrkan och den jämna arbetsförmågan finner man oändligt mycket oftare inom den befolkningsgrupp som ännu upprätthåller sambandet med jorden.

Redan under den tid då landsbygdens befolkning i flertalet av Europas länder var missgynnad, då man på fullt allvar i Sverige uttryckte den uppfattningen att bönder var en lyxartikel, som vi ej hade råd till, talade Tysklands nationalsocialister för en högre uppskattning av bondeklassen. Och de löften som de avgåvo under kampåren, ha de ej förgätit. Den tyska bondeklassen har från statens sida blivit föremål för ett intresse som tagit sig uttryck i dels positiva åtgärder för förbättrande av dess ställning samt hjälp till självhjälp, dels i en städernas uppfostran till samhörighet med och förståelse för bondeklassen och dess förhållanden.

Arbetstjänsten – för att endast nämna en av de institutioner som skapats i detta syfte – fyller sålunda den dubbla uppgiften att göra städernas och landsbygdens ungdom till vänner och kamrater samt att utföra arbeten på landsbygden, som annars icke skulle blivit utförda. Till dessa hör t.ex. torrläggning, utdikning, röjning o.s.v. Och vad den kvinnliga arbetstjänsten angår så har den som bekant särskilt inriktats på att samtidigt skaffa bondehustrurna en smula hjälp i arbetet och att göra städernas flickor bekanta med de villkor, under vilka landsbygdens husmödrar utföra sitt arbete, samt sist men icke minst knyta vänskapsband mellan dessa representanter för olika samhällsgrupper.

Det skulle föra för långt att i detta sammanhang gå ytterligare in på de åtgärder, som vidtagits för att förbättra den tyska bondeklassens ställning, men så mycket kan sägas, som att vad nationalsocialismen genomfört på detta område torde vara bland dess mest betydelsefulla verk, betydelsefullt ej endast för den generation som nu lever utan även för landets framtid, ja, för hela den västerländska kulturen i den mån som de tyska initiativen vinna det beaktande de förtjäna även utanför Tyskland.